Drömmen om Archana




Om jag fick välja på något i hela världen - bortsett från fred på jorden och en hundvalp - skulle jag önska att jag kunde teckna och göra lika fina tryck som Archana Hande!



Pionersky, Kaliningrad & Putins förmodade sommarstuga


Så kom det sig att jag en dag i maj månad stod utanför vad som sades vara byggnationen av Vladimir Putins nya sommarstuga i Pionersky i Kaliningrad. För det byggdes vekligen frenetiskt.

Och vad som tycktes vara en ganska så sunkig, övergiven badort...


...visade sig vara starten på en ny hamn för kryssningsfartyg och lyxigt levene....


...ja, ni ser själva hur det är planerat.


Men så var det det där ryktet om att Putin bygger ny sommarstuga, vilken ingen annan än min kompis Vladimir bekräftat. Fast så borde han också veta då han bor i Pionersky. Hur som helst stack jag min långa hals mellan gallren för byggarbetsplatsen och såg landskapet omformas av byggarbetare inresta från hela det ryska territoriet...


...för att skapa en ståndsmässig sommarstuga med tillhörande vaktposter i Muminhusutförande...


...och tom. den där beryktade yatchbryggan...


...men efter idogt sökande har det inte gått att finna något bevis på att det verkligen är Putins place.


Men det struntar väl jag egentligen helt i. Så jag softade och käkade en glass med Majo...


...kanske den godaste sedan 1989!


Lapidarium


Idag dog den polska krigsreportern Ryszard Kapuściński, fast för fem år sedan.

I en blogg om polsk litteratur läser jag att Kapuścińskis liv förvandlats till det format han själv bemästrade; hans liv har blivit text, men den här texten kan han inte kontrollera. För Artur Domosławskis bok Kapuściński Non-Fiction: The Man, the Reporter, and His Times, verkar inte nådig. Där anklagar Domosławski sin gamla vän Kapuściński för både spionage och faktaförvrängning. I en intervju med Domosławski läser jag att en ganska intressant utläggning om hur berättelser bortom novellens utrymme för fantasi, aldrig kan vara svartvit. Hur beskrivingen av verkligheten aldrig kommer att bestå av en berättelse utan av flera "sanna" historier (vilket får mig att tänka tillbaks på ett TED talk jag lyssnade på tidigare idag med den nigerianska författaren Chimamanda Adichie, med titeln "the danger of a single story"). Han beskriver Kapuścińskis "kreativa relation med fakta", hur han protesterade mot anklagelserna om faktafel - "det handlar inte om detaljerna, utan om situationens verkliga kärna och känsla!"

Anders Bodegård har översatt Kapuścińskis anteckningsbok Lapidarium till svenska. Jag stjäl raderna från Bodil Malmsten, som varit inne och petat i texterna och kastat om stycken. Mycket, underbart, fantastiskt...läs!

* * *

Lapidarium är ett ställe där man lägger upphittade stenar, spillror av skulpturer och fragment av byggnadsverk - med ett ord, saker som är beståndsdelar av en helhet som inte finns (inte längre, inte ännu, aldrig har funnits) och som man inte vet vad man ska göra med.
Kanske blir de kvar som vittnesbörd om det förflutna, som spår av försök, som tecken? Eller kanske är det så att i vår värld, så ofantlig och svår att omfatta, att ordna, strävar allting mot ett stort collage, mot en lös samling av fragment, ja åt lapidariehållet.

*

Bilden av den samtida världen har collagets natur: olika rationella element samlar sig till en irrationell helhet. Collaget är kanske den enda metoden att beskriva och framställa den samtida världen i hela dess häpnadsväckande, häftiga och ständigt växande mångfald.

