Sister Gertrude Morgan

 
 

Reassemblage: Trinh T. Minh-ha (1983)

 

« I do not intend to speak about. Just speak near by.

« Reality is delicate. My irreality and imagination are otherwise dull. The habit of imposing a meaning to every single sign. 

« First create need, then, help.

« What can we expect from ethnology? 


In the periphery

cred: irmelin.
 

I was informed that the community previously residing in Y were resettled to X, located a bit west of the Old Road. To reach X one needs to take a bus some 40 minutes from M to B, where the public transport stops. From the market area of B you would need to hire a private car or a motorbike to reach X. And from where the car stops, you might have to walk an additional 20 minutes to reach your destination. It is not easy to reach X.

X is a curious place on the periphery of the city, both “peripheral” in the normative understanding, yet simultaneously a “core” area.

X is subject to humanitarian and developmental interventions and enforcements, as well as governmental policing of various kinds. Buildings are being moved or restructured, sold or demolished. International architecture schools have paid close attention to the situation in X, and together with housing organisations collaborated on different projects. Thus, X is the centre of attention.

/Field notes from Gällivare and Dar es Salaam

 

 
 
 

en torsdag



Titel: Prestationsångest.


jävligt nära på avstånd


För ett tag sen åkte jag till Berlin för att komma närmare en glaciär i Himalaya. Istället hittade jag Kate Bush i en bil i Kreuzberg & planerna på ett nytt solsystem i en grönsaksaffär.

stol på månen


glaciär på golvet


arktis i yoghurt


rymden på papper


You were burning like a city of electric lights


Norr-om

Asså, nuförtiden softar jag jul lite i de norra geografierna. I alla fall i de norra landskapen. Fast som vanligt på samma äckliga kontorsstol som hittades ute i regnet innan sommar blev vinter.
Det är norr som håller mig på halster. Kanske mest för att jag varit så orienterad söderöver.
Barndomens absolut bästa var att ta farfars gamla cykel ut till Norra, dvs. Västerviks gamla hospital, senare rättspsyk för landets knasigaste busar. Att vandra runt i de gamla övergivna terapeutiska trädgårdarna och kanske ligga på bryggan och kika ut över Ormön, känd för sina kolonier av ormar. På Norra var allt liksom övergivet, abstraherat från verkligheten. Kanske var det för att de flesta som var ute på Norra, de satt inne. Och resten bara stod där i väntan på någon framtida plan.
Nu har de gamla mentalkasernerna gjorts om till bostadsrätter och daghem. Men jag minns fortfarande pappa berätta hur man veckovis gav de dementa på hospitalet lavemang och sen sprutade av dem med högtrycksslang.
Jag har alltid längtat norrut. Så skulle man kunna säga. Jag har alltid längtat till det som är norr om. Vare sig det är
söder om här, så är det norröver i relation till något annat. För gudarna ska veta att jag hatar kyla och modd.
Mest längtar jag till Himalaya. Till norra Indien. Och visst är det söder, men glöm inte att det också är norr om. För jag minns resor frå 40 grader i Karnataka till minusgrader i Delhi där Göteborgs fuktiga snålblåst inte står sig i jämförelse. Och jag minns en sommar som aldrig var så varm som en vecka i en by norr om Fauske.
Men så har jag alltid lämnat norr. För något mer söder. Vi är ganska många som gjort det. Fast att den plats där jag är född inte är särskilt norr i jämförelse med andra latituder. Och det vi burit med oss är landskap av norr. Bitar. Som Agha Shahid Shahi's snöman, som kom till Kashmir från Samarkant med en påse valben i packningen. Visste han att länken mellan djur på land och de på vatten finns att finna i Himalayas berg? Att däggdjuret Indohyus vandrade i den unga bergkejdan för 48 miljoner år sedan. Nu fossilerad. Precis som så mycket annat som frös fast i isen och sedan fossilerades i berget.
Kanske är det så att hur mycket man än sträcker på sig så räcker man aldrig riktigt fram. Men måste ändå agera som om man någon gång i framtiden skulle göra det. Alltid leva med världen att komma som en förnimmelse.
Häromdagen fick jag ett mail av min gamla professor. Vi hade just träffats i Berlin och vi skulle ses för kaffe men han är flyktig som formaldehyd (men varken korserverad eller luktande). Så vi hördes på mail och jag passade på att fråga honom om ett om en gammal kollega till honom. "Hon flyttade norrut och ville bli berömd."
Men vad min vän inte förstår - en man djupt rotad i de södra geografierna - är att i norr blir man inte berömd. Från norr flyr man söder för att befinna sig på platser med högre densitet. Att bli något, och inte spädas ut av avstånden.

