ljuset


cred: andreas sell

Från tunnelbanan - Kashmere Gate


Hemma igen

Hemkommen, som sagt. Datorns knappar är lite sega efter Delhidammet och de många timmarna på vägarna. Håller tummarna för att den inte ska klappa ihop.
Nästan det första jag gör är att gå in och läsa Bodil Malmstens blogg. För att se hur det går för Pappa Tejp - om han får något jobb. Hon skriver inte bara om Moppar, Muppar och Tejp, utan också om Johannes Anyuru. Han och jag kommer från samma stad. Vi har tom. många gemensamma nämnare; främst vänner. Men vi känner inte varandra. Jag har en av hans böcker (Städerna inuti Hall), men den ligger nedpackad på en vind just nu.
Bodil skriver om Johannes En civilisation utan båtar, en bok på drift mot Gaza. Eller snarare: att bli fast, att sitta fast. Den sommaren bloggade Johannes för Glänta och vi som jobbade på konsthallen följde vad han skrev varje dag. Läste på kvällen eller de långa timmarna utan besökare i receptionen, och diskuterade på lunch- eller rökpauserna.
Jag har vänner från Palestina. Alla är konstnärer och en har en bar i Betlehem. Alla behandlar det palestinska landskapet i sitt arbete. Mer eller mindre. Men det är ju sant för de flesta - att gräva där man står men finna att man står på många ben och att det finns många olika jordmåner. Alla har de olika åsikter om vad Ship to Gaza egentligen betydde; ingen har bestämt sig.


I förrgår kom jag hem från Kashmir. Det är en ambivalent stat som officiellt tillhör Indien, som är splittrad mellan tre länder (Indien, Pakistan och Kina) och som delvis vill bli autonoma. Tre krig har rasat under drygt 60 år och det är en stat hårt miliariserad av både indisk militär och paramilitär (dvs. polisens specialstyrka som styrs av undantagstillståndslagar). Och så den vanliga polisen. Färgerna går i grönt, blått och khaki.
Jag hade flera anledningar att resa till Kashmir och alla byggde på gräv-där-du-står-metoden. Så hamnade jag i Srinagar under 10 dagar i april månad.
Kashmir jämförs ofta med Palestina. Fast Kashmir är inte det företag styrt av NGOs som Palestina har blivit. Inte än i alla fall. När jag anländer säger min vän Arif "tipsa dina journalistvänner, om de kommer hit har jag några bra historier om riktigt lidande". Jag suckar och frågar om vi inte kan prata om något annat än om våld. Men någonstans upptäcker jag när jag tittar tillbaka på de bilder jag tagit under mina tio dagar att alla bilder går i blåton. Kanske har jag fel filter på. Jag gråter mycket under resan. Mest av utmattning och av glädje. Det är helt okay. Att vara sentimental är inget fel, det är en poetisk yttring. Läs vilken förbaskad sufipoet som helst och omvärdera sen varför modernismen skalade bort allt klibbigt. I Kashmir är det kvar och det är viktigt. En del använder det som en del av en offeridentitet, andra som en känslosam kulturyttring, några som transmitter. Alla kan känna av en stämning. Det är jävligt finstämmigt. Man känner var gränserna går och ibland tar man en risk och kan komma undan med det. Ibland inte.
Min vän Bobby spelar i heavy metal band. Han och hans bandmedlemmar vill inte prata politik. Och vägrar kategoriskt att befatta sig med något som det minsta närmar sig dess domäner och förklarar sig tom. helt politiskt okunniga. Men vi besöker tillsammans cafét Lala Sheikh and Sons där MC Kash spelade in sin första video Beneath this Sky, dricker thé och äter sockerkaka. Vi lyssnar till I Protest på hösta volym i en gammal Audi när vi kör snabbt längs standpromenaden vid Dal Lake. Men vi pratar inte politik. Bobby vill mest snacka tjejer och vart de bästa barerna i stan ligger. Och jag som är lite skakad av den militära närvaron är nöjd med det och hänger hellre med till banken och fixar ärenden åt någon moster än att försöka ta bilder på Srinagars många bunkrar. När jag kommit tillbaks till London undrar jag om det var ett misstag. Men trots allt måste jag vara en av få turister som besökt J&K Banks huvudkontor och snackat transaktionsproblem och druckit Coca Cola. Som talat bantning med en läkare som bestämde sig för att bli hemmafru. Som snackat killar med en doktorandstudent i kashmiri.


