nu tida



                                            VOLVO                    NEJ

i ♥ miljötänk


berättelsen om Bordet

                
                
   


som varje vacker saga, hade även denna ett slut. vissa sagor slutar som sorgliga tragedier. andra mynnar ut i komedins lyckliga slut. vissa historier håller de inblandade i gastkramande ovisshet in i det sista. man kan inte alltid så noga veta. vi visste inte. för än planet landade i Hemstad. det sista klippet i den scen av Slutet som pågick en bra stund innan nattåget avgick från Storstan till Storstad. Slutet, vilket liksom berättelsens två huvudpersoner, var segt, hårt & uthålligt. men, tillsist, utmynnade i, om än inte lycka, så i alla fall en tacksam utandning.

följetång. eller såpa. detta är berättelsen om Bordet (& pallarna & baljan).

egentligen började det hela dagen nere i byn. dan då vi fann & inhandlade det möblemang vi senare kom att släpa mellan två världsdelar. de två turkosa campingborden i aluminum & plast med tillhörande pallar & den rosa fotbadsbaljan som vi förälskade oss gruvligt i. borden som blev tre & pallarna som blev nie. redan då påpekade både hotellpersonal & vänner att det där, det var en riktig soppa. inte ens en särskilt vacker en. & hur skulle det väl bli två veckor senare när vi skulle få hem skiten? vi valde att leva fjorton dagar i förnekelse. & lät inredningen komma till användning i stil med hur vi själva kom till användning. den lät sig väl slitas.
efter det sista kalaset rensades bordet på burkar & flaskor & fälldes ihop. pallarna staplades i högar. det hade blivit måndag & biljetten visade hemgång. på kvällen skulle nattåget ta oss till Peking. det var slutligen dags att börja ta tag i saken om vi ville ha hem prylarna till Sverige. & ifrån djupet av hjärtat var det inte någon fråga om ja eller nej. ingen tvekan. ingen hade köpt några souvernirdrakar & skulle vi ha något minne kvar från resan, skulle det fan vara något av tyngd. så det var dags att jobba. vem skulle väl skratta sist... 

ett beprövat sätt att förflytta saker från en plats till en annan är att använda sig av den statliga posten. China Post låg lägligt nog på hemgatan. i den tidiga eftermiddagen, efter lite bestyr & ett skyfall, lastade vi av grejerna ur taxin 200 meter från hotellets port utanför postkontorets egna. gatan stod still. inne på posten frågade sig den tre man starka personalstyrkan vad i helvete två svettiga smutsiga utlänningar i billiga tantbomullsklänningar skulle med en uppsättning av landets billigaste inredning till. men de var hjälpsamma & tillsammans lyckades vi räkna ut att med två pallar i varje låda av den största sort, skulle en hemskickning kosta de dryga ettusentvåhundra kronorna. med ett inköpspris på 120:- uppsättningen, bestämde vi att summan var hutlös. procenten var himmelshög. till trots hjälpte den fåordige vakten, klädd i uppkavlade chinos, skjorta uppknäppt ner till naveln, pilotglasögon, stungun i framfickan, mössan käckt på svaj & kopplet på sniskan över bröstet, till att paketera ihop sakerna prydligt med tape & paketsnöre. ingen hjälp utan belöning. till tack förärades han med pall#9. vid det laget började vi inse att det tredje bordet sinkade oss. lasset lättade då gatans hemgerådsaffär blev lyckliga, men oerhört förvirrade, ägare till #3.
med sina sedvanliga fantastiska skills lyckades Emma fixa fram en bakfickelösning. lyckades vi hitta en tillräckligt stor låda & skulle vi hinna till eftermiddagen, kunde ett svenskt företag ta våra saker i container & om två-tre månader skulle kartongen nå den västsvenska kusten. hade vi kommit hit var det värt ett försök. men tiden rann. & var fan kunde man hitta en jättelåda som rymde två bord, dock ihopfällbara, & åtta pallar, dock stapelbara. på återvinningsstationen! 
upp över öronen i smuts & väta stod vi tillsammans med sopgubbarna & tanterna i en lagerlokal längre bort på våra ytterst diversifierade gata, & hjälptes åt att stuva ned pryttlarna i en kartong av sällan skådad storlek. under stoj, blod & distinkt odör förpackas allting tillbörligt. med den största vänlighet av renhållningspersonalen. tyvärr kom nästa bakslag vid fraktandet av det enorma paketet; lådan var förstor för taxibilarna.
nästan helt bragda i missmod vandrade vi åter tillbaka med möblemanget. tre timmar senare åter på samma plats. med samma börda. men inte gav vi upp inte. när det var dags att checka ut & lämna hotellet, vårt hem den senaste månaden, hade vi självklart souvernirerna i lasten. med ovärderlig hjälp av hotellvaktmästaren fick vi en taxi att skjutsa oss in till centralstationen. 

       
                     