*

Nöden demoraliserar. Om en tredjedel av samhället lever i misär blir hela samhället demoraliserat. Produkten av misären är rädsla och kategoriska påbud, febrilt drömmande, för att rycka sig ur den till varje pris. Att avskärma sig med rutan i en limousin, en mur runt villan, ett högt bankkonto. Nöden trycker ner och avskräcker. Den löser upp medvetandet och förkortar perspektivet. Man tänker bara på vad man ska äta idag, om en timme, om en stund. Nöden är asocial, den är osolidarisk. Hopen av fattiglappar kommer aldrig att visa solidaritet. Det räcker att någon kastar åt dem ett stycke bröd — slagsmålet är igång. Bilder av nöden intresserar inte folk, väcker inte deras intresse. Människor drar sig instinktivt undan en ansamling av nöd. Uppenbarligen finns det i nöden någonting skamligt, någonting förnedrande, en sorts situation av nederlag, tecken på katastrof.

*

Penn Station på natten. Så många galningar, knarkare, fattiglappar. Och bredvid dem en hop av välbeställda människor, välvårdade, organiserade, idoga tjänstemän, driftiga affärsmän. Fascinerande är denna gräns som skiljer de ena från de andra, fascinerande är det att överskrida den gränsen.
Dessa fattiga, deras vanvård, håglöshet, trasor och den tomma flaskan i handen, deras för dig ointagliga gemenskap, deras blick som jag inte kan beskriva.

*

Den ensamme reportern, som reser runt i världen, till främmande länder: han skriver om sådana som inte läser honom, för sådana som är tämligen ointresserade av hans hjältar.
Han är någon mittemellan, upphängd mellan kulturerna som han ska tolka. Hans fråga och problem: i vad mån går det att tränga in i och lära känna en annan kultur, när denna skapas av inre, fördolda koder, som vi som kommer från en annan värld inte är i stånd att dechiffrera och förstå.

*

Oavhängighet, iakttagande av höga etiska principer — detta påverkas också av en människas karaktär, läggning. Orwell var enstöring, introvert, tystlåten, han var oavhängig, gick inte i förbund med någon. Sällskapliga naturer, svaga, fåfänga, som behöver omgivning och applåder, har en större fallenhet för opportunism, att acceptera även ett skändligt status quo.

*

Arten upptäckare har försvunnit från jordytan, på samma sätt som en gång riddarna, piraterna, de oförfärade conquistadorerna. Världen har inte bara krympt utan också trivialiserats. Vi vet mera, men detta mera har förlorat smaken av starka känslor, upplevelse och hemlighet vilka förr var människans följeslagare då hon stötte på någonting kulturellt och antropologiskt nytt och annorlunda. Vi behöver inte längre organisera expeditioner, bemöda oss, riskera. Världen kommer hem till oss: dess bilder rinner förbi för våra ögon, där vi sitter i våra hem framför teven.

*

Mänsklighetens historia började med bilder (grottmålningar i Australien, Altamira, Lascaux, Sahara) och slutar med bilder (TV, Internet). Med ens visar det sig att bokstavsskriften, tryckerikonsten och boken varit en kort episod i kulturhistorien. 

*

Det finns inte bara ett minne. Varje minne minns någonting annat och annorlunda. Våra medvetna och omedvetna preferenser och önskningar har nämligen en betydande inverkan på selektionsmekanismerna som styr minnet. Ibland, i synnerhet i politiken, förs ett krig om dominansen mellan olika minnen, om monopol för ett av dem.

*

Upprepningarna och deras upprepningsbarhet. Upprepningen är både nyckel och gåta. Vi vet att det blir likadant igen, och ändå strävar vi efter att upprepa det. Allting rör sig kring detta: önskan att upprepa, rädslan för upprepningen. Rytmen i upprepningarna. Människan som slav under dem. Fråga: varifrån hämtar upprepningarna energi för sina oändliga återkomster?

*

Om alla vägar brukar jag tänka att de är vägar utan slut, de går jorden runt. Det kommer sig av att från mitt lilla Pinsk kunde man med båt ta sig ut till alla oceaner. Man kunde fara iväg från Pinsk med sina träkåkar och segla jorden runt.