Jag minns ett blogginlägg av Johannes där han bekrev en man som sytt igen munnen på sig själv. Jag har också sett såren efter igensydda munnar. Jag har sett barn misshandlas av poliser. Jag känner högvis med folk vars nära och kära har dödats, misshandlats, våldtagits och torterats. Drivits på flykt. Men efter att ha läst Bodils blogg undrar jag om jag liksom Johannes vill använda mina "bra historier om riktigt lidande".
Under mina tio dagar i Srinagar gick jag till ett tryckeri och tryckte upp 400 A5bilder. Ena sidan avdelas av ett horisontellt sträck. Under står "Srinagar wasn't built on the horizontal line." På andra sidan är en cirkel (om man håller upp pappret mot ljuset skärs cirkel av det horisontella sträcket). Brevid står "Kashmir is a island with many shores." Nu har jag ungefär 80 teckningar gjorda på mina papper. Tecknade av några 20 personer under resan. Några har ritat båtar, berg, flaggor. Andra har skrivit slogans. Men det finns också några kattungar, grisar, hästar och blommor. En pojke har skrivit under "Srinagar wasn't built on the horizontal line" - "...but on a vertical".
Ännu vet jag inte hur jag ska använda bilderna. Eller om det bara är lite småfåniga meningar. Å andra sidan gav jag mig till Kashmir för att vägra snacka om våld. Ganska snart hade jag heller ingen lust att svara på alla frågor kring hur vacker naturen är. Jag som är född vid det stora havet tyckte närmast att bergen var lite farliga och överhängande. Att det kändes kvävande att enda landvägen in i Kashmirdalen från Indien går genom en 2,5km lång tunnel rakt igenom berget. Hur lätt det är att bli instängd. Att Kashmirs politiska status bygger på Ålands självstyrelsepolitik från 1921. En ö, till trots ej demilitariserad, utan omgiven av ett geologiskt hav.


Kan jag i så fall skriva om Kashmirs sjöfartshistoria? Som en hamn längs Silkesvägen. Som en av många hamnar. Ett karavansarai som översköljts med många historier, platser, sätt att tro på och sätt att leva. Poeten Agha Shahid Ali skrev om snömannen som kom klättrande över glaciärerna från Samarkant med valben i sin ränsel. Minns också att den felande länken mellan val och däggdjur kan hittas i Himalayas fossiler! Valen med ben: Himalayacetus subathuensis. Den resande Leviatan som för alltid är en del av bergen. För Kashmirs topografi ändrar sig bara mycket sakta när allt annat svänger. Men plötsligt så händer det. För så är det att leva nära en förkastning där kontinentaldriften fortfarande gör sig påminnd.
Efter att ha tackat ja till inbjudan att följa med konstprojektet Kashmir. Points. Charlie. packade jag väskan och anlände med buss över bergen. Men en efter en droppade vi av från resan. Poeten Matty stannade kvar i en by för att lära sig kashmiri. Dansaren Vivien hittade hjärtat i en jeep. Så ock Jeetin. Konstnären Hanako föll down and out hos Ensemble Kashmir Theatre Akademi. Silke och Inder var redan förlorade i varandra och i landskapet. Andreas var på väg bort innan han kom. Zooni slutar aldrig leta efter var hon kommer ifrån. Och jag, jag kommer väl tillbaks till sommaren igen.

Möte i Monsunen

Monsunen är helt klart överskattad.
Hade Taube inte sett en Göteborgs höststorm, eller ens ett sommarregn när han skrev sin dramatiska visa?
Jag är villig att medge att monsunen är ett relativt begrepp. Det kan säkert vara mer eller mindre.
Om man föreställer sig scener ur Desai's Inheritance of Loss i Darjeeling.
Annars utgör min analys tesen att det handlar om att "ta hand om". På landet är det toppen.
Om det inte regnar alltför mycket tar naturen själv hand om saken. När den inte kan det får man betala i kroppsligt lidande i form av hunger och sorg.
I stan blandas vatten och skit och blir en bakteriell sörja och sålunda blir vattnet ens största fiende.
Vad som på landet är ens vän blir i stan ens ovän.

