då som nu, typ.

För drygt ett år sedan var det ungefär likadant. På varenda bild tagen från början av förra hösten sitter jag på samma typ av kontorsstol. Och jag skrev och skrev och skrev och skrev. Och sen skrev jag lite till. Jag hade slutat skriva personlig dagbok och försökte göra mig genomtränglig för att låta omvärldshändelser passera genom min kropp och ut genom armen. Fast då stod stolen i ett fuktigt Delhi. Ett Delhi som i och för sig delade likheten med ett fuktigt London på så sätt att allt papper blev buckligt - böckernas papper korvade ihop sig mellan pärmarna. Och idag upptäckte jag att pappret i skrivaren blivit helt förstört och vått sedan ett kyligt, rått klimat tagit sitt grepp om staden.
Så där satt jag på kontorsstolen ett drygt år tillbaka, med dörren till balkongen öppen för att vädra. Och plötsligt ser jag en arm. En lång, hårig arm som sträcker sig in genom dörren. En figur tar ett skutt genom rummet och hoppar upp på kylskåpet. Jag ser i ögonvrån hur den girigt börjar skala en av de bananer som ligger framme för att mogna ovanpå kylen. En apa. En stor hungrig apa sitter i mitt vardagsrum och fikar banan. I ett jehu kutar jag ut i trappan endast iklädd rosablommigt nattlinne och ropar på Suresh. Den oersättliga Suresh. Och Suresh kommer tillbaks med mig in och säger att jag är galen, för där inne finns inte längre någon apa förnöjt ätandes banan. Men så tittar vi ut på balkongen och där har herr apa bjudit sina polare till fest och sitter förnumstigt och mumsar. När han ser oss fräser han och visar tänder. Vi stänger försiktigt dörren om oss. Och Suresh bannar mig och säger "vad var det jag sa" - för ett par dagar tidigare har han på hemmasnickrad engelska härmat en apa och studsat omkring i rummet för att visa att jag verkligen måste passa mig och vara noga med att stänga balkongdörren. Ja, ja, tjöta Suresh(!).
Well, well, det mest exotiska här på Leopold Mews i östra London är att vända sig om och titta ut i trädgården på hur en av grannens åtta katter balanserar på muren. Har man tur kan man se den jaga en vettskrämd ekorre. Och har man riktig, riktig tur kan man se den lilla räven som bor i ödeträdgården bredvid ligga och sova på sitt öra.


I skydd för regnet på Triveni Kala Sangam.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0