hey, my name is Luca

        
                                          

lördagen var en lång resthosta, där kvällens harkling kompenserade det sega slem de fyra timmarna i kollektivtrafiken under dagen utgjorde. börjar man rossla är det bara att hänga i tills bröstet åter lättar. vi knappt åtti deltagare har alla haft varsin solidarisk släng av sängliggande i feber eller tjudring vid porslinsstolen. jag är lucky8. förtär dödsföraktande allehanda gross. gnider trött i ögonen. dricker disträ vatten direkt ur kranen. plockar nonchalant upp ett osköljt äpple ur påsen. trots att jag utgör det absoluta lingvistiska bottenskrapet & är den ende som konsekvent inte förstått uttalet på den mest grundläggande hälsningsfras & därmed genomgående pratar svenska & kroppsspråket, har ändock kommit tillrätta fler gånger än de annars genomsnittliga tie felkörningarna med taxin. igår i charadisk konversation med chauffören om polisernas alkoblåsningar vid vägrenerna. idag mindre konversibel tillsammans med de ständiga två vapendragarna från en pyttig, men luxös, champagnebar efter sessionen på en fantastisk nepalesisk restaurang inbäddad i kuddar. ja, det har handlat om gourmandisk aktivitet. detta nöje, tillsammans med den flytande motsvarigheten, har tillsammans med stadsupptäckande & självfallet en ständigt sinnesvidgande skolgång, vart hittillsa huvudämnen. Lesson A. aldrig har en grupp nordiker avnjutit så mycket råvaror från knippet diktatoriska stater.

romans är en annan av huvudrubrikerna. som vanligt betackar jag mig för delaktighet i dessa hjärtats aktiviteter. vilket det övriga deltagandet sannerligen inte har. men efter den nämnda lördagens nattliga utflykt, då undertecknad var den enda ensamma fjärdedel som fick ta taxin i ösregnet hem till hotellet, fick det vara P. P. P. P. så igår, hör & häpna, sippade jag coctails i skenet av lyktor & kandelabrar i sällskap av mannen från Milano. den mest blasérade i baren. lördagens mörkaste. vem upprördes blossande, ekvivalent av Systemet som av gin&tonic-valet. vars vistelse var kongruent med densamma aktivitetsgrad & godtycklighet som min egen. som avslutade kvällen med kindkyssar & ett återseende.
därmed bröts en cirkel då min frånvaro där, & närvaro på annat håll, bekräftades. en ansträngning, i att efter det roande drinkvalet, återupprätta den återstående kvinnligheten. en ansträngning att inte hemfalla åt det rutiniserade Koreafilmsnöjet. i att välja bort kinapyjamasbyxorna till förmån för highheelsen. & vännerna på trappan.
en ansträngning med glädje.


kunglig närvaro



nä men Sigge Bernadotte, ser man på i storstan!?!