Vatten är heligt lite överallt. Helighet har att göra med vardaglighet. Är det livsnödvändigt och inkluderat i ens
vardagliga rutiner, ja då är chansen stor att prylen ska bli helighetsstämplad. För den fyller ett livsupprättande behov.
Så som vatten. Ganges är helig. Yamuna är helig. Vatten är "rent". Så länge det har en religiös innebörd.
Men när monsunen regnar ner och blandar heligt och profant, blir det helt enkelt inte samma grej längre.

Då vattenledningar dras in i områden som tidigare inte haft någon vattenförsörjning utanför det närliggande naturliga vattendraget,
ändras nästan omedelbart relationen till sin tidigare resurs. Försvinner vardagligheten stannar bara det heliga kvar.
På så vis kan vattnet som flyter i Ganges både vara för nedsmutsat för vardagskonsumption och samtidig tillräckligt "rent" i religiös mening för att ta sig ett dopp och tom. en slurk.
Det handlar om alienation från naturen. Som bara gagnar de som har vattenledningar. Vilka blir fler och fler. Naturen är fortfarande helig men vattnet blir svartare och svartare.

Det handlar kanske om Självet. Om hur man ser på sig själv inifrån och utifrån och vad naturen är där. Kan man tänka på sig själv som en tredje person utanför det egna självet? Och härleda sina konsekvenser till sin egen och andras agens?
Det är klurigt.

De senaste veckorna har vattentrycket i ledningarna varit lågt. Exponentiellt till regnet utanför.
Till trots går vår Hemtjänst Suresh upp klockan 4 på morgonen och tvättar femton bilar.
Hur mycket det än regnat. Och oavsett hur lågt tryck det är i rören.
Det är konstigt att det trots allt regnar, finns inget vatten, men samtidgt ändå finns till vissa grejer. De minst livsuppehållande grejerna.
I alla fall känns det så när jag efter fyra dagar utan vatten tvingats vända på underkläderna igen.

8:e mars, Bangalore


NIRBHAYA KARNATAKA



http://baware.in/

http://blog.blanknoise.org/

Naturkunskapen

 
     

   

   

   

     

   

   

     

   

   

   

   


--::--::..:::..::--::--


       



Pancahyat gick på Party




Sen kom jag hem.
Hej då Indien!
Men lämnade hjärtat kvar.

Livet som det är Mitt




Min Gata



Min Bästis



Mitt Häng


ISEC

Min Syssla


Ikon på avstånd. I rätt land.




Homi Bhabha!

På fält.

       

        

       

Take a ride...




Nattligt besok.

Det blanker upp en ficklampa i skogen bakom gardinen. Nagon visslar. Plotsligt vaknar Leslie oroligt & hoppar ner fran stolen. Vankar rastlost fram & tillbaka i trapphuset. Slar sig tillsist ner utanfor min dorr. Ett skall hors. Leslie har hort nagon komma. Nagon som trots hennes grymtanden smyger utanfor. Som tassar i korridoren.
Vi har alla hort det. Det var inte vi. Vem kan det vara?


I slutet av dagen

"At the end of the day..."  har vi indiens egna "till syvende & sist". Aldrig har jag hort ett sant duggande av standarduttryck.
I slutet av dagen ar det anda precis tvartom fran hur det sades i borjan av dagen.


Funderingar kring annorlundaskapet & turismen

Varlden ar bade annorlunda. & Valdigt liknande. Prioriteringar & proportioner.
Nar jag var liten pagick antirasistkampanjen 'Samma Lika - Samma Olika'. & det tycker jag, hur fanigt det an later, faktiskt ar en bra rubriksattning pa nar man moter det man inte tidigare mott. Som Kina. Kina var min forsta resa. Min forsta foralskelse. & jag motte landet helt ensam pa Bejing City Airport. Da borjade jag funder mycket pa annorlundaheten & annorlundaskapet. Som svensk har man ofta nytta av att vara framling. Man blir forlaten. For att man inte forlorar sa mycket nar man blir lurad. For att man har alternativ. & for att man anda aker tillbaka ungefar nar man vill. Sa min annorlundahet ar annorlunda fran nagon annans. Min bygger mycket pa att jag har valt relativt sjalvstandigt vad jag har lust att gora. Till en viss grad. Det ar fint nar man kan mota det i nagon annan. & fa prata om det. Det lika & det olika. En av tjejerna har delar samma intresse for vardagsprylar & vardagsaktiviteter. I dessa ting & rorelser hittar man ofta sig sjalv. Sattet de ar designade eller organiserade kan skilja sig. Men elementen bestar mycket av sammasamma. Ibland, som har, ar en del av den dar organiseringen av det man gor dagligen, eller hur man organiserar sig i hierarkier dagligen, sa inkorporterat i livet & hur man gor, sa att det ar prakiskt taget omojligt att tala om. Det ar sa inbakat i kakan att man inte kan skilja ingredienserna at. Gor att kocken omojligt kan beratta om receptet. Man vacks av hapnad. Jamt. & jag ar javligt tacksam att jag har chansen att valja. Sa mycket.

