En konversation en onsdag vid Victoriaparken

Jag sitter i Victoriaparken. Med ryggen lutad mot en trädstam tittar jag ned över räcket och ut över promenaden som sträcker sig längs kanalen. Jag har precis tagit av mina hörlurar och stängt av musiken.
"You think all muslims are terrorists", säger en man i glasögon till sitt sällskap just precis som de går förbi nedanför. Han åtföljs av två slanka, blonda kvinnor.
"You sure do, huh", säger han. Kvinnorna fnittrar nervöst men alla tre går vidare så jag kan inte höra resten av konversationen.

Jag sätter åter på mig hörlurarna...

"...love's got the world in motion
And I know what we can do
Love's got the world in motion
And I can't believe its true
You've got to hold and give
But do it at the right time
You can be slow or fast
But you must get to the line
They'll always hit you and hurt you
Defend and attack
Theres only one way to beat them
Get round the back
Catch me if you can
Cos' I'm the England man
And what you're looking at
Is the master plan
We ain't no hooligans..."

//World in Motion, New Order


Hell yeah, Bobby Rush!



Bobby, till vänster, under Panteråren.


Från London Bridge - Hem


jaha?



Jaha. För ett tag sedan undrade en bekant vad min blogg egentligen handlar om. Liksom är det inom inredning, mode, livsstil, djur, mat eller "personligt"? Hon kunde för sitt liv inte begripa vad annars man kunde skriva om. Så alltså, den får väl gå under den sista kategorin - "personligt".
Här är jag lite "personlig". Irmelin, snart 28 år gammal, i sin vanligaste tröja, vanligaste byxor, och utanför sin vanligaste bostad. I väntan på bättre tider och på att solen går ned. Kan det bli personligare?

efter naturen


Alltså, jag älskar helt okritiskt W.G. Sebalds bok After Nature!
Nu finns den inte på svenska tyvärr, så det blir ett litet urklipp på det engelska språket istället...

XII

Unending flights
of screeching birds, which skimmed
low over the water,
from afar resembled
drifting islands. Whales
rotated around the ship, emitting
water-sprouts high into the air
in all directions of the compass.
Chamisso, who later marvelled at
the same spectacular sight
on the Romanzov expedition,
was led to think that perhaps
these animals could be tamed
and - no different from geese
on a stubble-field - herded
with a rod, as it were, on the sea.
Bring up the young in a fjord, he wrote,
fasten a spike belt buoyed up by
air-bladders under their pectoral fins,
let them unlearn their submersions,
make experiments. Whether the whale is
then to draw or to carry,
whether and how it is harnessed
or laden, how it is bridled
or otherwise governed, and who is to be the
mahout of this water-elephant - all this
will settle itself in time. Chamisso,
it is true, also writes
of the steam engine as
the first warm-blooded animal
created by humankind.

« After Nature, W.G. Sebald. Penguin, 2003: pp. 59-60


Antonio Tabucchi: ett vittnesmål


Antonio Tabucchi föddes 1943 i Pisa. Idag dog han, 69 år gammal, i Lissabon.


[…] en himmel som var den blåaste man kunde tänka sig, påstår Pereira, så klar att den nästan gjorde ont i ögonen, då började han tänka på döden. Varför då? Det kan Pereira omöjligt säga.

Det var den tjugofemte juli nittonhundratrettioåtta, och Lissabon glittrade i den blå atlantbrisen, påstår Pereira. [...] Pereira påstår att det blev ett omslag i väderleken den eftermiddagen.


Ur: Påstår Pereira: Ett vittnesmål


stol på månen


glaciär på golvet


arktis i yoghurt


rymden på papper


ögonen går i kors




inte ett frö

I did not come on this earth as a seed,
To fall in the circle of births,
I am not the elements
Earth, water, fire, air and ether
I am beyond the primordial universal self and the individual self,
I am the Supreme Consciousness.



Skrev Rupa Bhawani, sufi-poet, född på Srinagars kullar i mitten av 1600-talet.
Och jag tror att hon talade mindre om sig själv, om Gud, än om varandet.
Om världsaltet, världsaltet inuti och alla grejerna. Kosmos.
Typ 20 år innan Spinoza började snacka panpsykism.