Lapidarium


Idag dog den polska krigsreportern Ryszard Kapuściński, fast för fem år sedan.

I en blogg om polsk litteratur läser jag att Kapuścińskis liv förvandlats till det format han själv bemästrade; hans liv har blivit text, men den här texten kan han inte kontrollera. För Artur Domosławskis bok Kapuściński Non-Fiction: The Man, the Reporter, and His Times, verkar inte nådig. Där anklagar Domosławski sin gamla vän Kapuściński för både spionage och faktaförvrängning. I en intervju med Domosławski läser jag att en ganska intressant utläggning om hur berättelser bortom novellens utrymme för fantasi, aldrig kan vara svartvit. Hur beskrivingen av verkligheten aldrig kommer att bestå av en berättelse utan av flera "sanna" historier (vilket får mig att tänka tillbaks på ett TED talk jag lyssnade på tidigare idag med den nigerianska författaren Chimamanda Adichie, med titeln "the danger of a single story"). Han beskriver Kapuścińskis "kreativa relation med fakta", hur han protesterade mot anklagelserna om faktafel - "det handlar inte om detaljerna, utan om situationens verkliga kärna och känsla!"

Anders Bodegård har översatt Kapuścińskis anteckningsbok Lapidarium till svenska. Jag stjäl raderna från Bodil Malmsten, som varit inne och petat i texterna och kastat om stycken. Mycket, underbart, fantastiskt...läs!

* * *

Lapidarium är ett ställe där man lägger upphittade stenar, spillror av skulpturer och fragment av byggnadsverk - med ett ord, saker som är beståndsdelar av en helhet som inte finns (inte längre, inte ännu, aldrig har funnits) och som man inte vet vad man ska göra med.
Kanske blir de kvar som vittnesbörd om det förflutna, som spår av försök, som tecken? Eller kanske är det så att i vår värld, så ofantlig och svår att omfatta, att ordna, strävar allting mot ett stort collage, mot en lös samling av fragment, ja åt lapidariehållet.

*

Bilden av den samtida världen har collagets natur: olika rationella element samlar sig till en irrationell helhet. Collaget är kanske den enda metoden att beskriva och framställa den samtida världen i hela dess häpnadsväckande, häftiga och ständigt växande mångfald.

*

Nöden demoraliserar. Om en tredjedel av samhället lever i misär blir hela samhället demoraliserat. Produkten av misären är rädsla och kategoriska påbud, febrilt drömmande, för att rycka sig ur den till varje pris. Att avskärma sig med rutan i en limousin, en mur runt villan, ett högt bankkonto. Nöden trycker ner och avskräcker. Den löser upp medvetandet och förkortar perspektivet. Man tänker bara på vad man ska äta idag, om en timme, om en stund. Nöden är asocial, den är osolidarisk. Hopen av fattiglappar kommer aldrig att visa solidaritet. Det räcker att någon kastar åt dem ett stycke bröd — slagsmålet är igång. Bilder av nöden intresserar inte folk, väcker inte deras intresse. Människor drar sig instinktivt undan en ansamling av nöd. Uppenbarligen finns det i nöden någonting skamligt, någonting förnedrande, en sorts situation av nederlag, tecken på katastrof.

*

Penn Station på natten. Så många galningar, knarkare, fattiglappar. Och bredvid dem en hop av välbeställda människor, välvårdade, organiserade, idoga tjänstemän, driftiga affärsmän. Fascinerande är denna gräns som skiljer de ena från de andra, fascinerande är det att överskrida den gränsen.
Dessa fattiga, deras vanvård, håglöshet, trasor och den tomma flaskan i handen, deras för dig ointagliga gemenskap, deras blick som jag inte kan beskriva.