Sa, ja. Det finns en annan annorlundahet har an den jag motte i Kina. Saklart. Likaledes som den man moter nar man som Goteborgare reser uppat eller inat till glesbygden. Fast har finns det ett kolonialt moment tillskillnad. (& det postkoloniala daliga samvetet som hur man an vrider anda ofrankomligen ar top down.) & den dar valmojligheten. Jag tittar mest. Jag har inga intentioner att identitetsmassigt insupa Indien. Inte fa den roda pricken nar jag besoker templet, eller bara sari. Som manga faktiskt valjer att gora. Ata med fingrarna ar okey. Men man kan valja. Ibland hellre med sked. Just ata med fingrarna ar trevligt vart man an befinner sig. Det ar mer en trivselgrej an en kulturupplevelse. Man har sitt helt egna toalettsystem har ocksa. Det var lite svarutklurat. Efter en tid av tvekan tog jag dock mod till mig & fragade Christabel, representanten fran Nordic Centre, hur man egentligen bar sig at med de dar bestyren. Det ar sa att man har en slang & en liten kanna. Men hur brukas dessa ting? Jo! Man haller vatten i kannan & tvattar sig med det rinnande vattnet fran kannan. Med vanster hand. Mycket viktigt. Ata med hoger. Kisstvatta med vanster. & inte spola ner. Det dar struntar jag i. Hemma har jag kopt toalettrullar i parti & minut sa dar torkas det friskt. Ute besoker jag garna de offentliga inrattningar alla andra valjer att knipa bort, for nojet att se hur detta avtrade ar designat. Spannande! Bilder har tagits, sa var inte orolig for att det inte finns dokumenterat.

De andra flickorna har kommer jag bra overrens med. Hur som helst ar det i alla fal  min asikt. Men jag haller lag profil. Ar fortfarande somnig & lite seg. Det ar konstigt. Det borde forsvinna nu. Tidskillnaden ar obefintlig & mestadels haller vi till pa det fridfulla campusomradet & kring. Igar var vi dock pa tur. En jeeptaxi tog oss till Mysore (bla. ashtangayogans barndomshem, vilket ingen har verkar ha nagon aning om) med omkrets. Det ar en berattelse for sig. Speciellt palatsen. Jag maste saga att nagot liknande har jag aldrig sett. Blandningen av arkitektur i the royal palace i Mysore (kolla ex. har: http://www.indialine.com/travel/images/mysore-palace-hall.jpg) & den fantastiska muslimska konsten & vaggmalningarna i sultanen Tipus sommarpalats (http://travellersdiary.files.wordpress.com/2008/05/tipus-summer-palace.jpg). Det var hapnandsvackande. Hapnandsveckande. Tyvarr fick man inte ta bilder inne & de salde inga fina bilderbocker utanfor (& det verkar nastan inte finnas nagor nar man soker pa engelska pa internet). Det var en fin resa. Dessutom besokte vi en damm. En riktig javla massiv damm lite som Hooverdammen, men jattejattejattelang & jattemanga manniskor runtomkring som picknickade. Vi hade ocksa ett shoppingexperience som gick ut pa att besoka en indisk konceptaffar. & en mall av typen OBS stormarknad. Dar kopte jag lite juldekorationer till rummet for att liva upp vaggarna. Sa var det en vidavasternilfard pa vagarna som har jattehal. Allt var fantastiskt fint & jag somnade till tonerna av lokalradions sandingar av Bollywoodhitsen.

Det dar var i helgen. Nu ar det mandag. Hej mandag!

