transithybris

resan har helt klart stigit mig över huvudet. följande brev nedan har bifogats till Sveriges Radios informationsansvariga:

Hejsan!

Här kommer ett tips; jag själv i hög person. & det land jag vistas i den närmsta, åskådliga framtiden. Kina.

På resande fot bloggar jag om de platser en sociologistuderande ung dam besöker på sitt arbetande ned mot Shanghai, där en tre veckors kurs på det erkända Fudan University går av stapeln. En introduktion till landets sociala, politiska och ekonomiska svårgreppade system. 

Kina, ett land med en fullkomligt sprittande ekonomisk väckelse, en mycket kontroversiell politisk styrning, anordnare ett enormt sportevenemang & ett fantastiskt spatialt rum, vilket jag är övertygad om har ett nyhetsvärde. Just nu. Nu. Övertygad om att Sverige vill höra om genom mina ögon, mage, fingrar, ljuva stämma & alla andra sinnen, på den blogg som är tillägnad just denna inte så vansinnigt anspråkslösa resa, innan jag förflyttar mig tillbaks till Göteborg & vidare till Oxford Brookes.


Så säg mig, Sveriges Radio, är inte detta ett lysande tillfälle att grabba tag i? Ta nacksving på mig & kasta http://www.instantirmelin.blogg.se/ rakt ut i den entusiastiska rymden! Låt det bli Sveriges första Bloggradio. I valfri form. Kanske dramatiserad. Kanske direktsänd. Helt i transit.
 

Vänligen 

/Irmelin



dag off

                     

     

staden & dess invånare har överraskats av ett skyfall med ett sådant  dunder & brak att marken skälver.
jag har inhandlat ett silverfärgat paraply vars pris är konjungturbetingat. & fortsatt traska, med lediga, men raska, steg. på den lediga dagen. idag har varit semesterdag. min dag off. den dagen i arbetsveckan man får sovmorgon till nie, minst, & nästan alla barn på dagis är sjuka i den årliga influensan, så man underhåller sig mest med att lägga pussel & rita med pastellkritor. & nickar till lite i hemlighet på vilan. när man kommer hem har ens älskade lagat spagettiköffärsås. sen har man slummersex. så skulle det se ut om man vore dagisfröken alltså. men nu är det alltså pekingbesökande vegetarian det handlar om.
& hon har promenerat. i trevligt sällskap till och med. först i sällskap med den nytra danskan. ut genom porten & bakgatan, ut till andra sidan. en helt ny stad. något komplett nytt. vem kunde ana? att det bara skulle fortsätta & fortsätta i all evig oändlighet med affärsverksamheter av det mest skilda slag. allt som hör rummet till.
sen; i ensamhet. i ensamhet på buss 111 till Houhai parken. pubparken. där 'parken' egentligen utgörs av flera ihopsittande avlånga konstgjorda sjöar & omges av massvis av små barer. med soffor & kuddar i oerhört jävla fina mönster. & små små lyktor. inte alls traditionsenligt. & massor av öl. Kina älskar draught beer. men ska man bli smashed, säger mitt kvällssällskap från Shanghai, ska man dricka baijiu. inga kalorier & de 60% går rakt ned i magen, upp i huvudet & ut i venerna. det är att bli wasted med klass. & man håller formen. än så länge har jag hållt mig till gröntthéläsken & det blaskiga amerikanska kaffet.

på dagarna ser man massvis med feta, nöjda, älskade små pekinghundar. på natten kommer de runtstrykande katterna fram. magra & oälskade. då går jag hem. eller håller mig till de upplysta gatorna.
när morgonen kommer, närmare bestämt 5:45, kommer bussen att föra mig till Muren. då ska den bestigas. & vandras. milslångs vandras. Muren som man inte då rakt ser från månen. men på bild. & en sån bild pekade jag på & sa att 'dit ska jag'.
nästa gång pekade jag på Kinakartan & sa 'Suzhou'.  tåget, med sin hardsleep går onsdagkväll. & vaknas i Trädgårdsstaden. Parkstaden.
men imorgon ska det bestigas den paranoida befästning som tog tusen år att bygga. för att inte de attans mongolerna skulle få för sig något. & skulle det de, skulle de inte fan komma in.