*

Går jag någonstans på vanvårdade gator och ser förfallna hus, utslagna fönsterrutor, smutsiga bakgårdar, skulle jag genast vilja ordna upp det, reparera, måla. En sjuk omgivning uppfattar jag som en egen sjukdom, mellan mig och
omgivningen finns en fysisk förbindelse.

*

En människa går inte bort ensam. Tillsammans med henne försvinner den värld som hon skapat runt omkring sig, som varit hennes förlängning, denna speciella, ensamma, unika mikrovärld som finns bara i kraft av denna människas förefintlighet på jorden. Tillsammans med hennes död dör alltså någonting annat, någonting mera.

* * *


A selection of Ryszard Kapuściński's Lapidarium in English you'll find here!


Dagarama


DYNAMQ

DYNAMQ Feat QUEEN ZEE & YABA ANGELOSI - KALAMAT DEH by RIVER NILE STUDIOS

Ruka! i.e. Swag! Dynamq representin' South Sudan!


Two for read


The Rest of Now




No Apologies for the Interruption


Energy Lithuania


Deimantas Narkevičius (2000)

// Well, I think my film is sort of an extension of my sculpture.

// In terms of painting and sculpture, Energy Lithuania, which I made two years ago, is an ongoing image like a painting. Even the Super8 colours are not documentation, they don't have much relation with actual colours.

// When I was making the film I was thinking of it as a documentary, but the connections with painting very much emerged during the editing process. It seemed that the editing had much in common with many qualities of painting.

// The documentary element of the film became more distanced. Painting itself cannot really be a documentary - this was a subjective documentary that has a relationship with painting.

// I brought painterly subjectivity into the documentary, meaning that really it was no longer a documentary. With a new film, I'm trying hard to engage myself in certain situations where I do not know what to do.

Hans Ulrich Obrist in interview with Deimantas Narkevičius


Så gick livet, Homai Vyarawalla

Homai Vyarawalla, Indiens första kvinnliga fotojournalist, gick bort idag 99 år gammal.



Hon hann med att plåta en jäkla massa celibriteter och politiska storhändelser som sträcker sig från tiden innan Indien och Pakistans frigörelsekrig tills hon gick i pension i början av 1970-talet.
Gandhi, Nehru, Indira Gandhi, Lord Mountbatten med fru, Tito, Drottning Elizabeth, Jacqueline Kennedy, Khrushchev, Eisenhower, Nixon och Nasser är några av dem hon brände in i sitt fotopapper.



Homais pseudonym var "Dalda 13" efter sitt födelseår 1913, sitt äktenskap vid 13 års ålder och sin första nummerplåt till bilen; DLD 13. Och det måste varit ett helt vansinnigt händelserikt liv. Det började och slutade lika hux flux. Vad som åsamkande hennes plötsliga bortgång vid nästan 100 års ålder var ett fall från en stege. Inte så pjåkigt liv.

Hör Homai berätta i lite maklig takt om sitt liv nedan...





Dan


Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,

medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida -
den käraste, den käraste med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma
och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.


Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen du, som väntats i ensamma år!


Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida -
den käraste, den käraste med ögon blå.


- Dan Andersson (1888-1920)



The multidimensional mannequin

Jag läser Kajsa Ekis Ekmans recension i DN av Nina Powers bok Den endimensionella kvinnan som precis kommit i svensk översättning (Tankekraft förlag, 2011). Powers bok beskrivs som en kritik av en tandlös feminism som kommit bli så urvattnad att den liknar ”en drickyoghurt med magvänlig bakteriekultur”. Kvinnan har genom en avpolitiserad  shoppingkultur som tagit över andra former av uttryck för begär, blivit förfrämligad från sin egen kropp. Det enda sätt att uttrycka vilt, hämningslöst begär är att kokettera kring det egna frossandet av mörk choklad, eller kanske, som jag tycker mig se tagit över chokladens hegemoniska position: ostronen. Och är inte just ostronet lite lustig som aforism, denna slutna, mytomspunna, afrodisiakum och exklusivitet som närmast liknar kvinnans egna mollusk, utread på livstilsmagasinens förstasidor och modebloggarnas blogrolls?