Bananigt

Lunchupproret borjade med bananer & applen. Det ar lustigt hur frukt kan vacka en sovande bjorn. En begaran fran en av damerna att bli serverad frukt under lunchen urartade i att hela gruppen blev separerade fran de ovriga studenterna. En klase bananer placerade oss i det inre lunchrummet.
Dar fick det vara nog. Priset pa bananer ar for hogt om vi tvingas pa nagon slags exklusiv behandling. "Ar priset vi maste betala for bananer ett uteslutande, vill vi inte langre ha bananer, tack." deklamerade jag for lunchansvarige som talesman for oss alla. Hellre traffa nya kompisar an skala banan. 50% av gruppen (3 st, inklusive mig sjalv) holl med. 50% var mer bekvama med bananer. & exklusivitet. Har ar vi inte for fruktupplevelsen.

Det ar lustigt, for somliga kanske anser att vi istallet faktiskt ar har bla. for kulturupplevelsen. I teverummet finns en digitalbox som tillhandahaller kanske 400 kanaler. Ungefar. De flesta ar indiska & pa regionala dialekter eller evighetslanga Bollywoodfilmer. Sa har de Discovery Channel ocksa. Pa denna kanal gar det ett program som heter "Colours of India". & hur det nu kom sig sa satt gruppen dar igar & tittade pa Colours of India pa Discovery Chanel. Kanske (antagligen) utan att alls reflektera over att pa kanalen brevid ar det the inside story & att vi sitter & tittar pa ett dockhus utifran.

Idag har jag kopt en guldklocka! Den var nog inte i guld. Men den glittrar! & har ett ars garanti.

Herre pa tappan

Av nagon outgrundlig anledning ar det sa att jag har fatt ansvaret over tvattstugenycklarna. Nu ar det fan jag som ar herre pa tappan!


Dagboksanteckningar fran Nagarabhavi

Sitter brevid en hund i Nagarabhavi. Sydvast om Staden. For precis sex manader sedan sarr jag utanfor dorren till rummet pa hostelet i Suzhou, utanfor Shanghai & funderade pa jom vardagen skulle anlanda snart. Nu sitter jag utanfor gest housets dorr inne pa campusomradet till ISEC - Institute for Social & Economic Change. & som jag skrev i mailet till mamma & pappa; lugn i sinnet. Lugnt & fint. Sol ute. Sol inne. Solsinne.
Har ute i trapphuset till guest houset i formgjuten betong & putsad vit & kalkig som gamla svartatalanpennor, lyser vita ljusror upp de smutsiga innervaggarna, dricksvattenbehallaren, de myggor som inte kan bestamma sig for om jag ar buffe eller ej, samt hunden. Hunden & jag i vara kladda men slitna stolar. Hunden snarkar & visar ogonvitorna. Nedanfor balkongen spelar institutets manliga studenter badminton. Nagon annan spelar hog musik i bakgrunden. & sa taget. Taget som stannar i stadsdelen brevid men vars snabba transportering pa ralsen hors over vara skogsbeklada campuskullar. Det blir snabbt morkt. Men precis innan solen behagar att klattra ner fran himlen ar ljuset det vackraste. Vackrare an Paris. Vackrare an en diktsamling. & temperaturen ar sa mjuk att man vill lagga sig raklang i luften. En temperatur som livet.
Nu har hunden vant sig. Den oppnar inte langre ogonen nar jag staller mig upp & stracker pa kroppen, utan fortsatter att snarka med nosen mellan tassarna. Den ser likadan ut som alla hundar har. De kommer i en variant: blandras, & tva kulorer: sandgul (som den har) & lite brunare (typ morkbrun) (i sallsynta fall ser man nagot flackigt mittemellan, men oftast nej). En del av hundarna har tunga spenar & en radda valpar pa slap. De flesta traskar i ensamhet & lagger sig dar som faller dem in. Jag har stor respekt for dem.
Idag tog vi (tva av de andra kursdamerna & jagsjalv) en auto (typ motordriven richka) ner i byn. Det tog kanske en timma.
Vi sag: en park & stad & sjur av alla de slag & rika & fattiga & valdigt manga farre hoghus an jag forestallt mig & en jattelik marknad dar en av damerna kissade & en del turistaffarer (ofrivilligt) & Mahatma Ghandi Road & governmenthus & bibliotel (British Library goes India) & utbldningsinstitutioner & manniskor, manniskor, manniskor.
Det ar inte som om jag riktigt forestallt mig nagot alls innan ankomsten hit. Antar att jag har for dalig fantasi for det. Sa det ar varken som, eller inte alls som, jag forvantat mig. Inte som en av deltagarna uttryckte det igar; "This isn't India, this is campus life!" . & pa ett satt har hon ratt. Detta ar campusliv. & inte ratt. Campuset ar i Indien. Massa folk & trafik ar ocksa Indien, men inte nodvandigtvis mer Indien. Vi befinner oss i Indien & saledes ar det som finns innanfor nationsgranserna "indiskt". Det "indiska" skulle kunna havdas ocksa stracka sig langre an sa. Utanfor granserna. Men nu ar det ju sa att det faktiskt ar i indien vi befinner oss. Guskelov. For ansalange ar det fantastiskt trevligt.