efter sex veckor i Jättelandet var inte blickarna den största tyngden. att släpa bagaget genom stationens säkerhetskontroll, till rätt vänthall var ett lidande i storhet mätt med sorgen över att upptäcka att stationskioskernas hyllor var rensade som speceriaffärerna under ransoneringen. utan mat eller styrka lassade vi, med viss hjälp av en kristen kines (halleluja!), på den okristligt stora mängden packning in i tågvagnens hardsleep, för att upptäcka att det inte var möjligt. nattågets hardsleepklass är en öppen kupéinrättning med sex britsar i varje avdelning där fötterna får sticka ut i korridoren. denna tågklass ärinte anpassad efter flickor med sex väskor, två bord & åtta pallar. men. åter kom storartad hjälp till räddning & bagaget stuvades fantasirikt in under britsar & bord i hela vagnen. resten fick dela utrymmet i sängen.
fjorton timmar senare var ankommanadet till Peking ett faktum. natten hade vart en sockersaga men nu väntade åter rerun på slitsläp. fast det omvända. på något vänster, & självfallet med andra resenärers aldrig sinande hjälpvillighet, satt vi slutligen på torget utanför stationsbyggnaden. som migrerande papperslösa tuberkulossjuka med sitt bohag spritt kring oss. som utländska turister lyckades vi bli insläppta på restaurangen som höll klassen övet hamburgerhaket Disco & petade i oss en jävla jättefrukost innan resan splittras itu åt varsitt håll. 
genom fållor blev vi vallade till varsin taxi. Emmas till det lokala vandrarhemmet. jag till stadens flygplats & den sista halvan på maratonresan hem. i taxibilen med en skör oro över incheckningen.
SAS personal på Beijing Central Airport var barska men effektiva. efter att ha blivit lotsad med mina udda atiraljer till 'udda formsincheckningen' var det bara att checka in sig själv & de 300 piratbrända dvdskivorna i handbagaget. av hela långa kön var det tillsist jag som tvingades packa upp varenda skivfodral & vända ut & in på kabinväskan i försäkran om att den endast innehöll passande persedlar. i annat fall hade det åsamkat irritation. i detta fall, efter att ha släpat runt ett betydligt kontroversiellare bagage i över ett dygn, gjorde jag mig med glädje transparent inför tullpersonalen. 
tolv timmar i luften förlöpte, om än otroligt rastlöst, så i alla fall vackert. i en revy av förtäring över Uralbergens toppar, Gobiöknens sandvidder, Sibiriens tundra & Finlands spegelsjöar nådde planet Arlanda & omcheckningen. där samma procedur tvingades genomlidas. men där samma barska personal inte lät sig beröras över vad skräp folk väljer att medföra över nationsgränserna. fram till slutdestination var under medresenärernas otroliga nöje de vackra turkosaste bord & pallar med regnbågsrand rullade ut på bagageutlämningens svarta band & äntligen, efter 48 timmars nervkittlande resa, hade kommit i hamn. till den hemstad jag lämnat sex veckor tidigare. & återkommit till i samma värme. med samma värme. utan att en sekund förflutit.


                                            
                                                       hemma i säkert förvar.

hey, my name is Luca

        
                                          

lördagen var en lång resthosta, där kvällens harkling kompenserade det sega slem de fyra timmarna i kollektivtrafiken under dagen utgjorde. börjar man rossla är det bara att hänga i tills bröstet åter lättar. vi knappt åtti deltagare har alla haft varsin solidarisk släng av sängliggande i feber eller tjudring vid porslinsstolen. jag är lucky8. förtär dödsföraktande allehanda gross. gnider trött i ögonen. dricker disträ vatten direkt ur kranen. plockar nonchalant upp ett osköljt äpple ur påsen. trots att jag utgör det absoluta lingvistiska bottenskrapet & är den ende som konsekvent inte förstått uttalet på den mest grundläggande hälsningsfras & därmed genomgående pratar svenska & kroppsspråket, har ändock kommit tillrätta fler gånger än de annars genomsnittliga tie felkörningarna med taxin. igår i charadisk konversation med chauffören om polisernas alkoblåsningar vid vägrenerna. idag mindre konversibel tillsammans med de ständiga två vapendragarna från en pyttig, men luxös, champagnebar efter sessionen på en fantastisk nepalesisk restaurang inbäddad i kuddar. ja, det har handlat om gourmandisk aktivitet. detta nöje, tillsammans med den flytande motsvarigheten, har tillsammans med stadsupptäckande & självfallet en ständigt sinnesvidgande skolgång, vart hittillsa huvudämnen. Lesson A. aldrig har en grupp nordiker avnjutit så mycket råvaror från knippet diktatoriska stater.

romans är en annan av huvudrubrikerna. som vanligt betackar jag mig för delaktighet i dessa hjärtats aktiviteter. vilket det övriga deltagandet sannerligen inte har. men efter den nämnda lördagens nattliga utflykt, då undertecknad var den enda ensamma fjärdedel som fick ta taxin i ösregnet hem till hotellet, fick det vara P. P. P. P. så igår, hör & häpna, sippade jag coctails i skenet av lyktor & kandelabrar i sällskap av mannen från Milano. den mest blasérade i baren. lördagens mörkaste. vem upprördes blossande, ekvivalent av Systemet som av gin&tonic-valet. vars vistelse var kongruent med densamma aktivitetsgrad & godtycklighet som min egen. som avslutade kvällen med kindkyssar & ett återseende.
därmed bröts en cirkel då min frånvaro där, & närvaro på annat håll, bekräftades. en ansträngning, i att efter det roande drinkvalet, återupprätta den återstående kvinnligheten. en ansträngning att inte hemfalla åt det rutiniserade Koreafilmsnöjet. i att välja bort kinapyjamasbyxorna till förmån för highheelsen. & vännerna på trappan.
en ansträngning med glädje.


kunglig närvaro



nä men Sigge Bernadotte, ser man på i storstan!?!