Oro-politik

För flera år sedan då jag gick i skolan i Göteborg så fick jag lära mig att "vara personlig men inte privat". Yes, det där är väl den gamla vanliga socialarbetardistansen (eller vilket annat yrke som helst för den delen). Men så blev jag inte socialarbetare och behövde inte distansera mig professionellt alls.
Hur som helst har det där "personlig men inte privat" dykt upp den senaste månaden likt vårkrokus penetrerar jordmånen. I alla möjliga sammanhang. Och efter som det verkar vara en nytändning på den frasen, tänkte jag också hoppa på trenden och återvända till det gamla mantrat. Kanske kan tom. exercisen göras här - liksom en prövning av var gränsen går.
I ungefär ett halvår har jag sysslat med samma projekt, dvs. försöka klura ut ett projekt. Det har/är svårt och jag stångas både mot nya idéer och institutionella krav. Och en integritet som hela tiden tycks bli kränkt. Den är kanske den klurigaste, dvs. näsan som står högt i vädret. För några veckor sendan läste jag en artikel från Alpine Journal som var skriven på 1980-talet och man kanske bara stöter på om man är värsta tönten som läster gamla nummer av bergsklättringsmagasin utan att för den skull vara det minsta intresserad av bergsklättring. I alla fall så skrev en indisk man vid namn Joydeep Sircar en ruskigt intressant text om sport i allmänhet och bergsklättring i synnerhet som en politisk strategi. Han enade det latinska ordet för berg - "oros" - med det latinska ordet för medborgare - "politikos"- och så hade termen "oropolitics" fötts. Oropolitics är alltså både en grundad geologisk/politisk term, en aktivt transformerande expedition och ytterligare... ja, vadå...? jo, väldigt nära det svenska ordet "oro". Skulle oropolitics då också kunna vara en orons politik? Orons medborgare som bestiger berg i tider av osäkerhet. Oro som ger sig in och utforskar nya territorier. Oro som gör att vi vill vara på ett och samma ställe och hitta nya möjligheter, göra nya dealar, utforska möjliga resurser. Så kom jag på att det kanske är "oropolitics" som mitt projekt handlar om.
Ursprungligen hade jag lokaliserat det till Himalayas högsta glaciär - Siachenglaciären - vilken utgör en tröskel mellan Kina, Indien och Pakistan men aldrig har blivit tillskriven en geografisk tillhörighet. Glaciären har varit ett ingenmansland fram till att den Indiska armén ockuperade den sådär 30 tillbaka i tiden. Det har helt enkelt varit viktigt att vara närvarande. För på något sätt och vis är den där hemskt ogästvänliga platsen viktig, trots att den inte ens är någonting på världskartan. I verkligheten är den världens största glaciär utanför Nord- och Sydpolen. Och det är ju inte så pjåkigt.
Oropolitics är alltså ett tillstånd och en rörelse, kanske också en position och en rättighet, driven av berg och oro. Bergets oro. I Himalaya är det faktiskt en helt naturlig sak, eftersom den relativt unga bergskedjan ligger längs en förkastning, där den asiatiska tektoniska plattan möter den indiska. Men det är också något annat där. Ja, för annars hade ju inte jag också frivilligt velat upp på de där drygt 5000 metrarna över havet. Så jag undrar då vad oropolitics säger om mig.
Och det är kanske här "personlig, inte privat" kommer på plats. Rakt ned i en händelse och ett begrepp. Händelsen var igår. Gårdagens händelse inträffade i skolan. Där är jag inte så kaxig men skulle till trots lite snabbt presentera ovan nämnda projekt. Dagen till ära passade jag på att testa lite nya tankar. Kring Himalaya, kring kopplingen med en glaciär till Sverige. Men där tog det stopp och resterande lektion gick åt till att verkligen-reda-ut på vilka punkter jag verkligen-hade-fel. Jag råkade kliva in på någons konceptuella revir och det gjorde jag inte ostraffat. När lektionen var slut höjde jag på näsan, ögonbrynet, såg jävligt indignerad ut och slank iväg till toaletten för att fokuserat storgråta i fem minuter. För att sedan återvända till min egen "oro". Nä, kanske var man inte direkt någon klippa, och kanske fanns det anledning att verkligen-reda-ut de punkter där jag verkligen-hade-fel, men... jag hade aldrig ens varit där om jag inte varit en själ styrd av oro som byter och ändrar och följer andra banor gång åter gång. Det är kanske inte så himla toppen att inte kunna hitta en form, och det är med största sannolikhet styrt av oro för att bestämma sig, men utan den så korsar man inte fel territorier och märker när det plötsligt är jävligt kontroversiellt ut ur ingenting. Någonstans under presentationen märkte jag hur min handledare plötsligt såg alldeles svimfärdig ut. Kanske var det av provokation över vilken jubelidiot jag var, kanske var det över begreppsanvändning, kanske var det i en grav besvikelse över sitt kapitala misslyckande med sin student, kanske var det något helt annat.