Så jag mailar mamma. Mamma som minns den tid jag bara hört berättas om. Jag undrar om vi är inne i någon slags ny-moralistisk tid & om vad hon tycker om Kajsa Ekis Ekmans text. Och hon svarar "...- äntligen! Va fan, man är inte lite trött på konsumismen och förtingligandet i mycket av de förment feministiska inläggen. Snusförnuftighet och TRÅKIGHET. Bränna bh:ar var i alla fall inte tråkigt (men lite töntigt)."
(Sorry morsan för att jag outar dig!)

För jag undrar när egentligen akten att byta från sommargardiner till vintergardiner blev en feministisk strategi (läs: Undebara Clara). Eller sätta rosetter på barnmatsburkar (läs: Ebba von Sydow). Eller fynda ur Chloë Sevignys nya kollektion på mellandagsrea (läs: Nio till fem). Eller otaliga andra liknande exempel. Egoboost, yes!
- Men så köp de där jävla klackskorna/kakburken/tygstuven/hudkrämen men kalla det inte frigörelse från patriarkatet. För det ska gudarna veta att jag också gillar som fan att ha på mig en ny snygg klänning & plantera skott från växter men, kära ni, låt oss inte luras att det är en revolutionär feministisk kamp. För den, ja den, är inte lika trivsam eller välklädd.

Den endimensionella kvinnans omslagsbild liksom bilden i Ekis Ekmans artikel visar skyltdockor, lite gammeldags fula, så där stelt stirrande som bara skyltdockor kan stå och stirra ut i evigheten. Bilderna är både rätt talande och rätt klyschiga. Och jag minns ett samtal i höstas på no.w.here i Bethnal Green i London. Under samtalet som gick under rubriken State of Unrest: Northern Iraq, diskuterades konstens kritiska potential tillsammans med Irak-födda konstnärna Hiwa K, Rozghar Mahmood Mustafa och Reben Majeed samt curatorn Jasone Waite. Hur kan estetik användas som radikala strategi och vad händer när konst och aktivism blir omöljiga att särskilja?





Plastic Women, 2011, av Rozghar Mahmood Mustafa, tack till Jason Waite.

Då den arabiska vårens protester spred sig till Sulaymaniyah i irakiska Kurdistan klev folk ut på gator och torg för att protestera mot statens korruption, den bristande infrastruktur en och uteblivnaden av sociala skyddsnät. Rummet för offentlig protest var en strikt manlig domän. Då kvinnor deltog hänvisades man till särskilda inrutade avdelningar, avskilda med hjälp av rep. I februari 2011 bjöd Rozghar Mahmood Mustafas in sina kvinnliga kompanjoner att delta helt öppet i protesterna i det offentliga, dock manliga rummet. Aktionen, lika mycket ett performance som ett aktivistiskt statement dokumenterades under projektnamnet Plastic Women. Under samtalet på no.w.here visades Rozghar Mahmood Mustafas projekt Plastic Women i sin helhet där fem skyltdockor ses bäras omkring av lika många kvinnor mitt upp i en protestgrupp bestående enkom av män. Skyltdockorna bär färgglada klänningar dekorerade med strass och bärs runt i procession först av Rozghar och hennes vänner men blir senare avhjälpta av unga män som tar dockorna på sina axlar. Reaktionerna är ibland hycklande, ibland uppmuntrande men mest förvånade.
...
Så steg dockorna ned från sina skyltfönster och deltog i protesterna för en fri stat, en fri kropp och lika rättigheter. Klädda i strassklänningar, Chloë Sevigny, niqab, Adidashoods, jeans & t-shirt eller volangkjol, ja, vem fan bryr sig, ute på gatorna så väl som framför datorerna sketna söndagskvällar får skyltdockorna liv och börjar stirra, inte ut i evigheten, men in i framtiden.


