We sinful in translation

(...)

The earth beneath the foundations has sunk
but even now we stand
on the rooftops of stories
assuming life to be
the insipid afternoon's wasted alleyways
with their shattered bricks
and gaping fissures.

//Kishwar Naheed


Hemma hos mig


Not written in stone

TO REALISE THE VALUE OF ART, YOU NEED MARKET...

ONE SOLUTION.


Stannar du, baby?


Louise Bourgeois - 7 easy ways to end it all


Från tunnelbanan - Kashmere Gate


Hemma igen

Hemkommen, som sagt. Datorns knappar är lite sega efter Delhidammet och de många timmarna på vägarna. Håller tummarna för att den inte ska klappa ihop.
Nästan det första jag gör är att gå in och läsa Bodil Malmstens blogg. För att se hur det går för Pappa Tejp - om han får något jobb. Hon skriver inte bara om Moppar, Muppar och Tejp, utan också om Johannes Anyuru. Han och jag kommer från samma stad. Vi har tom. många gemensamma nämnare; främst vänner. Men vi känner inte varandra. Jag har en av hans böcker (Städerna inuti Hall), men den ligger nedpackad på en vind just nu.
Bodil skriver om Johannes En civilisation utan båtar, en bok på drift mot Gaza. Eller snarare: att bli fast, att sitta fast. Den sommaren bloggade Johannes för Glänta och vi som jobbade på konsthallen följde vad han skrev varje dag. Läste på kvällen eller de långa timmarna utan besökare i receptionen, och diskuterade på lunch- eller rökpauserna.
Jag har vänner från Palestina. Alla är konstnärer och en har en bar i Betlehem. Alla behandlar det palestinska landskapet i sitt arbete. Mer eller mindre. Men det är ju sant för de flesta - att gräva där man står men finna att man står på många ben och att det finns många olika jordmåner. Alla har de olika åsikter om vad Ship to Gaza egentligen betydde; ingen har bestämt sig.


I förrgår kom jag hem från Kashmir. Det är en ambivalent stat som officiellt tillhör Indien, som är splittrad mellan tre länder (Indien, Pakistan och Kina) och som delvis vill bli autonoma. Tre krig har rasat under drygt 60 år och det är en stat hårt miliariserad av både indisk militär och paramilitär (dvs. polisens specialstyrka som styrs av undantagstillståndslagar). Och så den vanliga polisen. Färgerna går i grönt, blått och khaki.
Jag hade flera anledningar att resa till Kashmir och alla byggde på gräv-där-du-står-metoden. Så hamnade jag i Srinagar under 10 dagar i april månad.
Kashmir jämförs ofta med Palestina. Fast Kashmir är inte det företag styrt av NGOs som Palestina har blivit. Inte än i alla fall. När jag anländer säger min vän Arif "tipsa dina journalistvänner, om de kommer hit har jag några bra historier om riktigt lidande". Jag suckar och frågar om vi inte kan prata om något annat än om våld. Men någonstans upptäcker jag när jag tittar tillbaka på de bilder jag tagit under mina tio dagar att alla bilder går i blåton. Kanske har jag fel filter på. Jag gråter mycket under resan. Mest av utmattning och av glädje. Det är helt okay. Att vara sentimental är inget fel, det är en poetisk yttring. Läs vilken förbaskad sufipoet som helst och omvärdera sen varför modernismen skalade bort allt klibbigt. I Kashmir är det kvar och det är viktigt. En del använder det som en del av en offeridentitet, andra som en känslosam kulturyttring, några som transmitter. Alla kan känna av en stämning. Det är jävligt finstämmigt. Man känner var gränserna går och ibland tar man en risk och kan komma undan med det. Ibland inte.
Min vän Bobby spelar i heavy metal band. Han och hans bandmedlemmar vill inte prata politik. Och vägrar kategoriskt att befatta sig med något som det minsta närmar sig dess domäner och förklarar sig tom. helt politiskt okunniga. Men vi besöker tillsammans cafét Lala Sheikh and Sons där MC Kash spelade in sin första video Beneath this Sky, dricker thé och äter sockerkaka. Vi lyssnar till I Protest på hösta volym i en gammal Audi när vi kör snabbt längs standpromenaden vid Dal Lake. Men vi pratar inte politik. Bobby vill mest snacka tjejer och vart de bästa barerna i stan ligger. Och jag som är lite skakad av den militära närvaron är nöjd med det och hänger hellre med till banken och fixar ärenden åt någon moster än att försöka ta bilder på Srinagars många bunkrar. När jag kommit tillbaks till London undrar jag om det var ett misstag. Men trots allt måste jag vara en av få turister som besökt J&K Banks huvudkontor och snackat transaktionsproblem och druckit Coca Cola. Som talat bantning med en läkare som bestämde sig för att bli hemmafru. Som snackat killar med en doktorandstudent i kashmiri.