Trots att den där rysliga situationen kickade igång tårkanalen, så är det ändå värt de där få sekunderna där min handledare tappade fattningen. För den var manifestationen av något större. Både hos honom, kontroversen i sig, och hos mig.
Nu undrar jag lite hur jag kan använda mig av den där plötsliga frånvaron av fattning. I det senaste numret av 4 Ark (#8 Känsla ute nu!) skrev jag en liten tankeslinga kring begreppet oropolitics. Jag började sjukt privat och sen fortsatte inte mindre privat med en genomgång av både den ena och den andra kontroversen och synden. Eller var det bara personligt? Jag tvekade hela vägen fram till det slutliga draftet ifall det var på gränsen. Om det skulle kännas obehagligt senare. Men se, det gjorde det inte alls. Och det var faktiskt riktigt trevligt att vända ut och in på alla möjliga skamligheter. Så då kanske det inte var så personligt ändå. Men är det riktigt rätt ändå? Att börja sådär personligt mitt upp i allt samman? Eller är det liksom lite sliskigt, lite sentimentalt? Lite för nära?
Det får mig att tänka på när farfar gav mig Anita Goldmans debutroman "Allt genast!: en roman om kärlek och revolution" (1978). Ur boken trillade en recension från samma år (från GT tror jag) ut mellan sidarna. Den var skriven av Ragnar Strömberg. Det är lustigt, för Ragnar är far till en gammal parallellklasskompis och var en gång i tiden min fotbollstränare. Senare skulle hans sambo bli min lärare i terapi-kurser, under tidigare nämnd skolgång då jag lärde mig om "privat vs personligt". Recensionen var lite i stil med brevet Ulf Lundell skrev till Karolina Ramqvist och resten av redaktörerna till Fittstim. Alltså något i stil med att hon borde få sig ett ligg och sluta vara så förbannat självutlämnande. Att Anita var sentimental och att det var kärringaktig självutlämnelselitteratur. Boken handlar om 1970-talets sexuella idealism med fria relationer, stora framtidsplaner, revolution och hur hela skiten ändå definieras av snubbar som trots härliga idéer om en sexuellt öppen värld, ändå knullar tjejen som råkar vara lite snyggare och lite nyare och och är precis lika gubbig som alla andra gubbar men har mage att häva ur sig att man är kontrarevolutionär om man påtalar det ironiska i det hela. Anitas bok var genomträngande och jobbig men höjde nivån från det rent privata för att ge röst åt en position som var inlåst i en horisontell ideologi som i själva verket var kubisk. Självklart hade Ragnar inte skrivit samma sak idag. Det hade ju med tiden att göra. Och att alla män i hans generation blev kritiserade genom Anitas roman.
Vad som är lite lustigt är att nu en massa år senare när Karl Ove Knausgård släpper sitt jätteepos "Min Kamp" och skriver ut varenda liten vrå ur sitt skäggbeprydda huvud, då är det ingen som börjar klaga på bristen av självdistans. Jag har egentligen inte ett skit emot Karl Ove, Min Kamp var ganska lättsmält läsning på spårvagnen till och från jobbet i någon månad. Men vad jag har emot den är att - tvärtemot Anitas roman - den inte gör ett skit i världen. Den spelar ingen som helst roll. Förutom att ge en röst åt snubbar i 40årsåldern som inte direkt tidigare har haft artikulationsproblem.
Så vad betyder distans här? Och hur mycket kan man skriva ut sin oro? Var kan man göra det? Kan jag göra det i min akademiska forskning? Eller har den ingen plats där? Är den icke-transformativ, dvs. gör den inget med världen, eller är det helt enkelt så att den inte har någon plats pga. att den inte borde vara där?
Gårdagens debackel handlade om förändring; hur skriver man ut något som har en potential att förändra hur man ser världen. Är personlig oro, och oro som rörelse transformerande? Är oro en kraft som har en potential att ta en lite här som där? Är det en oro som inte direkt är rastlös men som har att göra med vår tid, dvs. som får oss att ta beslut, flytta på oss, hoppa på det som är bra för stunden, hoppas på att framtiden ska stå oss bi, göra det som vi tror ska funka även om vi inte vet vad framtiden kommer att innebära och trots att det förflutna redan har förändrats?
personlig vs. privat vs. ingendera