en historia i sanning



glad i hågen andra dagen på kursen upplevde jag det märkligaste, & kanske mest påfrestande, äventyr den här resan har bjussat på so far. det var sommarrekord i hetta, så efter plugget skulle vi åka till en närliggade (notera: närliggande!) pool & bada. som ligger precis utanför Fudan universitetets campusområde. jag var inte invigd i planerna från början & skulle bara hem & hämta badkläder för att sedan traska dit strax därpå. det skulle vara så nära så. så, jag började gå. gå, gå, gå. men hittade inte platsen kartan pekade ut. & ingen av de andra pedestrianerna var hjälpvilliga att visa den rätta vägen efter instruktion. men, jag hade en känsla av att det borde vara hiskeligt nära. hursomhelst visslade jag efter en av Shanghais 45tusen taxibilar, vilka inom 3km kör för 11:-. lika bra att komma rätt snabbt sådär en av de första dagarna. man vill ju inte hamna utanför redan från starten. visade bumsingen adressen & så började körningen. ojojoj... vad långt det är...! men, men, vafan vet jag om om den här jävla stan. efter 20 minuter var vi i alla fall famme. vid ett badhus. för det var det väl? som vanligt gick systemet ut på 'betala här - hämta nyckeln/kortet/maten/kassen där', men eftersom mina klassisar skulle vara på plats, & jag hade åkt rätt långt, kirrade jag biffen. badhuset var en tredjedel av Emmabodas publika simhall. & ungefär renoverat när stadens första kull nått giftasåldern. människorna runtomkring såg mycket fundersamma ut. körde den vanliga badhusproceduren (kineser är inte pryda skall jag be att få tala om). i miniomklädningsrummet från förra sekelskiftet droppade det från väggarna i det spruckna kaklet. slängde av mig bikinin, (som var lika opassande miniliten som badhuset självt, i kontrast till kinesiskornas rejäla baddräkter med kjol) till allas intresse, & tvättade pliktskyldigt av mig under ett av de droppande rör, vilka utgjorde duschar. alla hade badtofflor på fötterna men inga tag med handdukarna in (vilket jag prytt gjorde ordentligt omsvept). följde strömmen genom ett kanalsystem in till den lilla lilla poolen. 15metarn. här hade folk käkat glopiller. men VAR var mina klasskamrater? i det lilla badhuset kunde jag inte upptäcka dem någonstans. nej, det stod klart att här fanns inte en enda badsugen utbytesstudent från de nordiska länderna. här var jag helt allena i ett badhus standard 1936, vars lilla göl var så grund att vattnet bara nådde till brösthöjd. tur var välan det dock. knappt en endaste själ var simkunnig, men tränade desto mer glatt & intensivt. gammal som ung. alla med simglasögon som skydd mot de epidemiska ögoninfektionerna & det hormoslyrfrätande klorvattnet. men nu när jag ändå var på plats tänkte jag att det nog ändå var bäst att köra på.i den knökade simdammen, där folk sprattlade som hungriga guldfiskar & krockade med varandra, simmade jag hundramiljarder längder i 45 minuter. omgärdad både ovan (6 badvakter) och under (nyfikna cyklopsimmare) av andra atleter. efter den totala samanbitna urladdningen duschade (ur rören som slingrade sig från golvet upp & sprutade ut ljummet vatten direkt utan munstycke) jag noga av mig vattnet vilket redan börjat ge röda konsekvenser på kroppen, klädde på mig & returnerade nyckeln. hoppade åter in, med en distinkt klorodör, i en taxi för att direkt fasta i helvetestratten som utgörs av storstadens infrastruktur.

ensam & väldigt snopen återvände jag till hotellet. & tänkte att antingen blir det aldrig värre än såhär eller så är det här en början på en illavarslande trend.
som tur var hittade jag vänner sen & sedan dess har varje sekund vart social. den plats där jag hade tagit taxin i början av historian ifrån visade sig sedan vara 4 meter från det riktiga badhusets ingång, på vars utedäck mina vänner tillbringade eftermiddagen i djupa randiga solstolar. men! jag har en himla fin historia att berätta på trappan på kvällarna. & fan vad jävla typiskt fröken irmelin.


Long John Silver



var jag än i världen vänder är John Long Silver där med en cigg mellan sina tänder.

när han (som dyker upp i olika skepnader, olika territoriala områden) sätter sig på sätet brevid, med stabil blick vejar inte, tar en under sina vingar, är bortahemma där man är i hamn.

nere i byn

                          

When the generals kill,
Doctors have to save.
After most are killed,
A few escape the grave.
It hardly makes the losses less,
Alas.
 
 - Lu Xun.

mörbultade föregående veckas KTV karaoke, the Shelters electroniska grotta, Murals fria bar, Fuxing Parks luxösa r n' b palats, Lost Heavens & Element Freshs' gudomliga käk, marknadernas tärande myller, Frensh Consessions discoklubb, Pudongs skyline observerad på alla håll & kanter & höjder, pårummetkalasen, den allomfattande ACförkylningen, busstourerna, telekommunikationen, glasväggstoalettduchen (vilken minner om svunna tider i andra städer), hotelltrappansölen, metroorienteringen, isolationen/gränslösheten, trafikstockningarna, laundryproblematiken, geografin... rusar vi rakt in i vecka två.

göteborg-göteborg sida vid sida flydde vi studiebesöket in i bostadsområdenas låga bebyggelse. om igår var konsumtion, var det tieöringar & parlör jämfört med tisdagens freebaseshopping i departmentstores & damaffärer.
mer i runtdrivande än äventyrslusta hamnade min vän & jag där vattnet på gatan aldrig hinner dunsta. där man säljer cekador i bastbastbollar, sköldpaddor i handen, grodor infärgade av regnbågen, gäss i tevekartonger. där man säljer bekväma mönstrade dressar för kvinnan i hennes allra bästa 60år. där man kan köpa hela sitt hem i samma plastiga kulör & gå runt hörnet för matchande skor.
vi var i esset. vi köpte två campingbord. i plast & metall & ihopfällbara. vi köpte toaborste, badbalja, koppar, plastskor. vi köpte klänningar, kofta, helmönstrad vardagsdräkt, byxor. sen köpte vi en öl & friterade riskakor med scrambeled eggs & svamp. försvann ner i Metron & upp på de broledda spåren till Daqiaowuxian. vidare mot hemmakvarteren vars invånare börjar bli bekanta, var vi köper stora påsar lichi  dygnets alla timmar & där de två gator ner gör vår tvätt så vi inte längtar hem.

för egen maskin tar vi våra klibbiga kroppar frmåt men med skepp, destination Göteborg, tar vi lådvis piratade filmer. bord. baljor. skor & tygtygtyg.

