Norr-om

Asså, nuförtiden softar jag jul lite i de norra geografierna. I alla fall i de norra landskapen. Fast som vanligt på samma äckliga kontorsstol som hittades ute i regnet innan sommar blev vinter.
Det är norr som håller mig på halster. Kanske mest för att jag varit så orienterad söderöver.
Barndomens absolut bästa var att ta farfars gamla cykel ut till Norra, dvs. Västerviks gamla hospital, senare rättspsyk för landets knasigaste busar. Att vandra runt i de gamla övergivna terapeutiska trädgårdarna och kanske ligga på bryggan och kika ut över Ormön, känd för sina kolonier av ormar. På Norra var allt liksom övergivet, abstraherat från verkligheten. Kanske var det för att de flesta som var ute på Norra, de satt inne. Och resten bara stod där i väntan på någon framtida plan.
Nu har de gamla mentalkasernerna gjorts om till bostadsrätter och daghem. Men jag minns fortfarande pappa berätta hur man veckovis gav de dementa på hospitalet lavemang och sen sprutade av dem med högtrycksslang.
Jag har alltid längtat norrut. Så skulle man kunna säga. Jag har alltid längtat till det som är norr om. Vare sig det är
söder om här, så är det norröver i relation till något annat. För gudarna ska veta att jag hatar kyla och modd.
Mest längtar jag till Himalaya. Till norra Indien. Och visst är det söder, men glöm inte att det också är norr om. För jag minns resor frå 40 grader i Karnataka till minusgrader i Delhi där Göteborgs fuktiga snålblåst inte står sig i jämförelse. Och jag minns en sommar som aldrig var så varm som en vecka i en by norr om Fauske.
Men så har jag alltid lämnat norr. För något mer söder. Vi är ganska många som gjort det. Fast att den plats där jag är född inte är särskilt norr i jämförelse med andra latituder. Och det vi burit med oss är landskap av norr. Bitar. Som Agha Shahid Shahi's snöman, som kom till Kashmir från Samarkant med en påse valben i packningen. Visste han att länken mellan djur på land och de på vatten finns att finna i Himalayas berg? Att däggdjuret Indohyus vandrade i den unga bergkejdan för 48 miljoner år sedan. Nu fossilerad. Precis som så mycket annat som frös fast i isen och sedan fossilerades i berget.
Kanske är det så att hur mycket man än sträcker på sig så räcker man aldrig riktigt fram. Men måste ändå agera som om man någon gång i framtiden skulle göra det. Alltid leva med världen att komma som en förnimmelse.
Häromdagen fick jag ett mail av min gamla professor. Vi hade just träffats i Berlin och vi skulle ses för kaffe men han är flyktig som formaldehyd (men varken korserverad eller luktande). Så vi hördes på mail och jag passade på att fråga honom om ett om en gammal kollega till honom. "Hon flyttade norrut och ville bli berömd."
Men vad min vän inte förstår - en man djupt rotad i de södra geografierna - är att i norr blir man inte berömd. Från norr flyr man söder för att befinna sig på platser med högre densitet. Att bli något, och inte spädas ut av avstånden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0