Bosse - igen

Bosse Öhgren är en pensionerad värmlänning som skriver fina rader om sina förehavanden i livet. Bosses blogg läser jag med glädje varje gång han knåpat ihop något vare sig om Kristinehamnsbjörkar, självscanning av matvaror på ICA eller golfbanor. Få kan hålla jämna steg med hans aktivitetsnivå. & med hans fantastiska vardagsskildringar. Hurra för sånna som Bosse!

det inre

På svd.se ställs läsarfrågan Lyssnar du på ditt inre? Nu, i skrivande stund, har hela 43% svarat Jämt & ständigt. En majoritet.
Själva frågan refererar till en artikel om prästen Ted Harris som doktorerat på Sören Kierkegaard. "Att lära sig leva innerligt" är den meningslånga sammanfattningen av Kierkegaards livsverk han gör.
Jag är förvånad. Över dessa 43% människor som faktiskt tycker sig lyssna på sitt eget inre. (Vad det nu är. Det spelar faktiskt ingen roll.) & det är fint. 
Det är fint att "lära sig leva innerligt". Innerligt = djupt och intensivt känd. Innerligheten är den finafina kärnan inuti det stora röda äpplet. 

blå blå & regnet.

Idag när väderleken varit särskilt obehaglig & magsyran varit jävligt ovarlig pga. taskiga vanor, mycket kaffe & lite sova, snurrade huvet åter igen. Sånna här dagar är dedikerade tänkardagar. Efter att fått ett långt mail där summan av kardemumman mest var ett raljerande över mina meningsbyggnader, blev jag lite blå men ändå uppryckt. Upprykt som i ett uppvaknande (men inte så värs brutalt). I ett plugg där jag i bästa fall inte är mer än 3 år äldre & i värsta fall 7 år, känner jag mig som en gammal byrå hos gammelmormor. Som en spindelnätig ordbok fylld med vinägersura fladdermöss som attackerar så fort någon kommer i närheten. Där (i plugget) är det en knivig uppgift att inte falla in i något liksom jämnsurt i ph-värdet. Bittert & murket träslag.
I GP idag var det en fantastiskt fin blogg publicerad, där innehållet författades av fritidsledaren Anna på Mixgården i Hammarkullen. I veckan är det tie år sedan Backabranden & med varmaste engagemang skrev hon om aktiviteterna & funderingarna & livet där på gården.
& en sån här dag då det har spöat ner regn & känslan har vart blåblå & jag till på köpet råkar läsa Mix-bloggen, drömmer jag tillbaks till Gamlestan. Regniga dagar som rastvakt på skolgården då man måste hänga upp alla ungdomarnas strumpor efteråt på elementen i klassrummet. Det luktar lite surt & lite ylle & hela rummet blir fuktigt. Ingen vill gå ut på rasten efter bamba (förutom någon som inte kan motstå de djupa vattenpölarna) & man måste hitta på inomhusaktiviteter & smugglar upp varm choklad från lärarrummet fast man egentligen inte får. På eftermiddagen på eftermiddagshemmet äter vi osthönökakor & dricker saft. Några vill ha kaffe & thé & det är klart man får när det regnar så hiskeligt ute att alla sprang från skolan hit & ändå blev dränkta. Vi har lovat två att följa med dem till biljarden på Stigbergsliden så det är bara att dra på sig regnjackan & traska bort till elvan mot Majorna. Himlen är mörkmörk av vädret. Lite längtar man till dagen är slut. För hemma ligger bara sju minuter från Stigbergstorget & pojkarna klarar sig själva hem till Bergsjön. De har tillåtelse från sina föräldrar. När dagen tillsist tagit slut somnar man nästan på vagnen hem. Inte för att det har vart så hemskt slitsamt, utan för att det är höst & rusk. Men dagen har vart fin & våt & hemma står en kär vän med potatissoppa på spisen.
Det var dagar jag fortfarande tog ordet "mysigt" i min mun. För jag tror inte att något kunnat tävla med det som var mysigt då. Så varmt & engagerat & nära.
Det är det som gör mig blå. Blå att jag snackar som en jävla Akademiledamot. Att det inte är särskilt mysigt längre. Att man inte får omåttliga mängder kramar. Eller käkar soppa ihop med någon. Att de fantastiska historierna är frånvarande & både den totala brist på energi & den kärnkraftsenergi som stretade åt olika håll inuti ungdomarna. Innan plugget intellektualiserade bort en del av närheten. Eller om det var andra grejjer som dribblade bort det där nära(?). När fan började jag skriva med semikolon egentligen? Jag känner mig förvirrad.


Today: PC

"Political correctness affect us all. Men, woman, muslims, whatever."

Bara i detta jävla uland vränger man orden så. This is England!


"lycka"

         

       

       
       

Google bildsök: "lycka"


konstpausbosse



Bosse!
http://konstpausbosse.blogspot.com/

vått & torrt.