        

sjörövar Huangpu digital

         

i Hongkou borough glider representanter från hemlandet runt i Kawasaki-låtsaspjucks på Pedestrian Street & köper piratade goods för en halv shanghainesisk månatlig arbetarlön. med en fyrakronors Baisha-cigg mellan läpparna & en niekronors Tsingtaoöl i labben. med stålarsarna i tryggt förvar i sköna Anna Sui-kopian. klagar lite blaserat på det hutlösa kaffepriset i Guanghua Towers slottslika café på våning 15. tornen, vilka är Kinas högsta universitetsbyggnader. kaffet, mestadels hot eller cold dubbel Americano, för det osannolika priset 12 pix. det är vi. vi & de internationella gästprofessorerna som uppehåller oss på de höjderna. ibland kliver vi ner från himlen ner i kantinen, laddar på kortet & får vår plåtbricka fylld med käk för 4.60-5.20 yuan. mest om inte hotellfrukostens 15kronerslass mättat tillbörligt. men oftast gör den det. dumplings fyllda med köttbullar eller spenat&tofu, majskolvar, rostade jordnötter, wookade grönsaker & kyckling, toasts, vattenmelon, sojagröt, friterade honungsfyllda degkakor & transparant kaffe. mättar tillbörligt. är det lyx sticker vi tidigt, packar ner tandborsten i väskan & beger oss till franska bageriet, tar en mangosmoothie & croissant.

95 skivor fyllda av Wong Kar-Wai, Ang Lee, Frederico Fellini, Sopranos & Entourage har knökats ner i den enda solidariskt inhandlade varan inom ramen för transitperioden (en tygpåse till förmån till jordbävningsarbetet i Sishuanprovinsen). tillsammans med ett rosa hopprep, en termos till morgonföreläsningens frystorkade kaffe, en svett-tvättlapp för hottaste dagarna & en hel drös korsstygns -gördetsjälvs.
ber man, (& uttalar rätt) tar taxichaffisen en till gatan där du med glädje ger din själ till handlarna; Cheap Road (Cheapolu). till varuhuset med de fyra våningarna prylprylpryl med förhandlingsbart värde. det är självklarhet. det är inte lur. livet är en förhandling om det rätta priset. är du nöjd har du med största sanning blivit rövknullad. ändå.
stadssjälen är trögflytande av kapital. av utbyte. av tillväxt som både är spatial & monetär. all outcome är penetrerad av dessa två variabler.
MOCA & de hundratals konstnärer som ställer ut på 50 Moganshan Roads gallerier, visualiserar till den bisarraste grad hur det snurrar. Kinas contemporary art är stringent. den grafiska designen är plagiat. rakt av. följer sin produkt. men konsten har en själ & en tydlig hemhörighet. ett arv, vilken okännare som helst upptäcker i de post-Maoinspirerade alstren. allt ifrån vidareutvecklingen på det traditionella rispapper & kalligrafimåleriets landskapsmålningar, de socialrealistiska figurativa jättedukarna till de popartiga ikonbilderna & sockrade barnsliga motiven. vilka visar expansionen: stadsbyggnaden på tvärsen & korsen; konsekvenserna: flickhororna, de ickehemhörande, de som är täckta i sot, landskapet; stålarna: reformen möter ideologin möter pengarna, opening up & tighten; omvärlden: vad man har, vad man kan få, vad man gör; arvet: konfucianismen, taoismen, kommunismen, vetenskapen.

& det möter även mig. fastnar i smutshinnan & i det solkiga blonda håret. men mest rakt längst in.
i helgen var dagarna för mig själv. själv i staden. på nätterna tillsammans. men de ljusa timmarna var jag tvungen att vara en ö på drift. på gatorna & restaurangerna, på gallerierna & museerna, parkerna. kanske mest i taxibilarna, där jag på knackig kinesiska konverserade substantiv & på klingande & hjärtlig svenska inte gjorde mig det minstaste förstådd. från de trånga fyrfiliga masterplanerade stadsvägarna utan säkerhetsbälte följde horisonten av grå djungel som fortsatte ut i fjärrans okända marker. i det obeskrivligt kompakta samilisurum man passerar till destinationen. där dimensionerna är som platåer i Marianergraven. kapsylöppnaren World Financial Centers endimensionella bild möter lotusförsäljarnas lika platta, men vilka tillsammans bildar < 20miljonersdimensionen.
jag vet inte om jag älskar eller som vår walesiska vän beskriver, klastrofobisk.
ibland blir det stort. så oerhört vackert & växande & varmt, att jag gråter av övervälvning. i hetsen av allt man vill uppleva, försöker jag göra mig blank & tillgänglig. intrycken är leverfläckar som trängt in utan regelbundna mönster. men som sitter där de sitter innan de flyter ihop med solbrännan.
jag har blivit kysst av den. med ambivalens.


street art


folkets ljud



regnet öser ned från soyarispuddingsfärgade himlen. åskan mullrar nära men på betryggande avstånd.
fåglarna är tysta ute. de få, förutom de som sitter burade utanför hutongkioskernas, numera fåtaliga & slitna, ingångar. inburad på hotellet befinner jag mig i skydd mot regnet. lördagen kursen drar på bussklassresa stannar  jag i stan. för att få andas lite smutsig luft. energibunkring. museibesökande. helt allena. & det var med stor avund & ånger från bussresenärerna då bussen avgick kvartöver sex imorse efter gårdagsklubbandet med fri bar för hundra spänn. hundra spänn, fri sprit & inte en enda kines. i French Concessions kolonialkvarter. tar man taxin runt kvarteret. för man kan. intar middagen på kvarterets finkrog. för man kan. för en knapp vecka sedan, precis anländ till staden & med ekiperingsproblem i bagaget, fixade hemländska H&M (vilka precis stämt den kinesiska kedjan W&H för pirateri) biffen. trumhinnornas första möte med storstaden? en glad Jens Lekman ljudade ur högtalarna. ett möte på hemmaplan. här man vet & kan så lite men har stålarna. som räcker till varenda avkrok, varenda shoppingmall, restaurang. men inte mycket längre.