maxi minoritet

det har slagit mig; jag har aldrig tidigare tillbringat majoriteten av dagen som minoritet.
& aldrig tidigare tillskrivit tillvaron sådana mått av annorlundahet. mig själv sådana skillnader.
kosmetiska skitskillnader. en plastisk lost in translation kolonisatör. ett manér. performance av blaserad kvalisort.
hur jag än vänder näsan är jag un colonizador. med ett självförtroendets överläge. över att veta var jag kommer ifrån.
en förstörd kulturrasist. en turistrasist.


världen ligger under mig.

Marlow på spaningsuppdrag

        

efter en dag spenderad främst i kollektivtrafikens olika transportformer & i sällskap med en idealistisk danska, är det en lisa att komma hem till caféet & våningssängens 0,5 cm-madrass. &, självfallet, de gamla välkända negationerna.
på det temat fortsätter det; en ganska otrevlig transportsträcka.
kvällens främsta, högsta nöje har kommit. & passerat. det är inte Matchen. inte det fabulösa besöket vid Sommarpalatset. inte heller Food Republics fruktbar.  eller min turistande kamrats nya franska rumskompisar. nejnej. efter att ha stött in i en amerikansk vagabonderande landskapsarkitekt, vars kreativa fokus är riktats mot produktion av kinesiska parker i sådan takt att hummlen häpnar, för att kunna runka till den handgjorda vyn, är min kväll gjord. att, pga. hans simpla reseberättelse om att korsa Costa Rica för 20 dollar, kunna förelämpa honom med det dräpande "no shit Cristopher Columbus", har fullkomligt gjort kvällen extatisk. jag känner mig levande.

mitt, ovan nämnda, dagliga sällskap, har fullkomligt drännerat den närmsta omgivningen på etisk rättvisa & peace of mind. jag är furiös. & miljöfarlig. tillsammans med resterande klotet som inte offentligt tillber organisk bomull eller sexuellt tillrättalagda gymnastiska övningar. & inte har jag några högre förväntningar på att lära känna mig själv bättre i Fjärran Östern.
allt det där jävla tjatet satte i alla fall igång tankegångar om den där västernfieringen jag har antytt tidigare. jaha. jaha. nu ska inte ens Kina, eller någon annan del av de retarderade tredje världenkontinenter, vilka inte tillhör den Euro-Amerikanska, få möjligheten att utvecka den tillväxtmaximerande kapitalistiska industralisystemet vi hyllar, tillsammans med de individuella mänskliga rättigheterna. nej för fan. de individuella vindarna skall till varja pris vändas tillbaka till den 'traditionella' väderleken, till förmån för den genuina, härliga österländska världsalltfilosofin. & låt befolkningen knata runt med skitstora lakansknyten med tegel i på ryggen. låt folk för helvete få bevara sina extremt stratifierade ekonomiskt underutvecklande samhällen. helst för miljöns skull. eller för kulturen. för att vi ska ha ett land som driver upp billigt gräs. för genuiniteten. låt inte de stackars satarna gå igenom det vi gått igenom. back packerserna är Joseph Conrads 'Kurtz'. kulturens talibaner. Mugabefierade quislingar. ryggsäckarnas apartheid. 'separat utveckling' & rural särskiljingsplanering i all sin strålglans!

tjingtjong cykelstång

               