en historia i sanning



glad i hågen andra dagen på kursen upplevde jag det märkligaste, & kanske mest påfrestande, äventyr den här resan har bjussat på so far. det var sommarrekord i hetta, så efter plugget skulle vi åka till en närliggade (notera: närliggande!) pool & bada. som ligger precis utanför Fudan universitetets campusområde. jag var inte invigd i planerna från början & skulle bara hem & hämta badkläder för att sedan traska dit strax därpå. det skulle vara så nära så. så, jag började gå. gå, gå, gå. men hittade inte platsen kartan pekade ut. & ingen av de andra pedestrianerna var hjälpvilliga att visa den rätta vägen efter instruktion. men, jag hade en känsla av att det borde vara hiskeligt nära. hursomhelst visslade jag efter en av Shanghais 45tusen taxibilar, vilka inom 3km kör för 11:-. lika bra att komma rätt snabbt sådär en av de första dagarna. man vill ju inte hamna utanför redan från starten. visade bumsingen adressen & så började körningen. ojojoj... vad långt det är...! men, men, vafan vet jag om om den här jävla stan. efter 20 minuter var vi i alla fall famme. vid ett badhus. för det var det väl? som vanligt gick systemet ut på 'betala här - hämta nyckeln/kortet/maten/kassen där', men eftersom mina klassisar skulle vara på plats, & jag hade åkt rätt långt, kirrade jag biffen. badhuset var en tredjedel av Emmabodas publika simhall. & ungefär renoverat när stadens första kull nått giftasåldern. människorna runtomkring såg mycket fundersamma ut. körde den vanliga badhusproceduren (kineser är inte pryda skall jag be att få tala om). i miniomklädningsrummet från förra sekelskiftet droppade det från väggarna i det spruckna kaklet. slängde av mig bikinin, (som var lika opassande miniliten som badhuset självt, i kontrast till kinesiskornas rejäla baddräkter med kjol) till allas intresse, & tvättade pliktskyldigt av mig under ett av de droppande rör, vilka utgjorde duschar. alla hade badtofflor på fötterna men inga tag med handdukarna in (vilket jag prytt gjorde ordentligt omsvept). följde strömmen genom ett kanalsystem in till den lilla lilla poolen. 15metarn. här hade folk käkat glopiller. men VAR var mina klasskamrater? i det lilla badhuset kunde jag inte upptäcka dem någonstans. nej, det stod klart att här fanns inte en enda badsugen utbytesstudent från de nordiska länderna. här var jag helt allena i ett badhus standard 1936, vars lilla göl var så grund att vattnet bara nådde till brösthöjd. tur var välan det dock. knappt en endaste själ var simkunnig, men tränade desto mer glatt & intensivt. gammal som ung. alla med simglasögon som skydd mot de epidemiska ögoninfektionerna & det hormoslyrfrätande klorvattnet. men nu när jag ändå var på plats tänkte jag att det nog ändå var bäst att köra på.i den knökade simdammen, där folk sprattlade som hungriga guldfiskar & krockade med varandra, simmade jag hundramiljarder längder i 45 minuter. omgärdad både ovan (6 badvakter) och under (nyfikna cyklopsimmare) av andra atleter. efter den totala samanbitna urladdningen duschade (ur rören som slingrade sig från golvet upp & sprutade ut ljummet vatten direkt utan munstycke) jag noga av mig vattnet vilket redan börjat ge röda konsekvenser på kroppen, klädde på mig & returnerade nyckeln. hoppade åter in, med en distinkt klorodör, i en taxi för att direkt fasta i helvetestratten som utgörs av storstadens infrastruktur.

ensam & väldigt snopen återvände jag till hotellet. & tänkte att antingen blir det aldrig värre än såhär eller så är det här en början på en illavarslande trend.
som tur var hittade jag vänner sen & sedan dess har varje sekund vart social. den plats där jag hade tagit taxin i början av historian ifrån visade sig sedan vara 4 meter från det riktiga badhusets ingång, på vars utedäck mina vänner tillbringade eftermiddagen i djupa randiga solstolar. men! jag har en himla fin historia att berätta på trappan på kvällarna. & fan vad jävla typiskt fröken irmelin.


Long John Silver



var jag än i världen vänder är John Long Silver där med en cigg mellan sina tänder.

när han (som dyker upp i olika skepnader, olika territoriala områden) sätter sig på sätet brevid, med stabil blick vejar inte, tar en under sina vingar, är bortahemma där man är i hamn.

nere i byn

                          

When the generals kill,
Doctors have to save.
After most are killed,
A few escape the grave.
It hardly makes the losses less,
Alas.
 
 - Lu Xun.

mörbultade föregående veckas KTV karaoke, the Shelters electroniska grotta, Murals fria bar, Fuxing Parks luxösa r n' b palats, Lost Heavens & Element Freshs' gudomliga käk, marknadernas tärande myller, Frensh Consessions discoklubb, Pudongs skyline observerad på alla håll & kanter & höjder, pårummetkalasen, den allomfattande ACförkylningen, busstourerna, telekommunikationen, glasväggstoalettduchen (vilken minner om svunna tider i andra städer), hotelltrappansölen, metroorienteringen, isolationen/gränslösheten, trafikstockningarna, laundryproblematiken, geografin... rusar vi rakt in i vecka två.