dualism. dialektik. beskriver Shanghaiskeppet. där bourgeoisiens exklusivitet bygger på födelseort. på det talade språket. på landets valuta. där jag får mina livs oförtrutliga chanser. där den infödde på sin höjd får livets enda chans.
markpriserna & exploateringsmöjligheterna harvar ner de traditionella hutongområderna & med dess boende & sår nytt. nytt & högt. upp växer trubbiga silverpilar, vars innanmäte bjuder på äventyrare. lyckosökare. chansare. på Nanjing road sjunger stilettklackade nouveau riche gatans sång tillsammans med qianyi (migranter) med ett agralt hukou (registreringsform vilken bygger hushållets ursprungsplats) i svarta tygskor. den mångfacetterade liudong renkou; flytande populationen, koncentreras, liksom barndomens JO-juice, till de urbana områdena. en skara med hög densitet & varitation vilken avspeglas i snabbmatens cross kitchen; majs-, bön- & ärtglass, gurkakiwiyoghurt, grisblodsbollar doppade i kokos med pommes, fruktsallad med söta tomater & chips. där regnet idag öser ned. åskan mullrar. här jag bakfulltung & ACförkyld strax hoppar in i taxin downtown till People's square & MOCA Shanghai Contemporary Art Museum. kolonialexpressen rakt in i det shanghaiska stadshjärtat.  

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=744834


recap

inkuperad på nattågets hardsleepavdelning reste jag rälsen i nära tolv timmars tid. en vecka innan Shanghai. från Peking till Suzhou. Suzhou vars aka 'Kinas Venedig' minner oss om våra koloniala errinringar. i Suzhou lever man. i Shanghai tjänar man pengar, ger upp sina drömmar för att kunna leva det livet, sa en kinesisk tjänteman i Joya Hostels kök över en vattenmelon. hans drömmar dog när verkligheten lade sig som en smoggig matta över miljonstaden. barndomsstadens poetdrömmar. hans vän skrattade. men nickade. här jobbar man. här har man en chans. livets enda chans. kanske nån gång sent på lördagseftermiddagen kan man ta tåget de trettio minuter det tar att ta sig till Kinas Venedig & strosa gatorna i den småstad i mellansvensk nivå den inte alls är. för oss. så anlände jag alltså glad i hågen efter natten med hopern fotbollsspelare i 17-årsåldern i hasorna, fotänden & under armen, till 6miljoners småstaden i kinesisk mellanklass. i kinesisk högklass. levnadsklass. med tåget kom sommarens värmebölja. värmen har följt i hasorna sedan dess. & ungefär där på stationen i Suzhou vände min tur. turen gick mot att hitta hostelet i 38gradig värme med väska & dator på släp. med tidig morgon på släp. som fyra timmar senare bytts mot lunch på släp. & fortfarande ingen utsikt efter panget. & inte en enda lyckad kommunikation. tie bussresor senare i cirklar. fem timmars rundvandring kring den till trots pyttiga stadskärnan, kom jag hem. hittade jag hem. & därefter ville jag stanna. & stanna i flera dagar. dagarna blev med möten med studenter & hårt arbetande, med kritiker, med poeter & med staden.

           

den urbana hajken vilken ovan bilder bevisar tryckte inte ned mig i kanalernas svarta, förorenade vatten, utan gav liv. jag stannade i fem dagar. i träden på gatan utanför hängde fåglar i bur. ur ventiler kom den ljuvaste musik. i de kända trädgårdarna intogs frukosten. på bokhandeln & det privata biblioteket med engelsk litteratur, var man kunde få koppen kaffe under tretti, i hostelets mjuka utomhussoffor & med nya kinesiska vänner på stadens restauranger. detta var platsen jag anlände till. det var med något tunga steg kosan vände söderut.



& titta! det var ju detta bortahem återigen. till härborta körde taxin. till treveckorshemmet Karolina min stockholmska rumskompis & jag delar. där de sociala blytackorna jag bär kommer på prov.
& titta! här var det precis annorlunda. men precis lika. i den ständiga vandringen gatan fram. ibland jämsides. ibland solokvist. makligt som stretande som fågelfritt som brytande. ständigt observerade, så som våra professorer noga framhåller. & ständigt observerande.


Shanghaiad



kära kreti & pleti!
under dryga veckans tid har det varit stört omöjligt att begagna internätet. låt mig säga såhär; ibland har det vart trasigt (likt CNN är 'trasigt' & bilden helt utan varning blir becksvart, eller de engelskspråkiga nyhetsankarna plötsligt tappar sina djupa röster längst ner i den mörkast tjärn), ibland har de sociala konventionerna, kanske på ett ännu bryskare sätt, klippt möjligheterna till utomkinesisk kommunikation.

men icke var så jävla ledsen för det. detta är det allra ärligaste. det allra kladdigaste. det allra mest blödande. genast. som jag lyckas vrida ur. det kanske inte är såvärst mycket. eller intressant. men här.

