Sin plats på jorden.

Den här veckan har jag sökt jobb i
London, Stockholm, Delhi, New York, Nairobi, Bangalore, Johannesburg, Berlin.
Och snurrar runt i ett universum av möjligheter, eller snarare, i stormens öga, lugnet i stormen, där det är kav lugnt och intet händer. 
Så hur kan man längta hem utan att ha ett hem? Utan att veta vad längtan sträcker sig efter. Var foten tar sitt nästa kliv?
Shailja Patel citerar ett ordspråk från Gujarat i sin bok Migritude (2010): 
Natten är kort och vår klädedräkt växlar.
"Rota dig inte. Slå dig inte till ro. När gryningen kommer kan vi vara på resande fot, tvingade att uppfinna oss själva på nytt för att överleva. Investera bara i sådant vi kan bära med oss. Pass. Utbildning. Smycken." (sid. 26)
Det är ett migrantbegrepp, som är alltför stort för att inkludera mig. De stora erfarenheterna kan inte omfatta alla sökare, och för mig är inte migrationens villkor sanna. Jag flyr inte från ett hot om våld.
Men för mig har hemma blivit borta, och alltför tungt bagage sinkar. Hemma är ett undantagstillstånd och det handla snarare att hitta små vardagar i varje undantag. Att reda med det mest nödvändiga, och samtidigt fortsätta framåt. Att pö om pö börja förstå att det just är det här som är mitt liv, just nu. Att de här små undantagen adderar upp till en livshistoria, livshändelse, till ett levande. 
Det är också ett föreställande, en estetisk handling, att kunna föreställa sig nästa situation. Att kunna föreställa sig många olika situationer på ett och samma plan, ett slags vertikalt föreställande, som ställer nära och långt borta bredvid varandra. 
Ponera att man nu skulle "hitta sin plats på jorden". Då kanske man skulle göra något slags avtryck där. En slags samtida fossilering. Om det vore en materiell plats. Ponera att "platsen på jorden" vore undantaget. De där mikrovardagarna, som inte är geografikt lokaliserade utan är drivna av begäret att vara lite överallt samtidigt. På så vis kanske min rutinmässiga vardag i stormens öga också är just inte här, utan händer på många olika platser, platser som ligger uppradade på en och samma horisont även om jag för stunden och många stunder framöver sitter på en stol i ett specifikt område i en specifik stad. Blir det lättare att hantera levandet då? När man accepterat att hemma alltid är och förblir någon annanstans. När man stundom blir förvånad över återupptäckandet av spåren efter det som man arrangerat som sitt hemma när man kliver över tröskeln, och för den stunden är fullt närvarande.

Alltid någon annanstans

 
"Hur kan jag ha hemlängtan utan att ha ett hem?"
 
 

Manila

Vid fem års ålder gick mamma och jag på en dansföreställning där hennes filippinska arbetskamrater uppträdde. Det var en våldsam dans och jag blundade in i mammas armveck. Räddhågsen. 
25 år senare. Filippinerna. Manila. M.A.N.I.L.A. Med världens högsta densitet. Talar man ändå om bristen på infrastruktur.
 
 
Världsstäder. Megastäder. Som en grandios föreställning. Men inte förklarar sig. Gör sig mer komplex och flyr det grandiosa försöket att bilda systemteorier. Eller översättningar. Stora i sig. Men i samma andetag mindre. En. Många. Destor fler. Logiken av motsägelse. 
Manila. Var börjar Manila. Var slutar Manila. I armvecket?

RSS 2.0