*

Den ensamme reportern, som reser runt i världen, till främmande länder: han skriver om sådana som inte läser honom, för sådana som är tämligen ointresserade av hans hjältar.
Han är någon mittemellan, upphängd mellan kulturerna som han ska tolka. Hans fråga och problem: i vad mån går det att tränga in i och lära känna en annan kultur, när denna skapas av inre, fördolda koder, som vi som kommer från en annan värld inte är i stånd att dechiffrera och förstå.

*

Oavhängighet, iakttagande av höga etiska principer — detta påverkas också av en människas karaktär, läggning. Orwell var enstöring, introvert, tystlåten, han var oavhängig, gick inte i förbund med någon. Sällskapliga naturer, svaga, fåfänga, som behöver omgivning och applåder, har en större fallenhet för opportunism, att acceptera även ett skändligt status quo.

*

Arten upptäckare har försvunnit från jordytan, på samma sätt som en gång riddarna, piraterna, de oförfärade conquistadorerna. Världen har inte bara krympt utan också trivialiserats. Vi vet mera, men detta mera har förlorat smaken av starka känslor, upplevelse och hemlighet vilka förr var människans följeslagare då hon stötte på någonting kulturellt och antropologiskt nytt och annorlunda. Vi behöver inte längre organisera expeditioner, bemöda oss, riskera. Världen kommer hem till oss: dess bilder rinner förbi för våra ögon, där vi sitter i våra hem framför teven.

*

Mänsklighetens historia började med bilder (grottmålningar i Australien, Altamira, Lascaux, Sahara) och slutar med bilder (TV, Internet). Med ens visar det sig att bokstavsskriften, tryckerikonsten och boken varit en kort episod i kulturhistorien. 

*

Det finns inte bara ett minne. Varje minne minns någonting annat och annorlunda. Våra medvetna och omedvetna preferenser och önskningar har nämligen en betydande inverkan på selektionsmekanismerna som styr minnet. Ibland, i synnerhet i politiken, förs ett krig om dominansen mellan olika minnen, om monopol för ett av dem.

*

Upprepningarna och deras upprepningsbarhet. Upprepningen är både nyckel och gåta. Vi vet att det blir likadant igen, och ändå strävar vi efter att upprepa det. Allting rör sig kring detta: önskan att upprepa, rädslan för upprepningen. Rytmen i upprepningarna. Människan som slav under dem. Fråga: varifrån hämtar upprepningarna energi för sina oändliga återkomster?

*

Om alla vägar brukar jag tänka att de är vägar utan slut, de går jorden runt. Det kommer sig av att från mitt lilla Pinsk kunde man med båt ta sig ut till alla oceaner. Man kunde fara iväg från Pinsk med sina träkåkar och segla jorden runt.

*

Går jag någonstans på vanvårdade gator och ser förfallna hus, utslagna fönsterrutor, smutsiga bakgårdar, skulle jag genast vilja ordna upp det, reparera, måla. En sjuk omgivning uppfattar jag som en egen sjukdom, mellan mig och
omgivningen finns en fysisk förbindelse.

*

En människa går inte bort ensam. Tillsammans med henne försvinner den värld som hon skapat runt omkring sig, som varit hennes förlängning, denna speciella, ensamma, unika mikrovärld som finns bara i kraft av denna människas förefintlighet på jorden. Tillsammans med hennes död dör alltså någonting annat, någonting mera.

* * *


A selection of Ryszard Kapuściński's Lapidarium in English you'll find here!


Dan


Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,

medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida -
den käraste, den käraste med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma
och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.


Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen du, som väntats i ensamma år!


Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida -
den käraste, den käraste med ögon blå.


- Dan Andersson (1888-1920)



Ojo gbogbo ni tole, ojo kan ni ti olohun / Everyday (is) for the thief, one day (is) for the owner

Every Day is for the Thief, Teju Cole (extract)


"The penultimate passenger to enter the danfo at Ojodu-Berger is a woman in an adire blouse. She holds a large book. The book's dust-jacket is off-white, matte. I cannot see her face, though I try to. But, as she sits down, I crane my neck to see what is printed on the book cover, and I catch sight of the author's name. What I see makes my heart leap up into my mouth and thrash about like a catfish in a bucket: Michael Ondaatje. One of my favourites. It is he who has the dream about acrobats in a great house. A reader of Ondaatje in these circumstances. It is incongruous. I could hardly be more surprised had she been singing a tune from Des Knaben Wunderhorn.