            


staden ligger i ett dis av en emulgering av smogg & fukt. som gör att man inte ser slutet av gatan. som sitter i dina kinder efter att du tvättat dig noga med hostelets flytande rosa bubbeltvål. & i ditt solkiga vita linne.
den här staden är så stor att det inte finns i fantasin hur långt man kan vandra fysiskt & hur otroligt kort det är på kartan. i skoskaven. som gjorde ett inköp av nya skor ett nödvändigt ont efter den första marchen. skor, som visat sig, bärs endast av överåldriga män. vilket framkallat skrattsalvor & långa fingrar vart än vägen slingrat.
hursomhelst. det är inte så tokigt. Food Republic, högst upp i ett exklusivt varuhus på Wangfujing, stadens Kungsgatan, fast i patetiskt kort omfång och charad, ger ett vansinnigt utbud av kinesisk snabbmat för under 14 spänn när man listat ut det sovjetiska kortbetalningssystemet som kanske närmast känns igen på norditalienska vägkrogar. här & var ligger utomhusgym i lekparksutformning där svettiga motionärer kutar i gräsgröna stavgångsmaskiner & häver sig i rödprickiga stänger. vart man vänder sig kan man lyckligtvis nog få tag på det gröntthéläsk jag så gärna släcker halsen med i då luftfuktigheten är som att bada badkar, eller små avlånga russin, vilket utgjort lunch i dagarna tre.
all offentlig information, även den mest beskäftiga, illustreras av färgglada, rultiga teckningar av kvinnliga poliser (vilket det i det pekingska offentliga rummet såklart är otänkbart, trots att det annars är fullkomligt nerspillt av olika typer av obegripliga ordningsmakter i bedårande låg ålder. ingenstanns är man otrygg. eller trygg, om man så vill.), gapande pandor, talande solfjädrar, kronbladsprydda flickor, vattenliljor & andra mutanta entiteter. budkapen är entydiga: Kina Kan! jävligt bra & alltid skjuter bulls eye. det snarat absurda museumet 'Beijing Urban Planning Museum' visar upp en stad, en ledning av sådan klass & kvalitet, att man uppriktigt förvånas över att se kringstruttande illa ärrade representanter för gatans folk då man söker sig neråt tunnelbanenätet. för, som sagt, är hela byggden i estetisk toppform; utmed vägarna pågår en massplantering av de vackraste blommor & gräs, tuben är smockad men toppenmodern, gatorna är exemplariskt skinande & soptunnorna i mångfald, likasom servicepersonalen. efter det stora beskedet har resultatet inte låtit vänta på sig. priserna har, enligt utsago, höjts kvadratiskt. skitsamma när man är mätt för en tia & trots de ockrande hostelpriserna, är hyfsat packad på Heineken för femtilappen.

de gamla takterna sitter i &, naturligen, söker jag mig mot de gröna öppna nejderna. alla parker i Peking är omgivna av höga murar & har öppetider som, i generösaste lag, inte överskrider åttaslaget. & där är det exekutionspatrull om man bestiger gräsmattan. men vackert, så vackert att det inte gör någonting att friheten är begränsad till fåniga trampbåtar & lockande ointressanta tusentalsårens sevärdheter. inte då slingrande stigar leder längst bort till undangömda paviljonger i Beihai Park eller till det bardignande Houhai-områdets pensionerade badare i de nedsmutsade fabricerade sjöarna.
just på ett sådant ställe träffade jag Katten. eller såg Katten mig. Katten som smög runt på Beihais avskilda växthusarea. där gamla krukor, vildvuxna liljor, övergivna fågelburar, pinjeträd utgör det  opolerade samilisurium av bakgård & cikadorna spelar så högt att de nästa överröstar trädgårdsmästarnas hummanden. Katten som varit skugga hela dagen. & egentligen var en mycket ointresserad katt. men som slutligen kom i brudvit avmagrad uppenbarelse fram till den paviljong där jag satt & funderade över resans, & min egna, jävla tillblivelse & intellektuella mervärde. & snabbt blickade den med ett blått & ett gult öga. & allt som vart oklart blev juvel. ingav en sådan ödmjukhet att det blev omöjligt att göra sig några föreställningar om någonting alls.

