The multidimensional mannequin

Jag läser Kajsa Ekis Ekmans recension i DN av Nina Powers bok Den endimensionella kvinnan som precis kommit i svensk översättning (Tankekraft förlag, 2011). Powers bok beskrivs som en kritik av en tandlös feminism som kommit bli så urvattnad att den liknar ”en drickyoghurt med magvänlig bakteriekultur”. Kvinnan har genom en avpolitiserad  shoppingkultur som tagit över andra former av uttryck för begär, blivit förfrämligad från sin egen kropp. Det enda sätt att uttrycka vilt, hämningslöst begär är att kokettera kring det egna frossandet av mörk choklad, eller kanske, som jag tycker mig se tagit över chokladens hegemoniska position: ostronen. Och är inte just ostronet lite lustig som aforism, denna slutna, mytomspunna, afrodisiakum och exklusivitet som närmast liknar kvinnans egna mollusk, utread på livstilsmagasinens förstasidor och modebloggarnas blogrolls?

Så jag mailar mamma. Mamma som minns den tid jag bara hört berättas om. Jag undrar om vi är inne i någon slags ny-moralistisk tid & om vad hon tycker om Kajsa Ekis Ekmans text. Och hon svarar "...- äntligen! Va fan, man är inte lite trött på konsumismen och förtingligandet i mycket av de förment feministiska inläggen. Snusförnuftighet och TRÅKIGHET. Bränna bh:ar var i alla fall inte tråkigt (men lite töntigt)."
(Sorry morsan för att jag outar dig!)

För jag undrar när egentligen akten att byta från sommargardiner till vintergardiner blev en feministisk strategi (läs: Undebara Clara). Eller sätta rosetter på barnmatsburkar (läs: Ebba von Sydow). Eller fynda ur Chloë Sevignys nya kollektion på mellandagsrea (läs: Nio till fem). Eller otaliga andra liknande exempel. Egoboost, yes!
- Men så köp de där jävla klackskorna/kakburken/tygstuven/hudkrämen men kalla det inte frigörelse från patriarkatet. För det ska gudarna veta att jag också gillar som fan att ha på mig en ny snygg klänning & plantera skott från växter men, kära ni, låt oss inte luras att det är en revolutionär feministisk kamp. För den, ja den, är inte lika trivsam eller välklädd.

Den endimensionella kvinnans omslagsbild liksom bilden i Ekis Ekmans artikel visar skyltdockor, lite gammeldags fula, så där stelt stirrande som bara skyltdockor kan stå och stirra ut i evigheten. Bilderna är både rätt talande och rätt klyschiga. Och jag minns ett samtal i höstas på no.w.here i Bethnal Green i London. Under samtalet som gick under rubriken State of Unrest: Northern Iraq, diskuterades konstens kritiska potential tillsammans med Irak-födda konstnärna Hiwa K, Rozghar Mahmood Mustafa och Reben Majeed samt curatorn Jasone Waite. Hur kan estetik användas som radikala strategi och vad händer när konst och aktivism blir omöljiga att särskilja?





Plastic Women, 2011, av Rozghar Mahmood Mustafa, tack till Jason Waite.

Då den arabiska vårens protester spred sig till Sulaymaniyah i irakiska Kurdistan klev folk ut på gator och torg för att protestera mot statens korruption, den bristande infrastruktur en och uteblivnaden av sociala skyddsnät. Rummet för offentlig protest var en strikt manlig domän. Då kvinnor deltog hänvisades man till särskilda inrutade avdelningar, avskilda med hjälp av rep. I februari 2011 bjöd Rozghar Mahmood Mustafas in sina kvinnliga kompanjoner att delta helt öppet i protesterna i det offentliga, dock manliga rummet. Aktionen, lika mycket ett performance som ett aktivistiskt statement dokumenterades under projektnamnet Plastic Women. Under samtalet på no.w.here visades Rozghar Mahmood Mustafas projekt Plastic Women i sin helhet där fem skyltdockor ses bäras omkring av lika många kvinnor mitt upp i en protestgrupp bestående enkom av män. Skyltdockorna bär färgglada klänningar dekorerade med strass och bärs runt i procession först av Rozghar och hennes vänner men blir senare avhjälpta av unga män som tar dockorna på sina axlar. Reaktionerna är ibland hycklande, ibland uppmuntrande men mest förvånade.
...
Så steg dockorna ned från sina skyltfönster och deltog i protesterna för en fri stat, en fri kropp och lika rättigheter. Klädda i strassklänningar, Chloë Sevigny, niqab, Adidashoods, jeans & t-shirt eller volangkjol, ja, vem fan bryr sig, ute på gatorna så väl som framför datorerna sketna söndagskvällar får skyltdockorna liv och börjar stirra, inte ut i evigheten, men in i framtiden.


Läs Nina Powers blogg, Infinite Thought!

(And thank's Daniel Fernández Pascual for reminding me of the State of Unrest talk!)


Kommentarer
Postat av: emma

mkt intressant läsning!

2012-01-19 @ 23:34:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0