i den stad, vilken kanske allra bäst gestaltar, eller är en reaktion på, den kokande, hybrida x-punkt där axeln diktatoriskt kontrollerande kommunism skär skenande hänsynslös marknadsekonomi. där man i förgrunden framför the Bunds tornande skrapor anar den impossante jättestatyn av Mao Zedong. där det sociala stratat är ett twistband inte alla graciöst kan skutta över, utan trillar handlöst rakt ned på den skolgård vi alla en gång har stått ensamma på.
till denna stad; Shanghai, har jag nu anlänt. det är med mycket blandade känslor vi möts. med facination. stående på ett ben. till en stad där klubbkatterna får samsas om golvutrymmet med uniformerade poliser. vars luft är en av världens mest förorenade. där lyftkrananrna arbetar hela natten. en universitets professor tjänar 4000 yuen (ungefär 4000 svenska pix). & en utländsk utbytesstudent med pedagogiska egenskaper med lätthet kan göra 20.000 per månad. i en stad som aldrig sover. trodde väl inte annat?



där jag kvart i tre på natten står & tvättar underkläder i handfatet simultant för att om möjligt & förhoppningsvis kunna klä dessa regioner under morgondagen. för säkerhets skull har ett par blommiga boxershorts inhandlats för 10:- i kiosken brevid. kiosken på den gata där Joy Inns adress är hemmahörande. det fantasieggande namn (helt utan underbyggnad) på det hotell, vars gata samsas med fruktstånd, skrotsamlare ständigt är nedblötta med vattenslangens kylande strålar, med flickorna på de rosa skönhetssalongerna, vilka är klädda i små & illiga färger & gör vad du vill för mindre pengar än du handlar middagen på Hemköp för, där bikersena mekar med fettiga motorer, hotellvakterna sover i sängramar med fjädrar utan madrass och där ett av Kinas högst ansedda universitet alldeles i vägg är placerat. här svettas jag denna natt. dagtid finns inte tiden. den kutar på en annan bana.
men nu börjar det. komigendå!  

 i anletets svett. Y3 i handfatet. & ärmarna uppkavlade.

hemmaborta

Peking, Goteborg, Stockholm, Kopenhamn... vafan. overallt vill man ha en cigg efter ett par ol. lite light love och en god natts somn. det ar where ever. ja, javlar, att vara borta ar som att komma hem. fa sitt morgonkaffe, ta en promenix, lasa en god bok och hoppas traffa nan att snacka med ett slag.
jag ar inte borttappad. jag ar i trygg hamn. hemmaborta.

transithybris

resan har helt klart stigit mig över huvudet. följande brev nedan har bifogats till Sveriges Radios informationsansvariga:

Hejsan!

Här kommer ett tips; jag själv i hög person. & det land jag vistas i den närmsta, åskådliga framtiden. Kina.

På resande fot bloggar jag om de platser en sociologistuderande ung dam besöker på sitt arbetande ned mot Shanghai, där en tre veckors kurs på det erkända Fudan University går av stapeln. En introduktion till landets sociala, politiska och ekonomiska svårgreppade system. 

Kina, ett land med en fullkomligt sprittande ekonomisk väckelse, en mycket kontroversiell politisk styrning, anordnare ett enormt sportevenemang & ett fantastiskt spatialt rum, vilket jag är övertygad om har ett nyhetsvärde. Just nu. Nu. Övertygad om att Sverige vill höra om genom mina ögon, mage, fingrar, ljuva stämma & alla andra sinnen, på den blogg som är tillägnad just denna inte så vansinnigt anspråkslösa resa, innan jag förflyttar mig tillbaks till Göteborg & vidare till Oxford Brookes.


Så säg mig, Sveriges Radio, är inte detta ett lysande tillfälle att grabba tag i? Ta nacksving på mig & kasta http://www.instantirmelin.blogg.se/ rakt ut i den entusiastiska rymden! Låt det bli Sveriges första Bloggradio. I valfri form. Kanske dramatiserad. Kanske direktsänd. Helt i transit.
 

Vänligen 

/Irmelin



dag off

                     

     

staden & dess invånare har överraskats av ett skyfall med ett sådant  dunder & brak att marken skälver.
jag har inhandlat ett silverfärgat paraply vars pris är konjungturbetingat. & fortsatt traska, med lediga, men raska, steg. på den lediga dagen. idag har varit semesterdag. min dag off. den dagen i arbetsveckan man får sovmorgon till nie, minst, & nästan alla barn på dagis är sjuka i den årliga influensan, så man underhåller sig mest med att lägga pussel & rita med pastellkritor. & nickar till lite i hemlighet på vilan. när man kommer hem har ens älskade lagat spagettiköffärsås. sen har man slummersex. så skulle det se ut om man vore dagisfröken alltså. men nu är det alltså pekingbesökande vegetarian det handlar om.
& hon har promenerat. i trevligt sällskap till och med. först i sällskap med den nytra danskan. ut genom porten & bakgatan, ut till andra sidan. en helt ny stad. något komplett nytt. vem kunde ana? att det bara skulle fortsätta & fortsätta i all evig oändlighet med affärsverksamheter av det mest skilda slag. allt som hör rummet till.
sen; i ensamhet. i ensamhet på buss 111 till Houhai parken. pubparken. där 'parken' egentligen utgörs av flera ihopsittande avlånga konstgjorda sjöar & omges av massvis av små barer. med soffor & kuddar i oerhört jävla fina mönster. & små små lyktor. inte alls traditionsenligt. & massor av öl. Kina älskar draught beer. men ska man bli smashed, säger mitt kvällssällskap från Shanghai, ska man dricka baijiu. inga kalorier & de 60% går rakt ned i magen, upp i huvudet & ut i venerna. det är att bli wasted med klass. & man håller formen. än så länge har jag hållt mig till gröntthéläsken & det blaskiga amerikanska kaffet.