än sålänge har jag ett mycker begränsat intresse av socialt umgänge, men har blivit medlurad av en nyter rödkindad danska på tur imorgon. det är oklart hur jag ska klara chocken. kvällarna tillbringas på stapplande avvaktande trippanden längs säkra gator eller ner i caféet (vars underåriga pesonal envisas med att spela en schizofren blandning av Aqua/Libertines) där jag vanan trogen dricker kvällsölen men undanhåller mig från småprat. & har en romantisk bild om att bli det tystlåtna inventarie man tillsist tar för självklar. en föreställning som just i detta ifrågasätts av en skäggig uppenbarelse i Ralph Lauren...

förlorad i översättningen



annorlundaheten har ett ansikte. det är inte ordförande Maos. det är mitt.
anländ, installerad men inte på något sätt hemmastadd i Beijing, har jag på något, med pyttesteg framåt, funnit min position i detta land av diametrala skillnader. jag är den första missionären i Kongo. jag är förevigad på åtskilliga kort i pensionerade turisters kameror. på familjekort brevid yngste sonen. på byggnadsarbetarnas näthinnor. i de tvätthängande tanternas skvaller. vare sig folk vill prångla på en klistermärken med rosa pandor eller blåsa en på dumplingsmiddagen (vilket jag ständigt blir), står ögonen ut. egentligen är det toppen; man får ohämmat stirra tillbaka.

dagen har tillbringats i cykelsadeln. för en billig penning kan man hyra en bike hela dagen & trampa runt på egen hand bästa fan man vill. & då det är det som ligger närmast hemmagatans aktiviteter, gör jag således detsamma här. de enormt breda & kaotiska gatorna (600 dör varje dag i Peking i bilolyckor) har fredade cykelzoner där man med lätthet kan trampa sig fram både med & mot färdrikning. bara blicken & koncentrationen är strikt koncentrerad framåt. tänk aldrig på vad som händer bakom ryggen. det gör succé! blondaste blond gör sannerligen succé i trafiken.

inför OS, om dryga månaden, är staden i livlig aktivitet. överallt fejjas det. putsas, tvättas. planteras, byggs. de gamla hutongområderna (den låga, traditionella bebyggelsen) mejjas vid fotknölarna till förmån för futuristiska höghus & shoppingmalls. på ostadiga ben försöker staden gestalta tursisternas föreställda önskningar. en känsla av kosmopolitism. stadens befolkning har fått hårda restriktioner angående vad som är opassande beteende. det obehindrade loskandet & rökningen har reglerats. man freestylear västerländskhet med blandat resultat. trots att befolkningen är mycket fler än hela Sveriges samlade population är det inte fredad zon för en tillrest ensam ung kvinna. lost in translation. till trots är det aldrig läskigt eller hotfullt. det är inte lika. det är olika. men trevligt. distansierat. från båda håll. eftersom det är så konstigt & jag är så uppenbart konstig, är det som det inte bekommer en.
med små försiktiga steg utforskar jag staden. restaurangerna som bara är små hål i väggen nånstans. kvällsmarknaderna. de kvällsöppna jätteköpcentrena. hutongområdena där gubbarna spelar spel på gatan & de feta pekinghundarna strosar runt som andra utekatter i hemland. jag tittar tittar tittar. & käkar en glass.

på hostelet är det möjligt att köpa en bärs & koppla upp sig på det trådlösa internetet i cafét där mina irländska rumskompisat intagit alla sina måltider (förutom de på KFC) western style. efter två dagar i denna stad är kvällsölen det enda som kan få blicken att bli lite ofokuserad, halvsluten & tillsist drömmande. sex timmar efter svensk tid. mer än sex resors adaptionstid.

de voyager men inte disparaître

jag älskar Dig, men nu åker jag.

häng med. följ med mig Här! vi ses hela tiden.

du&jag



det har alltid varit Du & Jag. mellan oss finns inga avstånd.

stand-by i bröstet

nu, jag gör detta för att verkligen kunna mena
i've had the time of my life
no i never felt this way before
yes i swear it's the truth
& i owe it all to bara mig själv

där inte takåsar, trädtoppar, storstäder, nattbussar, skönsång & gitarrspel, gryningar, rom&cola & bjudcigaretter, nattliga långpromenader eller uppsträckta armar kan få mig att någonsin tvivla på den saken.

det finns så mycket i bröstet, men trots all kärlek som ovillkorligt tilldelas dig & dig & Dig, är det något som pinnar på. jag tvivlar på att det är jag som vill ut på äventyr. det är mitt bröst. & för det är det älskat. trots hävd att skita i allt, finns det inget falskare påstående. inte liknöjd. aldrig ett spår. här. nu. jag älskar. jag är lycklig.

irmelin. gör vad jag behöver göra.

