regntunga skyar

cred: irmelin.

Från London Bridge - Hem


EC2


cred: Kalle Eriksson

Lost and Found

Ja, vad hände här egentligen? Varför står jag här som ett mongo med cykeln likt en grind till en fålla - fållande den förvidne dåren som tror sig vara vinnare?
Jo, för det är hon ta mig fan. And here's the story...
Som ett ganska otympligt jehu susade jag i torsdags morse ut från hemmastallarna (Leopold Mews) nedför Victora Park Road, in på Camebridge Heath för att sen svänga vänster och kryssa fram Hackney Road ända ner till Hoxton Station där den gröna velocipeden stationerades. Fastlåst med två rejäla patentlås i båda hjulen till cykelstället knöddes hjälmen(!) ned i värran, kortet swipades hos spärrvakten och tåget gick Southbound till New Cross. Första riktiga skoldagen med studio och kritik. Jojo, jag var skitnervös, hade fåfängt både skoskav och läppstift och kjol. Hur dagen passerade är en annan historia men sent om sider satt jag i alla fall åter igen på tuben, urtvättad och fast besluten om att inte möta varken någon av mina klasskompisars eller handledares blickar när jag satt ihopkrupen på sätet och skrev på ett litet poem om vatten:
Vattnets Våta Väta Vätska... osv.
Lät stationerna passera innan vi stannade på hemmastationen och jag dröp ut hastigt för att undvika eventuella kända element som man skulle tvingas socialisera med mot sin vilja. Grävde upp hjälm och nyklar i väskan då jag kommer ut till där cykeln står - eller BORDE stå och ser att den är no fucking where to find. Inte ens de två patentlåsen. Inte ett spår. Hindara mig själv från att dänga hjälmen i marken då den akademiske hjälten och tillika min examinator kommer ut från stationen med ett entourage av beundrare hack i häl. Kilar bakom hörnet till Geffrye Museum för historiska hemmainteriörer och bidar tiden tills klustret har passerat. Och sen börjar gråta. Hejdlöst. Och springa, inte så himla jättesnabbt men väldigt planlöst, och leta efter cykeln - som väl för fan måste vara någonstans?!?! Men det är så klart som förgjort och en nästan lika ledsen K kommer ut i vätan och blåsten och samlar ihop situationen till en bevisplats, där allt bevismaterial tyvärr saknas, men där sentimentala historier om Motobecane-olivegrön-cykel får plats. Vi beslutar att kommande söndag åka till Essex-algeriern som har jättemånga cyklar i trädgården och köpa en ny ful cykel.
Och dagarna som passerar driver jag runt och letar och fantiserar om hur jag ska möta/stöta den förmodade tjuven och jag lyckas hitta denne ute under vandringarna. Hur, när denne kommer cyklande, skulle haja till då jag ropar "hey!" och just i det hejdade ögonblicket skulle bli knockad av min hjälm som far som en slägga i luften och slungar denne ut i trafiken där denne inte kan värja sig mot den aggressiva trafiken och sedemera blir halvkroppsförlamad.
Men... så slutar inte historian. Och det är ju tur för då skulle väl någon oförstående individ sätta mig i fängelse och där får man nog aldrig cykla.
Istället för att fara till Essex-algeriern tog K & jag varandra under armarna för att besöka Londons Kvibergs marknad i ett sista missmodigt försök att få tillbaks den heta cykeln. Off Brick Lanes vintageiga marknadsstånd och butiker kan man fortfarande köpa rengöringsmedel, skjortkragar, gutesäckar, powertools och annat trixigt. Och stulna cyklar dådå. För vad skådar mitt norra öga om inte Motobecane, dvs. min fina cykel som en gång bara fanns framtrollad till en födelsedag då jag, då som nu, inte bodde i Lilla London, utan i Stora. I grevens tid slits den ur händerna från en förvånad köpare "You can't buy it, it's mine." Och till de fyra shady snubbarna uppflugna på ett sammelsurium av cykeldelar "You know, that bike is hot. Because it's my fucking bike and you stole it. And if you don't give it back immediately I'll call the cops." Och då de inte svarade: "Now I take it and leave." Lite långsamt, lite skeptiskt svarar en av cykelbergsuvarna "Men du vet, den är inte vår. Det kom en kille och ställde den här nyss. Han kommer nog tillbaks om några minuter. Så du vet, det är inte vår cykel."
What ever! Happy go lucky tänkte jag och knatade där ifrån och den kosmiska balansen var återställd!