på dagarna ser man massvis med feta, nöjda, älskade små pekinghundar. på natten kommer de runtstrykande katterna fram. magra & oälskade. då går jag hem. eller håller mig till de upplysta gatorna.
när morgonen kommer, närmare bestämt 5:45, kommer bussen att föra mig till Muren. då ska den bestigas. & vandras. milslångs vandras. Muren som man inte då rakt ser från månen. men på bild. & en sån bild pekade jag på & sa att 'dit ska jag'.
nästa gång pekade jag på Kinakartan & sa 'Suzhou'.  tåget, med sin hardsleep går onsdagkväll. & vaknas i Trädgårdsstaden. Parkstaden.
men imorgon ska det bestigas den paranoida befästning som tog tusen år att bygga. för att inte de attans mongolerna skulle få för sig något. & skulle det de, skulle de inte fan komma in.

maxi minoritet

det har slagit mig; jag har aldrig tidigare tillbringat majoriteten av dagen som minoritet.
& aldrig tidigare tillskrivit tillvaron sådana mått av annorlundahet. mig själv sådana skillnader.
kosmetiska skitskillnader. en plastisk lost in translation kolonisatör. ett manér. performance av blaserad kvalisort.
hur jag än vänder näsan är jag un colonizador. med ett självförtroendets överläge. över att veta var jag kommer ifrån.
en förstörd kulturrasist. en turistrasist.


världen ligger under mig.

Marlow på spaningsuppdrag

        

efter en dag spenderad främst i kollektivtrafikens olika transportformer & i sällskap med en idealistisk danska, är det en lisa att komma hem till caféet & våningssängens 0,5 cm-madrass. &, självfallet, de gamla välkända negationerna.
på det temat fortsätter det; en ganska otrevlig transportsträcka.
kvällens främsta, högsta nöje har kommit. & passerat. det är inte Matchen. inte det fabulösa besöket vid Sommarpalatset. inte heller Food Republics fruktbar.  eller min turistande kamrats nya franska rumskompisar. nejnej. efter att ha stött in i en amerikansk vagabonderande landskapsarkitekt, vars kreativa fokus är riktats mot produktion av kinesiska parker i sådan takt att hummlen häpnar, för att kunna runka till den handgjorda vyn, är min kväll gjord. att, pga. hans simpla reseberättelse om att korsa Costa Rica för 20 dollar, kunna förelämpa honom med det dräpande "no shit Cristopher Columbus", har fullkomligt gjort kvällen extatisk. jag känner mig levande.

mitt, ovan nämnda, dagliga sällskap, har fullkomligt drännerat den närmsta omgivningen på etisk rättvisa & peace of mind. jag är furiös. & miljöfarlig. tillsammans med resterande klotet som inte offentligt tillber organisk bomull eller sexuellt tillrättalagda gymnastiska övningar. & inte har jag några högre förväntningar på att lära känna mig själv bättre i Fjärran Östern.
allt det där jävla tjatet satte i alla fall igång tankegångar om den där västernfieringen jag har antytt tidigare. jaha. jaha. nu ska inte ens Kina, eller någon annan del av de retarderade tredje världenkontinenter, vilka inte tillhör den Euro-Amerikanska, få möjligheten att utvecka den tillväxtmaximerande kapitalistiska industralisystemet vi hyllar, tillsammans med de individuella mänskliga rättigheterna. nej för fan. de individuella vindarna skall till varja pris vändas tillbaka till den 'traditionella' väderleken, till förmån för den genuina, härliga österländska världsalltfilosofin. & låt befolkningen knata runt med skitstora lakansknyten med tegel i på ryggen. låt folk för helvete få bevara sina extremt stratifierade ekonomiskt underutvecklande samhällen. helst för miljöns skull. eller för kulturen. för att vi ska ha ett land som driver upp billigt gräs. för genuiniteten. låt inte de stackars satarna gå igenom det vi gått igenom. back packerserna är Joseph Conrads 'Kurtz'. kulturens talibaner. Mugabefierade quislingar. ryggsäckarnas apartheid. 'separat utveckling' & rural särskiljingsplanering i all sin strålglans!

tjingtjong cykelstång

               

            


staden ligger i ett dis av en emulgering av smogg & fukt. som gör att man inte ser slutet av gatan. som sitter i dina kinder efter att du tvättat dig noga med hostelets flytande rosa bubbeltvål. & i ditt solkiga vita linne.
den här staden är så stor att det inte finns i fantasin hur långt man kan vandra fysiskt & hur otroligt kort det är på kartan. i skoskaven. som gjorde ett inköp av nya skor ett nödvändigt ont efter den första marchen. skor, som visat sig, bärs endast av överåldriga män. vilket framkallat skrattsalvor & långa fingrar vart än vägen slingrat.
hursomhelst. det är inte så tokigt. Food Republic, högst upp i ett exklusivt varuhus på Wangfujing, stadens Kungsgatan, fast i patetiskt kort omfång och charad, ger ett vansinnigt utbud av kinesisk snabbmat för under 14 spänn när man listat ut det sovjetiska kortbetalningssystemet som kanske närmast känns igen på norditalienska vägkrogar. här & var ligger utomhusgym i lekparksutformning där svettiga motionärer kutar i gräsgröna stavgångsmaskiner & häver sig i rödprickiga stänger. vart man vänder sig kan man lyckligtvis nog få tag på det gröntthéläsk jag så gärna släcker halsen med i då luftfuktigheten är som att bada badkar, eller små avlånga russin, vilket utgjort lunch i dagarna tre.
all offentlig information, även den mest beskäftiga, illustreras av färgglada, rultiga teckningar av kvinnliga poliser (vilket det i det pekingska offentliga rummet såklart är otänkbart, trots att det annars är fullkomligt nerspillt av olika typer av obegripliga ordningsmakter i bedårande låg ålder. ingenstanns är man otrygg. eller trygg, om man så vill.), gapande pandor, talande solfjädrar, kronbladsprydda flickor, vattenliljor & andra mutanta entiteter. budkapen är entydiga: Kina Kan! jävligt bra & alltid skjuter bulls eye. det snarat absurda museumet 'Beijing Urban Planning Museum' visar upp en stad, en ledning av sådan klass & kvalitet, att man uppriktigt förvånas över att se kringstruttande illa ärrade representanter för gatans folk då man söker sig neråt tunnelbanenätet. för, som sagt, är hela byggden i estetisk toppform; utmed vägarna pågår en massplantering av de vackraste blommor & gräs, tuben är smockad men toppenmodern, gatorna är exemplariskt skinande & soptunnorna i mångfald, likasom servicepersonalen. efter det stora beskedet har resultatet inte låtit vänta på sig. priserna har, enligt utsago, höjts kvadratiskt. skitsamma när man är mätt för en tia & trots de ockrande hostelpriserna, är hyfsat packad på Heineken för femtilappen.