Läs Nina Powers blogg, Infinite Thought!

(And thank's Daniel Fernández Pascual for reminding me of the State of Unrest talk!)


মহীনের ঘোড়াগুলি



Mohiner Ghoraguli ("Moheen's horses"), founded by Gautam Chattopadhyay in Kolkata in the 1970's are Bangla music's kings of indie, born out of the social folk movement of that time.

Listen here!




Säg det med en sång!



Say it with a song!

Sweet, sa räven


foto: Kalle Eriksson

För tre dagar sedan kom de tillbaks. Efter lämnat en liten varm sov-grop efter sig i slutet av september utanför vårt då tysta, tomma hus, återvände de med buller och brak. Stökandes och bökandes kissade de in sitt revir över hela bakgården och blinkade kaxigt med vänsterögat på samma gång som de log sitt sluga grin. Sedan dess har vår bakgård varit deras kungadöme. Herr och fru räv vänslas kärleksfullt, spisar grannens katter till eftermiddagsfikat, sprider olust bland de stora kråkorna och feta ringduvorna och låter oss hoppas på tillökning till våren. Låter oss inte sova på nätterna när de sprider skräck i undervegetationen så väl som ovan mark. Skäller, bär sig åt.
Plötsligt ser jag något rassla förbi - rävarna. Plötsligt balanserar något på en stolpe - rävarna. Plötsligt spankulerar något makligt uppe på den höga muren som skiljer oss från grannen - rävarna. Respektlöst, kaxigt, nyrikt. De har vunnit ny jord och är här för att stanna.


På väg



If in Delhi, visit the exhibition of En Route, a six- week International residency at KHOJ with the artists Samir Parker and Ottavia Castellina!



Standard Operating Procedure


Standard Operating Procedure

by Errol Morris, UK 2008


Errol Morris examines the incidents of abuse and torture of suspected terrorists at the hands of U.S. forces at the Abu Ghraib prison.


Serieromanens renässans



The graphic novel renaissance, Maya Jaggi


Pota: Kalankani Radha


Bandha: Deepankar Gohain




Bandha is a voice against the curfew culture of Assam that has greatly affected the state since the 90's. The song is recorded in Chinama FX Studio in Assam, the full album is to be realeased 1st of May 2012.

Deepankar Gohain is an artist based in Baroda, Assam.



Ojo gbogbo ni tole, ojo kan ni ti olohun / Everyday (is) for the thief, one day (is) for the owner

Every Day is for the Thief, Teju Cole (extract)


"The penultimate passenger to enter the danfo at Ojodu-Berger is a woman in an adire blouse. She holds a large book. The book's dust-jacket is off-white, matte. I cannot see her face, though I try to. But, as she sits down, I crane my neck to see what is printed on the book cover, and I catch sight of the author's name. What I see makes my heart leap up into my mouth and thrash about like a catfish in a bucket: Michael Ondaatje. One of my favourites. It is he who has the dream about acrobats in a great house. A reader of Ondaatje in these circumstances. It is incongruous. I could hardly be more surprised had she been singing a tune from Des Knaben Wunderhorn.


Of course, Nigerians read. There are the readers of newspapers, such as the gentleman next to me. Magazines of various kinds are popular, as are religious books. But to see an adult reading a challenging work of literary fiction on Lagos public transportation: that's a sight rare as hen's teeth. The Nigerian literacy rate is low, estimated at fifty-seven percent. But, worse, actual literary habits are inculcated in very few of the so-called literate. I meet only a small number of readers, and those few read tabloids, romance novels by Mills and Boon, or tracts that promise 'victorious living' according to certain spiritual principles. It is a hostile environment for the life of the mind. Once we pass the fly-over at Ojota, the rush-hour congestion eases. The speed we are gathering on the road means the journey is surprisingly cool. The breeze through the open window is constant. The man next to me folds away his newspaper and begins to nod. Everyone else stares into space. The reader, of whom I can see only scarf and shoulders, reads.