"Vilken osannolik röta!

Att hitta den gröna fransosen, den söta.

Och med hjul från din Fader

strålande i all sin glans.

Liknar mest en Skvader,

MEN DEN ÄR INTE HANS,

den slemme kriminelle!

Utan IRMS, reclaimande sitt från bricklanesk tjyvande sälle."

- Pappa Svante


estetiken dårå - några katastrofer


Åker till London och träffar en otrevlig man i ett helt vitt hus som vill bli förförd. Misslyckas men lovar försöka igen inom 2 veckor. 1 vecka gången. Fortfarande inget försök. Den kvinnliga kastrationen (=sterilisering?).
http://roundtable.kein.org/

Med K-Ci i handen genomlider fem timmar Bartlett Summer Show och vidare fem dagar K-Cis ångestplågor. Valet-kvalet.
http://www.bartlett.ucl.ac.uk/architecture/events/summer/summer.htm 


Och lyckas stävja det hele på The Misty Moon tills allt blir jävligt misty och telefonen försvinner.


Ingår/genomgår Twilight Walk under biennalens City Excavations och ångrar mig.
http://www.kunstkritikk.no/kritikk/utgravningar-av-det-sociala/
cred: Dorota Lukianska

Läser arkitekturbloggar av/med snubbar som estetiserar sin tillvaro till samtida/minimalism...

...och inreding/fashionbloggar av/med brudar som estetiserar sin tillvaro retro/burlesque.


Facebookstalkar en bekantsbekant som besöker Pradabutiker i öknen och har ett hem som representerar henne.
Är missunnsam mot alla som är snyggare/smartare/framgångsrikare/yngre. Typ hon som skriver dåligt i GP eller han som slog en polare på käften. Är sålunda lika jävla gnällig som Ulf Brunnberg i Sommar i P1
Läser i förra numret av Elle om senaste möhippetrenderna: eko-hippa, duknings-hippa, sugakuk-hippa, sättaupphårethippa, 50-tals-retro-hippa, inredningshippa... typ såblirduenduktigjävlahemmafru-hippa. Good luck i framtiden brudar - den där kursen sätter ni ut ensamma.
Funderar på om det är den där livsstilsfetischen som danar oss till samtidsmänniskor - en identitet grundad i en estetisk presentation. Återkommer till den där bekantasbekanta som är så totalt sammansatt på alla internetbilder. Hur kan hela tillvaron ha samma något överexponerade pastell-ljus? Besöker en modebutik och lämnar tillbaks ett par skor. Undrar när alla snubbar började se likadana ut och kommer på mig själv med att vara en idiot, såklart.
Önskar att jag vågade dissa typ minst fem offentliga personer och vara en rascal också AFK men tänker att någon kanske blir jävligt sur och väntar tills jag slutat jobba inom kulturförvaltningen då tom. en glassbild på facebook blir till ett diskursivt övertramp. Gött mos.
Ifrågasätter starkt "ja":et både till en lägenhet i Majorna och en plats på Mejan - även om båda säkert blir jävligt fräscha med lite vit färg.
Tappar helt konceptet men har i alla fall semester och en färjebiljett mellan Gdansk och Karlskrona.


cred: Julia Peirone

SE14 - & myndighetsrasism på sista stället att vara myndighet & rasist

New Cross Road SE14

England kampanjar mot anti social behavior och knivbärare. Målgrupp: unga vuxna som bär kniv.
Finns i två versioner: svart (2) & vit (1).

1) Carry a knife & lose your life, motherfucker! - den vita versionen - here the story goes: vit snubbe blir stabbed första gången han bär kniv och är nu ett stackars paket med blöja & PA.
2) Carry a knife & lose your life, motherfucker! - den svarta versionen - here the story goes: svart snubbe sitter inne för mord. bar kniv för beskydd men stabbed en snubbe till döds i förbifarten. längtar efter att käka kyckling & chilla.

People as infrastructure

Cred to: AbdouMaliq Simone & MIT TechTV

.::: VARDAG instant translation:::.