de gamla takterna sitter i &, naturligen, söker jag mig mot de gröna öppna nejderna. alla parker i Peking är omgivna av höga murar & har öppetider som, i generösaste lag, inte överskrider åttaslaget. & där är det exekutionspatrull om man bestiger gräsmattan. men vackert, så vackert att det inte gör någonting att friheten är begränsad till fåniga trampbåtar & lockande ointressanta tusentalsårens sevärdheter. inte då slingrande stigar leder längst bort till undangömda paviljonger i Beihai Park eller till det bardignande Houhai-områdets pensionerade badare i de nedsmutsade fabricerade sjöarna.
just på ett sådant ställe träffade jag Katten. eller såg Katten mig. Katten som smög runt på Beihais avskilda växthusarea. där gamla krukor, vildvuxna liljor, övergivna fågelburar, pinjeträd utgör det  opolerade samilisurium av bakgård & cikadorna spelar så högt att de nästa överröstar trädgårdsmästarnas hummanden. Katten som varit skugga hela dagen. & egentligen var en mycket ointresserad katt. men som slutligen kom i brudvit avmagrad uppenbarelse fram till den paviljong där jag satt & funderade över resans, & min egna, jävla tillblivelse & intellektuella mervärde. & snabbt blickade den med ett blått & ett gult öga. & allt som vart oklart blev juvel. ingav en sådan ödmjukhet att det blev omöjligt att göra sig några föreställningar om någonting alls.

än sålänge har jag ett mycker begränsat intresse av socialt umgänge, men har blivit medlurad av en nyter rödkindad danska på tur imorgon. det är oklart hur jag ska klara chocken. kvällarna tillbringas på stapplande avvaktande trippanden längs säkra gator eller ner i caféet (vars underåriga pesonal envisas med att spela en schizofren blandning av Aqua/Libertines) där jag vanan trogen dricker kvällsölen men undanhåller mig från småprat. & har en romantisk bild om att bli det tystlåtna inventarie man tillsist tar för självklar. en föreställning som just i detta ifrågasätts av en skäggig uppenbarelse i Ralph Lauren...

förlorad i översättningen



annorlundaheten har ett ansikte. det är inte ordförande Maos. det är mitt.
anländ, installerad men inte på något sätt hemmastadd i Beijing, har jag på något, med pyttesteg framåt, funnit min position i detta land av diametrala skillnader. jag är den första missionären i Kongo. jag är förevigad på åtskilliga kort i pensionerade turisters kameror. på familjekort brevid yngste sonen. på byggnadsarbetarnas näthinnor. i de tvätthängande tanternas skvaller. vare sig folk vill prångla på en klistermärken med rosa pandor eller blåsa en på dumplingsmiddagen (vilket jag ständigt blir), står ögonen ut. egentligen är det toppen; man får ohämmat stirra tillbaka.

dagen har tillbringats i cykelsadeln. för en billig penning kan man hyra en bike hela dagen & trampa runt på egen hand bästa fan man vill. & då det är det som ligger närmast hemmagatans aktiviteter, gör jag således detsamma här. de enormt breda & kaotiska gatorna (600 dör varje dag i Peking i bilolyckor) har fredade cykelzoner där man med lätthet kan trampa sig fram både med & mot färdrikning. bara blicken & koncentrationen är strikt koncentrerad framåt. tänk aldrig på vad som händer bakom ryggen. det gör succé! blondaste blond gör sannerligen succé i trafiken.

inför OS, om dryga månaden, är staden i livlig aktivitet. överallt fejjas det. putsas, tvättas. planteras, byggs. de gamla hutongområderna (den låga, traditionella bebyggelsen) mejjas vid fotknölarna till förmån för futuristiska höghus & shoppingmalls. på ostadiga ben försöker staden gestalta tursisternas föreställda önskningar. en känsla av kosmopolitism. stadens befolkning har fått hårda restriktioner angående vad som är opassande beteende. det obehindrade loskandet & rökningen har reglerats. man freestylear västerländskhet med blandat resultat. trots att befolkningen är mycket fler än hela Sveriges samlade population är det inte fredad zon för en tillrest ensam ung kvinna. lost in translation. till trots är det aldrig läskigt eller hotfullt. det är inte lika. det är olika. men trevligt. distansierat. från båda håll. eftersom det är så konstigt & jag är så uppenbart konstig, är det som det inte bekommer en.
med små försiktiga steg utforskar jag staden. restaurangerna som bara är små hål i väggen nånstans. kvällsmarknaderna. de kvällsöppna jätteköpcentrena. hutongområdena där gubbarna spelar spel på gatan & de feta pekinghundarna strosar runt som andra utekatter i hemland. jag tittar tittar tittar. & käkar en glass.

på hostelet är det möjligt att köpa en bärs & koppla upp sig på det trådlösa internetet i cafét där mina irländska rumskompisat intagit alla sina måltider (förutom de på KFC) western style. efter två dagar i denna stad är kvällsölen det enda som kan få blicken att bli lite ofokuserad, halvsluten & tillsist drömmande. sex timmar efter svensk tid. mer än sex resors adaptionstid.

Tidigare inlägg
RSS 2.0