En vän. En explosionsmotor. En följeslagare. En present bak på cykeln.
Anneli är min modiga kompis. & häftigt heta.
http://anndelie.blogg.se/
Det kändes som att introducera svärföräldrarna när vi var ute med Familjen igår. Det är konstigt. & fint.
Otippat & hemskt lyckligt.
Några få fina vänner vill man ha som i en roskupa. & tala med så de håller sig vid god vigör. Fotosyntesen är viktig.

samtal pågår

Det finns hopp. Det är hoppfyllt. Ulla Jonsson, skådespelerska inne på livstid för mord, spelar Beckett. & talade om hopp i P1 imorse. Det är Surrealism & Nobelpris. Det är hopp. & kamp.
Slumpen tedde sig senare så att jag plötsligt hade klickat vidare till en blogg. Driven av en ung norrländska med knodd sen 16årsåldern & samboskap & dröm om hus. Kärleksdreaming.
& i båda historierna finns det en kärna av samma sak. & samma olika. & i båda historierna finns det något jag önskar. Ibland något mer. Något som luras.
För det finns både hopp. & kamp. & kärlek. (Med versaler). (Tre ord som systerskapet K smetar en på bröstet som Vicks-salva. Det blir rymligt, öppet & skönt. Rätt ord i rätt ordning.) Men mord är inte vidare åtråvärt. Eller familjelycka. För den delen. 
Ibland är man mordiskt arg & besviken. Ibland önskar jag att jag hade velat annat som folk vill ha. Att jag inte hade rastlöshetens blodpudding i fickorna. Eller en växande badring runt magen som fyllts (fylls) med rutinlöshetens laster. Men (igen). Jag hittar tryggheten vilka pjucks jag än snörar på. Tvärsäker till plus & minus. Så att Andra inte får plats. Varannandagssjöslag. Min följeslagare säger att vi går ut & livsnjuter så mycket som substitut. Substitut för saknader. & när hon säger så önskar jag att jag vore Gift. Sjörövargift. Avklarat & innerligt.
Som tre fantastiska människor som precis har tagit ett nytt kliv i sina liv: Kickan ska bli morsa. Thomas har blivit farsa. & Sandra har förlovat sig. Hopp. Kamp. Kärlek! & världens största Gratulationer underbara vänner!
Imorgon kommer tre av de högst älskade som finns inom min personbubbla & hälsar på. Djupt saknade. Lägtade. Kärlek. Det är fint det där.

Laster.


Lastad. Jag är så jävla Belastad.




Singin' them dirty rap songs




Tjuge i två, tar jag handen från min Product. Semi-klar. Aldrig riktigt nöjd & färdig. Men, semi.
Fuck this shit.
Nu hänger jag i takfönstret  &

I met Dolly (pardon) Parton in Tennessee
Her titties were filled with Hennessy
That country music really drove me crazy
But I rode that ass and said yes Ms. Daisy

på repeat.

Det är livet.


Stockevik dreaming

Tjudrad vid hardware. I databunkern. Utanför lyser solen. Tidvis. Inne skiner lysrören.
Stockevik. Våta vågorna skvalpar mot insidan av revbenen. Stockevik där inne möter Oxford mot huden.
Var har jag Vad att hämta?

Ox4 D5C

Självklart var det inte meningen att flaskan vin som nu står tom på nattduksbordet skulle åsamka annat än inspiration. Lusten skulle retas. Inte att tvättid måste bokas för att skölja bort fläckarna på lakanen. Inte att heltäckningsmattan skulle omsluta sängen. Att jag skulle bli en kokong inlindad i nerspilld filt. & som vanligt. Som vanligt segla iväg till Skattkammarön. Var är X på kartan? Vägen är patetisk. Det är den jag vandrar. Den patetiska jävla sökarens stig. Drömmen (som alla vet är fantasi. Aldrig sann. Alla vet.) att hitta Kistan. Bli Rik.
Småstigarna, genvägarna, försöken som aldrig lyckas. Som har intentionen att lyckas. Vattenvägarna. Landsvägarna. Motorvägarna. Luftrummet. Är forcerade. Koden skall inte knäckas. Sesam skall öppna sig själv. Men, på vägen vill jag dras med någon lika stor idiot. Det handlar inte om kärlek. Det handlar inte om det alls. Det handlar om strävsamhet. Vapendragare är aldrig menade för varandra. Vi får 1% chans i testen. Men vapendragare hjälps åt. & delar på skatten när de kommer fram. På varsitt håll. De finner NågonAnnanStans. Alltid NågonAnnanStans. Någon Annan. De är patetiska. & fantiserar. & är dumma i huvudet. & struntar i det. Men dunkar varandra i ryggen.
Väl framme. Handlar det om Kärlek. Någon form av kärlek. Som man inte girigt slickar sina tänder efter. Eller skyr. Det Är. I tjugofyra år har det aldrig Blivit. Det har blivit fläckar på lakanen.


skeppsbrott


ett plötsligt - skott

I horisontalläge med en kaffefläck på bröstet i både form & storlek som Afrika är dagen. Dagen är horisontal. Mikrouppvärmt kaffe i sugrör. Bananklase på nattduksbordet. Referenslitteratur i spridda skurar runt den åtti centimenter breda sängen. Dysha kallas en sådan litenhet. Ryggskott är namnet på sjukan jag drabbats av. Tretti minuter tar det att resa sig upp. Ytterligare tie att komma ut till köket. En sorglig syn. Inte någon syn alls för den delen.
Våningen är full av blandade känslor. Av förälskelse. Av hjärtesorg. I vanlig ordning har jag intagit betraktarens perspektiv. Terapeutens öra. Dagssländans tid är som vanligt räknad. I lika vanlig ordning har jag fattat tycke för det mest oestetiska utseendet & det omöjliga innehavet. Om man nu kan inneha någon. Göra anspråk på. Antagligen inte. I förrgår förklarade jag 'paret' vara ett uträknat koncept. Den seglivade associationen. Det låter bittert som Hollow ways billiga rödvin. Till trots undrar jag inte om det är Kärleken allt kretsar kring. Den våningens (D5) boende greppar efter. Strukturerar sitt liv runt. Jag har stängt dörren. Lagt mig på sängen. & kan inte resa mig upp.
Man äger i alla fall sina egna domäner.


RSS 2.0