HTTP://INSTANTVARDAG.WORDPRESS.COM



Gatekeeper X the Political Equator


Radicalizing the Local: Post–Bubble Urban Strategies
Teddy Cruz

The Pentagon's New Map
Thomas P.M. Barnett




All That is Solid

 

7 – 19 Nov 2009 | 12-7pm | Mo-Su | The Old Police Station, Amersham Vale


Paralyserande hemlängtan

Hemlängtan. Hänglängtan. Kompislängtan. Näralängtan.
Käralängtan. Frukost-, lunch-, middaglängtan.
Fikalängtan. Promenadlängtan. Mitt på dan-längtan.
Nattlängtan. Skrattlängtan. Sofflängtan. Värmelängtan.
Göteborg-Stockholmlängtan.
Åh vad jag längtar-saknar!

Latour Tour


Paris: Ville Invisible

Kväll i Bethnal Green precis i slutet av oktober månad. Det har precis gått så lång tid att jag både vågar mig själv vara skarp ända ut i konturerna & samtidigt vågar låta dem bli suddiga i mötet med den förorenade luften.
En kväll som så många andra med en uppgift, ett syfte med att ta tåget över floden & upp mot östra änden. Idag att registrera gatan, att upptäcka dess semiotiska tecken, hemliga kartor för införstådda. & eftersom jag inte kan kalla mig fotograf så blev mobilkameran linsen mot den värld vi nu hade som uppgift upptäcka.
Hur osynlig är jag? Hur osynlig kan jag göra mig? Hur mycket identitet & representation kräver jag att exponera? För vi ser olika. Likaså olika ut. & med stativ, objektiv, skärm, Olympus blir redskapen också dina extremiteter, det du möter med först. & patrullerande resolut med kängor & täckjacka, håret brinnande som en pharos i fyr blir du lika centralt självcentrerad. Utåtagerande. Med en flasköl i handen hängade över en grind gör man mindre väsen. Också när mobiltelefonens kamera sprakar till & osynligt fångar de förbipasserande. Bjuder på eld åt någon som precis har börjat (eller aldrig slutat) festen. När den svart fadeade suven med registreringsskylten THIEFT glider upp, när farmor från Bengalen strävsamt bär hem sina fyra kassar matvaror, när racerkillarna rider förbi på sina smäckra tvåhjulingar, när Sara kommerförbi med bagels från det judiska bageriet som nästan har öppet dygnet runt, när diwalismällarna blivit utbytta mot Haloweensmällare, går tankarna mot Henri Lefebvres iaktagelser om rytm. Tiden följer inte klockan v i har på armen. Racerkillarna har redan rastlöst & livrädda skyndat visare mot nästa situation, nästa trend, nästa framtid. Alltid nervöst i framkant av dygnet. Då farmors dag följt samma tim-, minut- & sekundvisare så länge någon kan minnas & kanske rör sig klockan bakåt till en tid som inte var & är paralell med den som beräknas från Greenwich medianpunkt. & olika bagelbagarnas otröstligt enformiga osyrade brödbakstid, olik den crackrökande horan som bara tänker så långt som ett skjut för £5 tar henne i framtiden, för mig som redan känner mig lite avslappnad & varm efter en halv öl där jag står & tänker på hur de förbipasserande är en liten summa av den biljett som vill ta mig till en lysande karriär.
& för honom som passerar med sitt gäng är jag inte osynlig - för honom är jag en hipsterbrud, för han som vill förbi med sin fruktlastbil är jag synlig så han ljudligt ger horn, också för min lärare är jag pinsamt synlig när jag försöker mig på min alkoholbaserade osynlighetsteknik. Men för henne som bara har ögon för vintageklänningen i skyltfönstret, för han som sparkar in förvillade turister till sin restaurang där det bjuds "äkta indisk (bangladeshisk) mat", för hon som försvann in i ketamindimman redan innan den tjocka Londondimman rullade in igårkväll, är jag fullständigt ingen alls. & någonstans mitt i tempot blev någon också osynlig för mig.

derivé

"In a derivé one or more persons during a certain period drop their usual motives for movement and action, their relations, their work and leisure activities, and let themselves be drawn by the attractions of the terrain and the encounters they find there… But the dérive includes both this letting go and its necessary contradiction: the domination of psychogeographical variations by the knowledge and calculation of their possibilities"
(K. Knabb 1995)

Västrare

Väst går ............................................................................ (Gbg)


Västrare! ............................................ (Lndn)

............................(XXX Irme)

Kalle k♥m...

...& gick.

RSS 2.0