You were burning like a city of electric lights


Norr-om

Asså, nuförtiden softar jag jul lite i de norra geografierna. I alla fall i de norra landskapen. Fast som vanligt på samma äckliga kontorsstol som hittades ute i regnet innan sommar blev vinter.
Det är norr som håller mig på halster. Kanske mest för att jag varit så orienterad söderöver.
Barndomens absolut bästa var att ta farfars gamla cykel ut till Norra, dvs. Västerviks gamla hospital, senare rättspsyk för landets knasigaste busar. Att vandra runt i de gamla övergivna terapeutiska trädgårdarna och kanske ligga på bryggan och kika ut över Ormön, känd för sina kolonier av ormar. På Norra var allt liksom övergivet, abstraherat från verkligheten. Kanske var det för att de flesta som var ute på Norra, de satt inne. Och resten bara stod där i väntan på någon framtida plan.
Nu har de gamla mentalkasernerna gjorts om till bostadsrätter och daghem. Men jag minns fortfarande pappa berätta hur man veckovis gav de dementa på hospitalet lavemang och sen sprutade av dem med högtrycksslang.
Jag har alltid längtat norrut. Så skulle man kunna säga. Jag har alltid längtat till det som är norr om. Vare sig det är
söder om här, så är det norröver i relation till något annat. För gudarna ska veta att jag hatar kyla och modd.
Mest längtar jag till Himalaya. Till norra Indien. Och visst är det söder, men glöm inte att det också är norr om. För jag minns resor frå 40 grader i Karnataka till minusgrader i Delhi där Göteborgs fuktiga snålblåst inte står sig i jämförelse. Och jag minns en sommar som aldrig var så varm som en vecka i en by norr om Fauske.
Men så har jag alltid lämnat norr. För något mer söder. Vi är ganska många som gjort det. Fast att den plats där jag är född inte är särskilt norr i jämförelse med andra latituder. Och det vi burit med oss är landskap av norr. Bitar. Som Agha Shahid Shahi's snöman, som kom till Kashmir från Samarkant med en påse valben i packningen. Visste han att länken mellan djur på land och de på vatten finns att finna i Himalayas berg? Att däggdjuret Indohyus vandrade i den unga bergkejdan för 48 miljoner år sedan. Nu fossilerad. Precis som så mycket annat som frös fast i isen och sedan fossilerades i berget.
Kanske är det så att hur mycket man än sträcker på sig så räcker man aldrig riktigt fram. Men måste ändå agera som om man någon gång i framtiden skulle göra det. Alltid leva med världen att komma som en förnimmelse.
Häromdagen fick jag ett mail av min gamla professor. Vi hade just träffats i Berlin och vi skulle ses för kaffe men han är flyktig som formaldehyd (men varken korserverad eller luktande). Så vi hördes på mail och jag passade på att fråga honom om ett om en gammal kollega till honom. "Hon flyttade norrut och ville bli berömd."
Men vad min vän inte förstår - en man djupt rotad i de södra geografierna - är att i norr blir man inte berömd. Från norr flyr man söder för att befinna sig på platser med högre densitet. Att bli något, och inte spädas ut av avstånden.

RSS 2.0