Mysterious woman. The condition of the book, from the brief glimpse I have of it, suggests that it is new. Where could she have bought it? Only in two or three of the few bookshops I know of in the city. And if she bought it in Lagos, how much would it have cost her? More than any normal rider of the Lagos public transportation would consider reasonable, that is for sure. Why, then, is she on the bus? Because it is what she could afford, or is it because she, too, is an eccentric? The questions come to my mind one after the other, and I cannot untangle them from each other. I am dying to have a conversation with my secret sharer, about whom, because I know this one thing, I know many things.


'What, lady, do you make of Ondaatje's labyrinthine sentences, his sensuous prose? How does his intense visuality strike you? But is it hard to concentrate on such poetry in Lagos traffic, with the noise of the crowd, as the tout's body odour wafts over you? I see all those gathered here, and I believe in you most.'


My mind runs a monologue as I watch the back of her head for the duration of the journey. I hope fervently that she will not get off the bus before my stop at CMS, so that I can hop off as she does, walk alongside her, interrogate her. So that I can say to her, with the wild look common to all those who are crazed by over-identification, 'We must talk. We have much to say to each other. Let me explain.' In the last row of the danfo, I work on my courage. Lagosians are distrustful of strangers, and I have to speak the right words to win her confidence. The bus crosses from Yaba over the Third Mainland Bridge into Lagos Island. In the shadow of skyscrapers, half-nude men in dugouts cast nets into the lagoon. The work of arms and shoulders. I think of Auden's line: Poetry makes nothing happen. The bus comes to a stop. She disembarks, at Obalende, with her book, and quickly vanishes into the bookless crowd. Just like that, she is gone. Gone, but seared into my mind still. That woman, like an image made with the lens wide open."



Gränslöst



Idag: Teju Cole



Dagens tips: Teju Coles debutroman Open City.

Den börjar...

"And som when I began to go on evening walks last fall, I found Morningside Heights an easy place from which to set out into the city. The path that drops down from the Cathedral of St. John the Divine and crosses Morningside Park is only fifteen minutes from Central Park. In the other direction, going west, it is some ten minutes to Sakura Park, and walking northward from there brings you toward Harlem, along the Hudson, though traffic makes the river on the other side of the trees inaudible. These walks, a counterpoint to my busy days at the hospital, steadily lengthened, taking me farther and farther afield each time, so that I often found myself a quite a distance from home late at night, and was compelled to return home by subway. In this way, at the beginning of the final year of my psychiatry fellowship, New York City worked itself into my life at walking pace."


Snowmen


My ancestor, a man
of Himalayan snow,
came to Kashmir from Samarkand,
carrying a bag
of whale bones:
heirlooms from sea funerals.
His skeleton
carved from glaciers, his breath arctic,
he froze women in his embrace.
His wife thawed into stony water,
her old age a clear
evaporation.
This heirloom,
his skeleton under my skin, passed
from son to grandson,
generations of snowmen on my back.
They tap every year on my window,
their voices hushed to ice.
No, they won't let me out of winter,
and I've promised myself,
even if I'm the last snowman,
that I'll ride into spring
on their melting shoulders.

- Agha Shahid Ali, The Half-Inch Himalayas



Hopp, hopp!

‎"Hopp är inte optimism. Det är inte en övertygelse
om att något kommer att gå bra, det är en visshet om att 
något har en mening - utan hänsyn till hur det kommer att gå."
-Václav Havel (1936 - 2011)