göteborg-göteborg sida vid sida flydde vi studiebesöket in i bostadsområdenas låga bebyggelse. om igår var konsumtion, var det tieöringar & parlör jämfört med tisdagens freebaseshopping i departmentstores & damaffärer.
mer i runtdrivande än äventyrslusta hamnade min vän & jag där vattnet på gatan aldrig hinner dunsta. där man säljer cekador i bastbastbollar, sköldpaddor i handen, grodor infärgade av regnbågen, gäss i tevekartonger. där man säljer bekväma mönstrade dressar för kvinnan i hennes allra bästa 60år. där man kan köpa hela sitt hem i samma plastiga kulör & gå runt hörnet för matchande skor.
vi var i esset. vi köpte två campingbord. i plast & metall & ihopfällbara. vi köpte toaborste, badbalja, koppar, plastskor. vi köpte klänningar, kofta, helmönstrad vardagsdräkt, byxor. sen köpte vi en öl & friterade riskakor med scrambeled eggs & svamp. försvann ner i Metron & upp på de broledda spåren till Daqiaowuxian. vidare mot hemmakvarteren vars invånare börjar bli bekanta, var vi köper stora påsar lichi  dygnets alla timmar & där de två gator ner gör vår tvätt så vi inte längtar hem.

för egen maskin tar vi våra klibbiga kroppar frmåt men med skepp, destination Göteborg, tar vi lådvis piratade filmer. bord. baljor. skor & tygtygtyg.

        

sjörövar Huangpu digital

         

i Hongkou borough glider representanter från hemlandet runt i Kawasaki-låtsaspjucks på Pedestrian Street & köper piratade goods för en halv shanghainesisk månatlig arbetarlön. med en fyrakronors Baisha-cigg mellan läpparna & en niekronors Tsingtaoöl i labben. med stålarsarna i tryggt förvar i sköna Anna Sui-kopian. klagar lite blaserat på det hutlösa kaffepriset i Guanghua Towers slottslika café på våning 15. tornen, vilka är Kinas högsta universitetsbyggnader. kaffet, mestadels hot eller cold dubbel Americano, för det osannolika priset 12 pix. det är vi. vi & de internationella gästprofessorerna som uppehåller oss på de höjderna. ibland kliver vi ner från himlen ner i kantinen, laddar på kortet & får vår plåtbricka fylld med käk för 4.60-5.20 yuan. mest om inte hotellfrukostens 15kronerslass mättat tillbörligt. men oftast gör den det. dumplings fyllda med köttbullar eller spenat&tofu, majskolvar, rostade jordnötter, wookade grönsaker & kyckling, toasts, vattenmelon, sojagröt, friterade honungsfyllda degkakor & transparant kaffe. mättar tillbörligt. är det lyx sticker vi tidigt, packar ner tandborsten i väskan & beger oss till franska bageriet, tar en mangosmoothie & croissant.

95 skivor fyllda av Wong Kar-Wai, Ang Lee, Frederico Fellini, Sopranos & Entourage har knökats ner i den enda solidariskt inhandlade varan inom ramen för transitperioden (en tygpåse till förmån till jordbävningsarbetet i Sishuanprovinsen). tillsammans med ett rosa hopprep, en termos till morgonföreläsningens frystorkade kaffe, en svett-tvättlapp för hottaste dagarna & en hel drös korsstygns -gördetsjälvs.
ber man, (& uttalar rätt) tar taxichaffisen en till gatan där du med glädje ger din själ till handlarna; Cheap Road (Cheapolu). till varuhuset med de fyra våningarna prylprylpryl med förhandlingsbart värde. det är självklarhet. det är inte lur. livet är en förhandling om det rätta priset. är du nöjd har du med största sanning blivit rövknullad. ändå.
stadssjälen är trögflytande av kapital. av utbyte. av tillväxt som både är spatial & monetär. all outcome är penetrerad av dessa två variabler.
MOCA & de hundratals konstnärer som ställer ut på 50 Moganshan Roads gallerier, visualiserar till den bisarraste grad hur det snurrar. Kinas contemporary art är stringent. den grafiska designen är plagiat. rakt av. följer sin produkt. men konsten har en själ & en tydlig hemhörighet. ett arv, vilken okännare som helst upptäcker i de post-Maoinspirerade alstren. allt ifrån vidareutvecklingen på det traditionella rispapper & kalligrafimåleriets landskapsmålningar, de socialrealistiska figurativa jättedukarna till de popartiga ikonbilderna & sockrade barnsliga motiven. vilka visar expansionen: stadsbyggnaden på tvärsen & korsen; konsekvenserna: flickhororna, de ickehemhörande, de som är täckta i sot, landskapet; stålarna: reformen möter ideologin möter pengarna, opening up & tighten; omvärlden: vad man har, vad man kan få, vad man gör; arvet: konfucianismen, taoismen, kommunismen, vetenskapen.