2tisdag

- herre min je!
- qu'est que c'est?
- det är tisdag!

2 kommande saknader:
1)  den plats vilken kommit att bli en av vårens käraste; källartoaletten. där förvarar jag min egen litteratur, toalettpappersrullar & ibland en & annan bild uppklistrad på den iskalla betongväggen. man får ta på sig redigt med kläder när man planerat en session.
2) müssli. ja, för fan! den portabla müssliskålen återfinns överallt över det joelsonhenrikssonska hemmet. när jag skulle röja efter veckans totala hygieniska depravering i förrgår hittade jag två styckna på hemmatoaletten (men ingen i källaren). ja, det är gott, gott, gott.

tankarna började redan snurra tidigt i morse, till sängs.
vid inloggningen, till att kunna knappra in de här försynta raderna, möttes jag av uppmaningen att deltaga i en tävling. den oemotstådliga lockelsen var Vinn inspirationsbok till sex!!
som om. som om! som om vi inte är hedonistiska nog. där i sängen, imorse, snuddad tankarna vid den enorma hängivelsen vi människor uppbådar i allt vi tar oss för. utan knot och betänkligheter eller klass. blicka bara uppåt och fundera över vad de två efterlängtansvärda ting jag nämner (toaletter & müssli) säger om oss. det är självfallet historiskt relativt vad objektet för hängivelsen är (mat, tvåsamheten, rytm, sex, anden, osv.), men hedonimsen är sannerligen konstant.
vissa dagar får det en fan att spy. men andra dagar är det riktigt trevligt.
hur som helst är jag övertygad om att en Inspirationsbok till sex! knappast får denna värld att snurra med något värdigare krumbukt.

- herre min je!
- qu'est que c'est?
- ska det fortsätta så här blir jag aldrig gift...!

...3, 2, 1!! snart, snart...

bli min!


hur firar Du?


det är Du, inte Jag



låt tankarna styra vad hjärtat känner
det är så att bli vuxen & bara vara vänner
låt tankarna styra vad hjärtat känner
det är så att bli vuxen & så att bli äldre

radio killed the utomhusaktivitet

regniga dagar har snickrat en guldram i barockstil runt vardagen. inrutad & kontrollerad, men trots allt härlig & glänsande. & ett tillfälle att fylla det kvadratiska utrymmet med något. något som, pga. väderleken, måste försiggå eller skapas inom husets yttervägar eller den allra närmasta omgivningen (ica Toppen!). 
regniga dagar är en sanning med modifikation. inget hederligt arbete tvingar mig att trotsa nederbörden i gummistövlar direkt. närmast ett gott jobb är att i dagens brevskörd medföljde oavsiktligt ett lönebeskred till en arbetskamrat. hon tjänar 6:- mer än mig. jävla bitch!!
så. sedan den livsförändrande flytten i januari har jag återigen börjat, som tidigare antytts, spinna allra högljuddats inom hemmets väggar. har fått en 'god-bok' prägel. & efter de här mulna dagarnas långa tidningsfrukostar med radion i bakgrunden, har förmiddagen orienterats mot kulturstudier. dvs. tentan i vårens kvällskurs 'kultur & demokrati' & en fantastisk otvungen spin-off läsning i ämnet. vidare i maklig takt, med radion som ständig kravlös vän, rinner dagen vidare & jag lyckas få saker & ting gjorda. helt inomhems.