Avbrott

Härom dagen fick jag ett mail från en kompis. Han har precis försvarat sin doktorsuppsats & lyckats med bravur & är nu både jobblös & hemlös, pga. något man ibland refererar till som "the situation", det onämnbara. Fast helt hemlös är han inte för han bor hos sin mamma & pappa & några släktingar i staden Srinagar i Kashmir. Så han sitter inte i sjön. Snarare i snön.
För ett par dagar sedan började det snöa i Kashmirdalen. Det tycker man inte är så konstigt om man är uppvuxen i Sverige & det tycker man inte heller i Kashmir som ligger vid Himlayas fot. Men som alltid varje vinter blir det ju ett jävla helvete så fort det kommer någon enstaka centimeter. I Göteborg spårar spårvagnarna ur & bussen tar sig inte upp till Guldheden & alla blir helt galna på att beredskapen är så usel. & samma gäller i Kashmir. För jisses, trots att det snöar varje år ungefär vid samma tidpunkt så blir det ett jäkla kaos. Men Srinagar har inga spårvagnar. & staden är den mest belägrade i världen. Av militär alltså. Så nu när det snöat litegrann så har strömmen gått - i hela staten. Kashmir tillhör Indien (fast därom tvistas - därav den militära närvaron) & den enda vägen som förbinder Kashmir med övriga Indien är National Highway 1A. & där står det still, ja där rör det sig inte en centimeter. Så en hel stat på drygt 222 kvadratkilometer med tolv & en halv miljon invånare är insnöade.


I min kompis mail stod det att han inte hade så utsvävande nyårsplaner. Elförsörjingen stängs av redan klockan åttta på kvällen & sedan blir det mörkt. Han trodde att det var sovdags vid klockan tio. Så stora, medvetna, elavbrott har inte varit på många år. Man säger att det är för att spara på resurserna. Ett par dagar efter nyår, innan det hade snöat alltså, lessnade folk. Temperaturen hade gått ned mot nollstrecket & det är ju rätt bökigt när man inte har någon elektricitet & varken skolor sjukhus intefår tillräcklig strömförsörjing. Folk hemma klarar sig genom att elda med fotogen. Men det är hemskt brandfarligt, fast att man använder det ändå mest hela tiden för värme, ljus & matlagning. Men så kan man ju inte utföra operationer eller livsuppehållande insatser med hjälp av fotosken.

Jag minns plötsligt förra årets nyår som firades i ett köldnypet Berlin. På gatan drog folk små vagnar efter cyklarna med lådor som innehöll kol. För lite extra värme i spisen. Koleldad värme i Berlin. Nu bor jag i London. Temperaturen har inte sjunkit ned till minus i är än, det har varit en skonsam vinter. Men elektriciteten är dyr. På dagarna stänger vi av den. Är man hemma & jobbar får man ta på en extratröja & ett par raggsockar. När mörkret faller tänder vi lite mysbelysning med värmeljus. Fast att vi bor i det mest välisolerade hem jag haft in England drar det inte lite från fönstrena när man ligger i sängen & får drar upp duntäcket högt över öronen innan man somnar.

I alla fall, i Kashmir tröttnade folk för några dagar sedan & demonstrationer utanför huvudkontoret för ett lokalt elverk slöt upp. Plötsligt öppnades eld mot demonstranterna. "Central Industrial Security Force" kände sig stressade- säger den indiska inrikesministern i ett uttalande - de är inte så vana vid sådana där uppror, därför dödade man en 25årig man & skadade åtskilliga demonstranter i skottelden.


Fast snart fick elverket annat att tänka på. Då snön började falla slogs all elektricitet i hela dalen ut. Ungefär tolv miljoner människor utan ström mitt i busvädret. På National Highway 1A sitter folk fortfarande fast i sina bilar läser jag på lokala nyhetssidor på internet. Tre dagar har gått. För två insnöade bilister gick det riktigt illa. En hungrig björn identifierade dem som byte när de försökte hitta hjälp. De blev halvt uppätna.


Idag läser jag att vattentillförseln har upphört. Elen har kommit tillbaka i flera områden men man tillåter den inte alltför många timmar om dagen. Det är till att sparas på resurserna. I norr har sjukhusen fortfarande ingen el. Reservaggregaten funkar inte.
Väderleksrapporten säger -5,5°.
Min vän har inte skickar mail på några dagar. Det finns ingen ström till datorn.


EC2


cred: Kalle Eriksson

RSS 2.0