& det möter även mig. fastnar i smutshinnan & i det solkiga blonda håret. men mest rakt längst in.
i helgen var dagarna för mig själv. själv i staden. på nätterna tillsammans. men de ljusa timmarna var jag tvungen att vara en ö på drift. på gatorna & restaurangerna, på gallerierna & museerna, parkerna. kanske mest i taxibilarna, där jag på knackig kinesiska konverserade substantiv & på klingande & hjärtlig svenska inte gjorde mig det minstaste förstådd. från de trånga fyrfiliga masterplanerade stadsvägarna utan säkerhetsbälte följde horisonten av grå djungel som fortsatte ut i fjärrans okända marker. i det obeskrivligt kompakta samilisurum man passerar till destinationen. där dimensionerna är som platåer i Marianergraven. kapsylöppnaren World Financial Centers endimensionella bild möter lotusförsäljarnas lika platta, men vilka tillsammans bildar < 20miljonersdimensionen.
jag vet inte om jag älskar eller som vår walesiska vän beskriver, klastrofobisk.
ibland blir det stort. så oerhört vackert & växande & varmt, att jag gråter av övervälvning. i hetsen av allt man vill uppleva, försöker jag göra mig blank & tillgänglig. intrycken är leverfläckar som trängt in utan regelbundna mönster. men som sitter där de sitter innan de flyter ihop med solbrännan.
jag har blivit kysst av den. med ambivalens.


street art


folkets ljud



regnet öser ned från soyarispuddingsfärgade himlen. åskan mullrar nära men på betryggande avstånd.
fåglarna är tysta ute. de få, förutom de som sitter burade utanför hutongkioskernas, numera fåtaliga & slitna, ingångar. inburad på hotellet befinner jag mig i skydd mot regnet. lördagen kursen drar på bussklassresa stannar  jag i stan. för att få andas lite smutsig luft. energibunkring. museibesökande. helt allena. & det var med stor avund & ånger från bussresenärerna då bussen avgick kvartöver sex imorse efter gårdagsklubbandet med fri bar för hundra spänn. hundra spänn, fri sprit & inte en enda kines. i French Concessions kolonialkvarter. tar man taxin runt kvarteret. för man kan. intar middagen på kvarterets finkrog. för man kan. för en knapp vecka sedan, precis anländ till staden & med ekiperingsproblem i bagaget, fixade hemländska H&M (vilka precis stämt den kinesiska kedjan W&H för pirateri) biffen. trumhinnornas första möte med storstaden? en glad Jens Lekman ljudade ur högtalarna. ett möte på hemmaplan. här man vet & kan så lite men har stålarna. som räcker till varenda avkrok, varenda shoppingmall, restaurang. men inte mycket längre.

dualism. dialektik. beskriver Shanghaiskeppet. där bourgeoisiens exklusivitet bygger på födelseort. på det talade språket. på landets valuta. där jag får mina livs oförtrutliga chanser. där den infödde på sin höjd får livets enda chans.
markpriserna & exploateringsmöjligheterna harvar ner de traditionella hutongområderna & med dess boende & sår nytt. nytt & högt. upp växer trubbiga silverpilar, vars innanmäte bjuder på äventyrare. lyckosökare. chansare. på Nanjing road sjunger stilettklackade nouveau riche gatans sång tillsammans med qianyi (migranter) med ett agralt hukou (registreringsform vilken bygger hushållets ursprungsplats) i svarta tygskor. den mångfacetterade liudong renkou; flytande populationen, koncentreras, liksom barndomens JO-juice, till de urbana områdena. en skara med hög densitet & varitation vilken avspeglas i snabbmatens cross kitchen; majs-, bön- & ärtglass, gurkakiwiyoghurt, grisblodsbollar doppade i kokos med pommes, fruktsallad med söta tomater & chips. där regnet idag öser ned. åskan mullrar. här jag bakfulltung & ACförkyld strax hoppar in i taxin downtown till People's square & MOCA Shanghai Contemporary Art Museum. kolonialexpressen rakt in i det shanghaiska stadshjärtat.  