har man inte den stora äran att vistas hemma är det lätt att radiolyssnande helt försvinner ur medvetandet. att alternativet försvinner, eller aldrig kommer för en. synd. av flera anledningar.
missa inte för allt i livet hjärtespalten med lyssnarbrev 'Allvarligt talat med Kristina Lugn' på p1. del 1 av 4 idag (11:03, med repris 20:03). 13:00 sommarpratar  Max Tegmark - professor i astrofysik som doktorerade blott 23 år gammal. 18:15 peakar p1 igen med Kulturradion: Robert Wyatt. av olyckliga anledningar missade jag tyvärr 'Odla i p1' med Nytellans mor. annars ett särdeles trivsamt program.
nu: 'Vetandets värld'. tema: HJÄRNAN. ackompanjerat av Bob Gramanns you're nothing but a pack of neurons.
'Descartes hjärna'

porträtt av René Descartes (1596-1650) i en schematisk teckning av hjärnan i hans 'Traité de l´homme'.

trivsamt!

& tillråga på allt; jag är inte det minsta nervös, eller förberedd, för Resan. 
drar upp persiennerna. Kungsladugårdskyrkan slår ett. nu går dagen vidare.


Gothia Towers 22:40



genom söndagsnatten, då havet störtade ned ovanifrån, sprang jag genom porten ut till ett flytande Majorna. med en portabel skrivare i famnen & F:ets sönderblåsta paraply i handen, Ärlegatan ned. medflods. motgång.
samma tid som blixten slog ned i Gothia TwinTowers på andra sidan staden, mötte mina skor gatans blödande brunnar.
inregnad, intvingad tillsammans med tre andra kvällsflanörer på den lokala kvällsöppna näringsverksamheten. ett alltför ödesdigert val att trotsa skyarna. med ett avböjande om lift, gick stegen modigt mot slutdestinationen. med enda önskan att inte döden dö drunkningsdöden. Kungsladugårdsgatan i ett jättekliv. & in till en plats där jag i kontrast var Lawrence av Arabien i raggsockar. i allra lägsta grad snustorr. men i allra högsta grad hemma.

utsikt mot Skinnarviksgränd



Stig Claesson

new weird America - det gamla vanliga

man kan hävda vadsomhelst, men Devendra Banharts främsta kreativa inspiration är önskan att få ligga. 'new weird America' & 'naturalisto' & kärlek & respekt åt helvete när killen har dragit i sig några cuba libre eller ecologica & slickar sitt offer på halsen. han är en karikatyr på den snälla snubben som sjunger om petunior & sparvar i snön, det lea stycket, & snart datear gängets vandringsportal. Natalie Portman har gått på en nit: en påse dynamit, drömfångare & gonorré.

hur avlångt är egentligen detta land?



fredagen den 4 januari 2008 gick Stig Claesson ur tiden.
varenda ord var självklart. ingen annan författare har visat sin självklara storhet på det fantastiska sätt Slas har för mig. stillsamt provocerat att fundera. att göra. bara rätt upp & ner läsa. obemärkt på något vis. på ett självklart sätt.
hyllmeter hos farmor & farfar i småland var fyllda av de flesta av Slas romaner & teckningspublikationer. i föräldrahemmet finns också en ansenlig samling. som en karta att hålla sig till i de vilsnaste ögonblick, vilken gått i arv mellan generationerna. men som, tillskillnad från de rena skära uppläxningarna, varit frivillig. kanske den fostrande generationens mest pedagogiska drag. 
minns barndomens ambivalenta teveupplevelse 'När jag var liten bodde det en man, på andra sidan skogen, i en liten vacker röd stuga. Han förstod inte varför Gud, som är så klok, hade skapat...'. gå ner till biblioteket & hämta din pocket map eller sköna underhållning. lägg 1:- i skrivaren & printa hans blyertsteckningar över Riddarfjärden, eller över glesbygden & nåla upp över skrivbordet eller huvudändan på sängen eller vart du önskar. tid är lyx. & en gåva. dedikera den till Stig Claesson i sommar.

www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_742661.svd minnesruna i SvD.
http://enn.kokk.se/?p=398 Enn Kokks minns sin vän Slas.
www.inbunden.se/ bokblogg vilken vurmar för Slas.
http://josephzohn.blogspot.com/ 'dagens Slas'.