Of course, Nigerians read. There are the readers of newspapers, such as the gentleman next to me. Magazines of various kinds are popular, as are religious books. But to see an adult reading a challenging work of literary fiction on Lagos public transportation: that's a sight rare as hen's teeth. The Nigerian literacy rate is low, estimated at fifty-seven percent. But, worse, actual literary habits are inculcated in very few of the so-called literate. I meet only a small number of readers, and those few read tabloids, romance novels by Mills and Boon, or tracts that promise 'victorious living' according to certain spiritual principles. It is a hostile environment for the life of the mind. Once we pass the fly-over at Ojota, the rush-hour congestion eases. The speed we are gathering on the road means the journey is surprisingly cool. The breeze through the open window is constant. The man next to me folds away his newspaper and begins to nod. Everyone else stares into space. The reader, of whom I can see only scarf and shoulders, reads.


Mysterious woman. The condition of the book, from the brief glimpse I have of it, suggests that it is new. Where could she have bought it? Only in two or three of the few bookshops I know of in the city. And if she bought it in Lagos, how much would it have cost her? More than any normal rider of the Lagos public transportation would consider reasonable, that is for sure. Why, then, is she on the bus? Because it is what she could afford, or is it because she, too, is an eccentric? The questions come to my mind one after the other, and I cannot untangle them from each other. I am dying to have a conversation with my secret sharer, about whom, because I know this one thing, I know many things.


'What, lady, do you make of Ondaatje's labyrinthine sentences, his sensuous prose? How does his intense visuality strike you? But is it hard to concentrate on such poetry in Lagos traffic, with the noise of the crowd, as the tout's body odour wafts over you? I see all those gathered here, and I believe in you most.'


My mind runs a monologue as I watch the back of her head for the duration of the journey. I hope fervently that she will not get off the bus before my stop at CMS, so that I can hop off as she does, walk alongside her, interrogate her. So that I can say to her, with the wild look common to all those who are crazed by over-identification, 'We must talk. We have much to say to each other. Let me explain.' In the last row of the danfo, I work on my courage. Lagosians are distrustful of strangers, and I have to speak the right words to win her confidence. The bus crosses from Yaba over the Third Mainland Bridge into Lagos Island. In the shadow of skyscrapers, half-nude men in dugouts cast nets into the lagoon. The work of arms and shoulders. I think of Auden's line: Poetry makes nothing happen. The bus comes to a stop. She disembarks, at Obalende, with her book, and quickly vanishes into the bookless crowd. Just like that, she is gone. Gone, but seared into my mind still. That woman, like an image made with the lens wide open."



Idag: Teju Cole



Dagens tips: Teju Coles debutroman Open City.

Den börjar...

"And som when I began to go on evening walks last fall, I found Morningside Heights an easy place from which to set out into the city. The path that drops down from the Cathedral of St. John the Divine and crosses Morningside Park is only fifteen minutes from Central Park. In the other direction, going west, it is some ten minutes to Sakura Park, and walking northward from there brings you toward Harlem, along the Hudson, though traffic makes the river on the other side of the trees inaudible. These walks, a counterpoint to my busy days at the hospital, steadily lengthened, taking me farther and farther afield each time, so that I often found myself a quite a distance from home late at night, and was compelled to return home by subway. In this way, at the beginning of the final year of my psychiatry fellowship, New York City worked itself into my life at walking pace."


Avbrott

Härom dagen fick jag ett mail från en kompis. Han har precis försvarat sin doktorsuppsats & lyckats med bravur & är nu både jobblös & hemlös, pga. något man ibland refererar till som "the situation", det onämnbara. Fast helt hemlös är han inte för han bor hos sin mamma & pappa & några släktingar i staden Srinagar i Kashmir. Så han sitter inte i sjön. Snarare i snön.
För ett par dagar sedan började det snöa i Kashmirdalen. Det tycker man inte är så konstigt om man är uppvuxen i Sverige & det tycker man inte heller i Kashmir som ligger vid Himlayas fot. Men som alltid varje vinter blir det ju ett jävla helvete så fort det kommer någon enstaka centimeter. I Göteborg spårar spårvagnarna ur & bussen tar sig inte upp till Guldheden & alla blir helt galna på att beredskapen är så usel. & samma gäller i Kashmir. För jisses, trots att det snöar varje år ungefär vid samma tidpunkt så blir det ett jäkla kaos. Men Srinagar har inga spårvagnar. & staden är den mest belägrade i världen. Av militär alltså. Så nu när det snöat litegrann så har strömmen gått - i hela staten. Kashmir tillhör Indien (fast därom tvistas - därav den militära närvaron) & den enda vägen som förbinder Kashmir med övriga Indien är National Highway 1A. & där står det still, ja där rör det sig inte en centimeter. Så en hel stat på drygt 222 kvadratkilometer med tolv & en halv miljon invånare är insnöade.