Jag minns ett blogginlägg av Johannes där han bekrev en man som sytt igen munnen på sig själv. Jag har också sett såren efter igensydda munnar. Jag har sett barn misshandlas av poliser. Jag känner högvis med folk vars nära och kära har dödats, misshandlats, våldtagits och torterats. Drivits på flykt. Men efter att ha läst Bodils blogg undrar jag om jag liksom Johannes vill använda mina "bra historier om riktigt lidande".
Under mina tio dagar i Srinagar gick jag till ett tryckeri och tryckte upp 400 A5bilder. Ena sidan avdelas av ett horisontellt sträck. Under står "Srinagar wasn't built on the horizontal line." På andra sidan är en cirkel (om man håller upp pappret mot ljuset skärs cirkel av det horisontella sträcket). Brevid står "Kashmir is a island with many shores." Nu har jag ungefär 80 teckningar gjorda på mina papper. Tecknade av några 20 personer under resan. Några har ritat båtar, berg, flaggor. Andra har skrivit slogans. Men det finns också några kattungar, grisar, hästar och blommor. En pojke har skrivit under "Srinagar wasn't built on the horizontal line" - "...but on a vertical".
Ännu vet jag inte hur jag ska använda bilderna. Eller om det bara är lite småfåniga meningar. Å andra sidan gav jag mig till Kashmir för att vägra snacka om våld. Ganska snart hade jag heller ingen lust att svara på alla frågor kring hur vacker naturen är. Jag som är född vid det stora havet tyckte närmast att bergen var lite farliga och överhängande. Att det kändes kvävande att enda landvägen in i Kashmirdalen från Indien går genom en 2,5km lång tunnel rakt igenom berget. Hur lätt det är att bli instängd. Att Kashmirs politiska status bygger på Ålands självstyrelsepolitik från 1921. En ö, till trots ej demilitariserad, utan omgiven av ett geologiskt hav.


Kan jag i så fall skriva om Kashmirs sjöfartshistoria? Som en hamn längs Silkesvägen. Som en av många hamnar. Ett karavansarai som översköljts med många historier, platser, sätt att tro på och sätt att leva. Poeten Agha Shahid Ali skrev om snömannen som kom klättrande över glaciärerna från Samarkant med valben i sin ränsel. Minns också att den felande länken mellan val och däggdjur kan hittas i Himalayas fossiler! Valen med ben: Himalayacetus subathuensis. Den resande Leviatan som för alltid är en del av bergen. För Kashmirs topografi ändrar sig bara mycket sakta när allt annat svänger. Men plötsligt så händer det. För så är det att leva nära en förkastning där kontinentaldriften fortfarande gör sig påminnd.
Efter att ha tackat ja till inbjudan att följa med konstprojektet Kashmir. Points. Charlie. packade jag väskan och anlände med buss över bergen. Men en efter en droppade vi av från resan. Poeten Matty stannade kvar i en by för att lära sig kashmiri. Dansaren Vivien hittade hjärtat i en jeep. Så ock Jeetin. Konstnären Hanako föll down and out hos Ensemble Kashmir Theatre Akademi. Silke och Inder var redan förlorade i varandra och i landskapet. Andreas var på väg bort innan han kom. Zooni slutar aldrig leta efter var hon kommer ifrån. Och jag, jag kommer väl tillbaks till sommaren igen.

Rabih Abou Khalil



Master of oud!

Anouar Brahem



Min vän serietecknaren och arkitekten Samir Harb säger alltid att man inte kan förstå staden utan musiken.
När jag skulle ge mig av på en längre resa gav han mig Anouar Brahems album Astrakan Café och sa "Nu kommer du att fatta hur gatorna är lagda, husen är bygda, hur torgen befolkas".
Här hemma kommer det musik genom fönstret från tidig morgon till sen kväll. Jag ser sällan mina grannar men hör deras musik. Det är ofta en källa till konflikt. Om vems musik som hörs och vems som är tyst. När den spelas, var, och av vem.
Jag kommer att tänka på min vän, den gamla professorn i urbanstudier, som i en intervju fick frågan om var inspirationen till hans egensinniga föreläsningsstil kom ifrån. Från Sun Ra såklart!

jävligt nära på avstånd


För ett tag sen åkte jag till Berlin för att komma närmare en glaciär i Himalaya. Istället hittade jag Kate Bush i en bil i Kreuzberg & planerna på ett nytt solsystem i en grönsaksaffär.

RSS 2.0