på YouTube finns klipp från Hur avlångt är egentligen detta land? samt Var ligger sommaren.
filmen Vem älskar Yngve Frej? i videoaffären (om det finns sådana längre?).
& i boken Relief av Crister Enander (1995) finns ett författarporträtt. en av de enda intervjuerna med Slas.

kapsejs


in the name of irmelin

fy farao för att googla sitt namn (ja,ja,ja. midsommardagen är en lång, led dag med tungt huvud). jag har burit på en stark övertygan att ingen annan någonstans delar mitt namn. en mycket stark känska av exklusivitet. förutom författaren Irmelin Sandman Lilius & folkpopbandet Irmelin & en drös tanter från nordöstra finland, har jag inte haft någon uppfattning om att det också finns vanliga kvinnor i min ålder som också tilldelats det här obegripliga namnet. & det är väldigt svårt att acceptera att jag har namnen som gillar death metal & jobbar på restaurang (vilket verkar vara en vanligt Irmelin-profil), har stall & älskar shiz tzu hundar eller är dedikerade bodypumputövare. somliga lever inom det här landets gränser, men ganska många bor på annan ort.
om man vidare väljer att söka på bilder på både för- & efternamn, är det enda som dyker upp en bild på några kastruller bea(rnaisesås), på en tacobuffé och tillsist en bild på olika typer av cola-drycker (indiancola var godast). alle sammen från min korta karriär som konsumentpaneldeltagare på GP.
det är en lång väg till gigantstatus...

bli inspirerad! eller dö.

förresten, vilket företag saknar självbevarelsedrift i den utsträckning att de vill ha Harvey Pekar som inspiratör på sitt kreativa event? livslång melankoli. & en krashad aktiemarknad.
http://www.rothtalent.com/speakers/slist/pekar/%20
välj hellre att bjuda in coach Ken Carter, som, om det är den cineastiska närvaron man är ute efter, också har figurerat som huvudperson i en film. gestaltad av Samuel L. Jackson. (The Coach, vilken ingen väl missade att TV4 hade som nattfilm förra lördagen). sedelärande!


organisation

det enda goda som kommer ut av boken Futuristen av J.P. Othmer är ett kort stycke om hur svårt det är att hitta något engagerande, älskansvärt, att organisera sitt liv runt. & att det kanske är enklare att undvika det man starkt ogillar istället & får låta det gå. hemska tanke! men han har en poäng. men det ändrar sig ju jättemycket över tiden. när jag var nie var helgens höjdpunkt 'Det kommer mera' & 'American Gladiators' & att gå i femmanhuset & sparka fotboll på rasten eller 'samla örter' (vad det nu var för tokig sysselsättning?! i klass med veckan då vi lekte nordiska gudar i bergen bakom skolan & Freja naturligtvis fick vara den mest eftertraktade karaktären; 'Freja' ). när jag var 15 ville jag bara hångla. 17 skriva debutromanen. vid 21 ha ett liv organiserat kring en skitdyr soffa. 23 år & bakbunden av livlinorna.
numera är jag i mycket måttlig utsträckning intresserad av televisionen (inte ett dyft), så ock av sport- och lekinvolverade aktiviteter & i synnerhet fotbollen, femmanhuset är den rumsliga versionen av Dantes tratt, hångla har man lärt sig att man får men inte med nödvändighet vill. under inga som helst omständigheter är en soffa en värdig livsorienterade utgångspunkt. & inte fan kommer jag nånsin platsa på cool cat-listan eller uppfylla 23 åringens lidelsefulla önskningar.
det är i alla fall något att hålla sig till.
tycker mig se en tendens att organisationen rör sig mest mot en kopp kaffe & tidningen. & viss livsstilskonstituerande konsumtion.
huvudkaraktären i Erlend Loes Naiv. Super. enda stilla önskan är att livet skall bli bra. så. det är en läkeroltablett tills den gått igenom kroppens metabolism-maskineri & vi inser att det är något som vi alla kan enas om & att den önskan inte ens är särskilt kontroversiell. kärlek bemöts, införlivas, kanske som det enda okritiska momentet i livet, med stor respekt. vi får med andra ord passa oss för en massa skit. & orientera oss mot exempelvis morotssoppa, vilket jag kommer att göra om alldeles ett ögonblick.