I min kompis mail stod det att han inte hade så utsvävande nyårsplaner. Elförsörjingen stängs av redan klockan åttta på kvällen & sedan blir det mörkt. Han trodde att det var sovdags vid klockan tio. Så stora, medvetna, elavbrott har inte varit på många år. Man säger att det är för att spara på resurserna. Ett par dagar efter nyår, innan det hade snöat alltså, lessnade folk. Temperaturen hade gått ned mot nollstrecket & det är ju rätt bökigt när man inte har någon elektricitet & varken skolor sjukhus intefår tillräcklig strömförsörjing. Folk hemma klarar sig genom att elda med fotogen. Men det är hemskt brandfarligt, fast att man använder det ändå mest hela tiden för värme, ljus & matlagning. Men så kan man ju inte utföra operationer eller livsuppehållande insatser med hjälp av fotosken.

Jag minns plötsligt förra årets nyår som firades i ett köldnypet Berlin. På gatan drog folk små vagnar efter cyklarna med lådor som innehöll kol. För lite extra värme i spisen. Koleldad värme i Berlin. Nu bor jag i London. Temperaturen har inte sjunkit ned till minus i är än, det har varit en skonsam vinter. Men elektriciteten är dyr. På dagarna stänger vi av den. Är man hemma & jobbar får man ta på en extratröja & ett par raggsockar. När mörkret faller tänder vi lite mysbelysning med värmeljus. Fast att vi bor i det mest välisolerade hem jag haft in England drar det inte lite från fönstrena när man ligger i sängen & får drar upp duntäcket högt över öronen innan man somnar.

I alla fall, i Kashmir tröttnade folk för några dagar sedan & demonstrationer utanför huvudkontoret för ett lokalt elverk slöt upp. Plötsligt öppnades eld mot demonstranterna. "Central Industrial Security Force" kände sig stressade- säger den indiska inrikesministern i ett uttalande - de är inte så vana vid sådana där uppror, därför dödade man en 25årig man & skadade åtskilliga demonstranter i skottelden.


Fast snart fick elverket annat att tänka på. Då snön började falla slogs all elektricitet i hela dalen ut. Ungefär tolv miljoner människor utan ström mitt i busvädret. På National Highway 1A sitter folk fortfarande fast i sina bilar läser jag på lokala nyhetssidor på internet. Tre dagar har gått. För två insnöade bilister gick det riktigt illa. En hungrig björn identifierade dem som byte när de försökte hitta hjälp. De blev halvt uppätna.


Idag läser jag att vattentillförseln har upphört. Elen har kommit tillbaka i flera områden men man tillåter den inte alltför många timmar om dagen. Det är till att sparas på resurserna. I norr har sjukhusen fortfarande ingen el. Reservaggregaten funkar inte.
Väderleksrapporten säger -5,5°.
Min vän har inte skickar mail på några dagar. Det finns ingen ström till datorn.


Newly Mown Alfalfa Disturbed by a Storm, on the Snake River Plain Near the Confluence of the Columbia River, Washington, 1991.

Emmet Gowin

Can you jam with the console cowboys in cyberspace?

tackar, triple canopy!

the bordered lunatics


“A sudden increase in the number of lunatics in the border areas is causing concern to the district administration…”



frihetens pris


Hur mycket kostar vår frihet?

Förlåt en undrande min.

Amanuenserna sitter och räknar

och räknar på räknemaskin.

En krona i timmen måhända?

En tia per galler och kväll?

Advokaterna bläddrar i böcker

Och slår i sin räknetabell.

Men räknemaskiner mal tomning

Och tabeller är svaga bevis.

Blott den som har galler i ögat

Kan känna frihetens pris.


-Stig Dagerman


Tidigare inlägg
RSS 2.0