(K)Valet


"En ö kan bli förfärlig för den som nalkas utifrån.
Allting är färdigt, var och en har sin plats, egensinnigt, lugnt och självtillräckligt.
Innanför deras stränder fungerar allt enligt ritualer som är stenhårda av upprepning och samtidigt strövar de igenom sina dagar så nyckfullt och tillfälligt som om världen tog slut vid horisonten."

Sommarboken, Tove Jansson


En konversation en onsdag vid Victoriaparken

Jag sitter i Victoriaparken. Med ryggen lutad mot en trädstam tittar jag ned över räcket och ut över promenaden som sträcker sig längs kanalen. Jag har precis tagit av mina hörlurar och stängt av musiken.
"You think all muslims are terrorists", säger en man i glasögon till sitt sällskap just precis som de går förbi nedanför. Han åtföljs av två slanka, blonda kvinnor.
"You sure do, huh", säger han. Kvinnorna fnittrar nervöst men alla tre går vidare så jag kan inte höra resten av konversationen.

Jag sätter åter på mig hörlurarna...

"...love's got the world in motion
And I know what we can do
Love's got the world in motion
And I can't believe its true
You've got to hold and give
But do it at the right time
You can be slow or fast
But you must get to the line
They'll always hit you and hurt you
Defend and attack
Theres only one way to beat them
Get round the back
Catch me if you can
Cos' I'm the England man
And what you're looking at
Is the master plan
We ain't no hooligans..."

//World in Motion, New Order


Hell yeah, Bobby Rush!



Bobby, till vänster, under Panteråren.


The multidimensional mannequin

Jag läser Kajsa Ekis Ekmans recension i DN av Nina Powers bok Den endimensionella kvinnan som precis kommit i svensk översättning (Tankekraft förlag, 2011). Powers bok beskrivs som en kritik av en tandlös feminism som kommit bli så urvattnad att den liknar ”en drickyoghurt med magvänlig bakteriekultur”. Kvinnan har genom en avpolitiserad  shoppingkultur som tagit över andra former av uttryck för begär, blivit förfrämligad från sin egen kropp. Det enda sätt att uttrycka vilt, hämningslöst begär är att kokettera kring det egna frossandet av mörk choklad, eller kanske, som jag tycker mig se tagit över chokladens hegemoniska position: ostronen. Och är inte just ostronet lite lustig som aforism, denna slutna, mytomspunna, afrodisiakum och exklusivitet som närmast liknar kvinnans egna mollusk, utread på livstilsmagasinens förstasidor och modebloggarnas blogrolls?

Så jag mailar mamma. Mamma som minns den tid jag bara hört berättas om. Jag undrar om vi är inne i någon slags ny-moralistisk tid & om vad hon tycker om Kajsa Ekis Ekmans text. Och hon svarar "...- äntligen! Va fan, man är inte lite trött på konsumismen och förtingligandet i mycket av de förment feministiska inläggen. Snusförnuftighet och TRÅKIGHET. Bränna bh:ar var i alla fall inte tråkigt (men lite töntigt)."
(Sorry morsan för att jag outar dig!)

För jag undrar när egentligen akten att byta från sommargardiner till vintergardiner blev en feministisk strategi (läs: Undebara Clara). Eller sätta rosetter på barnmatsburkar (läs: Ebba von Sydow). Eller fynda ur Chloë Sevignys nya kollektion på mellandagsrea (läs: Nio till fem). Eller otaliga andra liknande exempel. Egoboost, yes!
- Men så köp de där jävla klackskorna/kakburken/tygstuven/hudkrämen men kalla det inte frigörelse från patriarkatet. För det ska gudarna veta att jag också gillar som fan att ha på mig en ny snygg klänning & plantera skott från växter men, kära ni, låt oss inte luras att det är en revolutionär feministisk kamp. För den, ja den, är inte lika trivsam eller välklädd.

Den endimensionella kvinnans omslagsbild liksom bilden i Ekis Ekmans artikel visar skyltdockor, lite gammeldags fula, så där stelt stirrande som bara skyltdockor kan stå och stirra ut i evigheten. Bilderna är både rätt talande och rätt klyschiga. Och jag minns ett samtal i höstas på no.w.here i Bethnal Green i London. Under samtalet som gick under rubriken State of Unrest: Northern Iraq, diskuterades konstens kritiska potential tillsammans med Irak-födda konstnärna Hiwa K, Rozghar Mahmood Mustafa och Reben Majeed samt curatorn Jasone Waite. Hur kan estetik användas som radikala strategi och vad händer när konst och aktivism blir omöljiga att särskilja?





Plastic Women, 2011, av Rozghar Mahmood Mustafa, tack till Jason Waite.

Då den arabiska vårens protester spred sig till Sulaymaniyah i irakiska Kurdistan klev folk ut på gator och torg för att protestera mot statens korruption, den bristande infrastruktur en och uteblivnaden av sociala skyddsnät. Rummet för offentlig protest var en strikt manlig domän. Då kvinnor deltog hänvisades man till särskilda inrutade avdelningar, avskilda med hjälp av rep. I februari 2011 bjöd Rozghar Mahmood Mustafas in sina kvinnliga kompanjoner att delta helt öppet i protesterna i det offentliga, dock manliga rummet. Aktionen, lika mycket ett performance som ett aktivistiskt statement dokumenterades under projektnamnet Plastic Women. Under samtalet på no.w.here visades Rozghar Mahmood Mustafas projekt Plastic Women i sin helhet där fem skyltdockor ses bäras omkring av lika många kvinnor mitt upp i en protestgrupp bestående enkom av män. Skyltdockorna bär färgglada klänningar dekorerade med strass och bärs runt i procession först av Rozghar och hennes vänner men blir senare avhjälpta av unga män som tar dockorna på sina axlar. Reaktionerna är ibland hycklande, ibland uppmuntrande men mest förvånade.
...
Så steg dockorna ned från sina skyltfönster och deltog i protesterna för en fri stat, en fri kropp och lika rättigheter. Klädda i strassklänningar, Chloë Sevigny, niqab, Adidashoods, jeans & t-shirt eller volangkjol, ja, vem fan bryr sig, ute på gatorna så väl som framför datorerna sketna söndagskvällar får skyltdockorna liv och börjar stirra, inte ut i evigheten, men in i framtiden.


Läs Nina Powers blogg, Infinite Thought!

(And thank's Daniel Fernández Pascual for reminding me of the State of Unrest talk!)


Säg det med en sång!



Say it with a song!

Standard Operating Procedure


Standard Operating Procedure

by Errol Morris, UK 2008


Errol Morris examines the incidents of abuse and torture of suspected terrorists at the hands of U.S. forces at the Abu Ghraib prison.


Bandha: Deepankar Gohain




Bandha is a voice against the curfew culture of Assam that has greatly affected the state since the 90's. The song is recorded in Chinama FX Studio in Assam, the full album is to be realeased 1st of May 2012.

Deepankar Gohain is an artist based in Baroda, Assam.



virtual bowery

#6 Urbanism: Model Cities

Epic late June Bowery Birds


Yamuna-Elbe

bild: Jamuna 2, Sheba Chhachhi (2005)

fem sekvenser tvål










stulet här

tjejtoan/killtoan New Cross and around


RSS 2.0