Bangalore banging

Hej da kompis! Hej Indien!
I the computer centre, enda stallet mojligt att anvanda sig av datorn pa ar en trevlig inrattning med en surrigt flaktsyste som funkar bra. Allt har ordnat sig mycket bra (efter gardagsankomstens stressmoment: jag var inte registrerad). Men  jag har inhandlat fula sandaler for badrumsbestyren, en filt for den kalla natten (pa natten gar vakterna runt & blaser i visselpipa for att skramma bort bade folk & fa, men mest  aporna), samt blivit bjuyden pa gatukak av Archie som gillar Pop-eye & gamla serier. Han ar tontig. & snall. Det finns gang. Han har sitt eget. Sen finns det tjejtjusarganget, running man & andra subkategorier som annu ar outforskade. Det basta ar att har pa institutet far vi mat tre ganger dagligen & the eller kaffe tva. De vill garna nanny oss & rekomenderar oss att keep it safe. Vilket vi gor. Idag har det kommit en till tjej, sa vi ar tre nordiker hittills. Resten kommer imorgon. Genom en av forskarna har har jag traffat tva indiska PhDstudenter, tva mycket mycket trevliga unga damer som fragde om vi skulle knata utanfor sakerhetsportarna for att gora lite arenden. Vi tog med de tva andra & gick & kopte saris till en av dem & letade efter en kaffekokare till mig. De var himla fina & pratade mest om att de har sa trakiga rutiner har eftersom de har svart att hitta pa nagot utanfor institutionen. En av dem ska gifta sig nasta manad men har inte riktigt koll pa killen. Verkar inte sa upphetsad. Later trisst.

Jaha, what's more is new? Jag ar trott som tusan & boede kopa stodstrumpor for nasta flygtur for benen ar intehelt okey, utan mer som tva falukorvar. Men det ar skoj att redan ha gjort lite bekantskaper aven om vi mest pratat utbildningssystem & hyrfilm. Vadret ar sa man onskar det var resten av livet. Ljuset i skymning ar vackrare an i Paris (dar det var snostorm sa att planet blev forsenat. Ovanifran sag det farglost ut. Som ett svartvitt flygfoto.) & hundar & kossor vandrar som andra free-runners overallt. Man far passa sig. Jag ska inte cykla. Jag vill inte cykla. Nagrabahavi  ligger ett kick utanfor Bangalore city, men jag hoppas att det kommer mojligheter att ta sig inat centan. Det blir nog annars en lugn trip. Bibblanhang (de har den svenska Development Dialogue!), fika & luncha & skriva. & plugg saklart. Det dar ar lite oroande, men ingen har fatt schema & ingen verkar mer forberedd an jag sa det ar nog oki doki. De tva tjejerna som hittills kommit ar trevliga men tontiga. Men det ar val jag ocksa.

Hur som helst: fascinernade! Saklart. Mycket skyltar & malade vaggar & mopeder & allt det dara en sett pa televisionen & annanstans. Det ar bra. Jag mar bra. Jag tror tom. att jag kanner nagon slags lugn lycka. I alla fall en lugn & fin kansla. & de tar hand om oss vackert (det ar mycket sakerhetsrutin & overallt verkar de ta det har med terrorattackerna pa mycket stort allvar) aven om vi inte far nagon direkt information om studierna. Det fixar sig pa mandag. Oh, om fyra minuter ar det kvallskak. Gott gott gott!


RSS 2.0