pentagon puzzle



öyvind fahlström

jungle till skogs

istället för
sill, havet & nubbe,
stannar vi i stan &
försöker dra över nån snubbe.
åt helsike med
irmes detox-kur,
vi drar på
skogstechno-tur

ögon bara för varann
firade vi midsommar på tu man hand.
gamla skuggorna; emma & vederbörande författare.
när alla försvunnit utåt landet för att manifestera sommarens höjdpunkt, tyckte vi att vi gjort vårt på den fronten efter onsdagtorsdagens genomnationella salta bastubad & valde således urbana kvaliteter: middag för två i gamla barndomshemmets kök. rabarbersockerkaka som tillsammans med kärlekens tunga satte tonen. ett collage senare snörde vi på oss tangobåtarna, kammade toffsen & drog till skogs. uppåt områden märkta av högstadiets obligatoriska orienteringar, skolmil & brännbollsturneringar (vilka genomgående genomleds stöttad av termosen, kanelbullarna, lilla paketet marlboro (innan John tog med storm) & en säkerhetsnål att makulera korten med). i natt en natt med fem för hundra, bullrande generatorer, nakenperformances, scarface, hårda basgångar, muskelsammandragningar i låren, vilket ger betyget Utmärkt! & bedräglighet. (minnet går till en tidigare höstnatt i Halmstad metropolitiska nöjescentrum där uppdraget var att hämta min vän till tillbaks till hemstad men genomgick metamorfosen från revbensspjäll & mintshots på Harrys, tog vägen om en hand utan fingrar, affärsresande, en stulen cykel & vi vet ju att höfterna ljuger i.n.t.e. & nådde evolutionsens höjdpunkt i & med lägenhetsägarens & hans barns länsade kylskåp. när hemmaplan inte reglerar, eller när hemmaplan blir ett minne blott). nänä serru.
fest är jävligt bedrägligt. & 'trivsamhet' kommer alltid vara den ständiga vinnaren. men regerar amour över plaisir?
all that glitter ain't gold lärde oss Prinsen.

såhär dagen efter, med en veckas disk spridd över köket, sitter jag vid gamla vanliga skärbrädan, käkar upp russina & mandeln ur müsslin, med full medvetenhet över konsekvenserna, &  skämms lite över hur lätt det var att göra avsteg från regimen jag hållt i snart en ansenlig tid. hängivenhet i all ära, men kanske inte alltid bara i ögonblicket? man har väl alltid sin egen inre logik. den här kuren började få ödesdigra konsekvenser & det kanske var tur att midsommar blev blecka eftersom jag med stor allvarlighet formulerat i huvudet hur jag skulle säga till F:et att jag tycker att vi ska vara lite mer indianer. & det där brukar ju aldrig falla i god jord. men oss emellan: let's!
för ett par timmar sen låg jag & kallsvettades i min väns föräldrars dubbelsäng & kände mig mycket utspridd. Al Pacino i teve2s onsdagsfilm Little big man hävdade att alla är dårar & ingenting spelar någon roll. & är det inte precis så personen som skrev 'redrum' i ketchup över ica Toppen!s kortsida tänkte? att tänka är sannerligen inte ett verb. så jag begav mig upp & ut för att praktisera lite ordentligt. knatade över stan & ner i Botaniska trädgårdens ravin & pratade med ett barn. & inte fan gjorde det nån större skillnad egentligen men just nu är vår gata i stan r n' b.
plaisir vann.


alfaversionen



allt har sin början & sitt slut. detta är den naturliga fortsättningen.
välkommen! hjärtans välkomna!
du känner mig ju redan.

RSS 2.0