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=744834


recap

inkuperad på nattågets hardsleepavdelning reste jag rälsen i nära tolv timmars tid. en vecka innan Shanghai. från Peking till Suzhou. Suzhou vars aka 'Kinas Venedig' minner oss om våra koloniala errinringar. i Suzhou lever man. i Shanghai tjänar man pengar, ger upp sina drömmar för att kunna leva det livet, sa en kinesisk tjänteman i Joya Hostels kök över en vattenmelon. hans drömmar dog när verkligheten lade sig som en smoggig matta över miljonstaden. barndomsstadens poetdrömmar. hans vän skrattade. men nickade. här jobbar man. här har man en chans. livets enda chans. kanske nån gång sent på lördagseftermiddagen kan man ta tåget de trettio minuter det tar att ta sig till Kinas Venedig & strosa gatorna i den småstad i mellansvensk nivå den inte alls är. för oss. så anlände jag alltså glad i hågen efter natten med hopern fotbollsspelare i 17-årsåldern i hasorna, fotänden & under armen, till 6miljoners småstaden i kinesisk mellanklass. i kinesisk högklass. levnadsklass. med tåget kom sommarens värmebölja. värmen har följt i hasorna sedan dess. & ungefär där på stationen i Suzhou vände min tur. turen gick mot att hitta hostelet i 38gradig värme med väska & dator på släp. med tidig morgon på släp. som fyra timmar senare bytts mot lunch på släp. & fortfarande ingen utsikt efter panget. & inte en enda lyckad kommunikation. tie bussresor senare i cirklar. fem timmars rundvandring kring den till trots pyttiga stadskärnan, kom jag hem. hittade jag hem. & därefter ville jag stanna. & stanna i flera dagar. dagarna blev med möten med studenter & hårt arbetande, med kritiker, med poeter & med staden.

           

den urbana hajken vilken ovan bilder bevisar tryckte inte ned mig i kanalernas svarta, förorenade vatten, utan gav liv. jag stannade i fem dagar. i träden på gatan utanför hängde fåglar i bur. ur ventiler kom den ljuvaste musik. i de kända trädgårdarna intogs frukosten. på bokhandeln & det privata biblioteket med engelsk litteratur, var man kunde få koppen kaffe under tretti, i hostelets mjuka utomhussoffor & med nya kinesiska vänner på stadens restauranger. detta var platsen jag anlände till. det var med något tunga steg kosan vände söderut.



& titta! det var ju detta bortahem återigen. till härborta körde taxin. till treveckorshemmet Karolina min stockholmska rumskompis & jag delar. där de sociala blytackorna jag bär kommer på prov.
& titta! här var det precis annorlunda. men precis lika. i den ständiga vandringen gatan fram. ibland jämsides. ibland solokvist. makligt som stretande som fågelfritt som brytande. ständigt observerade, så som våra professorer noga framhåller. & ständigt observerande.


Shanghaiad



kära kreti & pleti!
under dryga veckans tid har det varit stört omöjligt att begagna internätet. låt mig säga såhär; ibland har det vart trasigt (likt CNN är 'trasigt' & bilden helt utan varning blir becksvart, eller de engelskspråkiga nyhetsankarna plötsligt tappar sina djupa röster längst ner i den mörkast tjärn), ibland har de sociala konventionerna, kanske på ett ännu bryskare sätt, klippt möjligheterna till utomkinesisk kommunikation.

men icke var så jävla ledsen för det. detta är det allra ärligaste. det allra kladdigaste. det allra mest blödande. genast. som jag lyckas vrida ur. det kanske inte är såvärst mycket. eller intressant. men här.

i den stad, vilken kanske allra bäst gestaltar, eller är en reaktion på, den kokande, hybrida x-punkt där axeln diktatoriskt kontrollerande kommunism skär skenande hänsynslös marknadsekonomi. där man i förgrunden framför the Bunds tornande skrapor anar den impossante jättestatyn av Mao Zedong. där det sociala stratat är ett twistband inte alla graciöst kan skutta över, utan trillar handlöst rakt ned på den skolgård vi alla en gång har stått ensamma på.
till denna stad; Shanghai, har jag nu anlänt. det är med mycket blandade känslor vi möts. med facination. stående på ett ben. till en stad där klubbkatterna får samsas om golvutrymmet med uniformerade poliser. vars luft är en av världens mest förorenade. där lyftkrananrna arbetar hela natten. en universitets professor tjänar 4000 yuen (ungefär 4000 svenska pix). & en utländsk utbytesstudent med pedagogiska egenskaper med lätthet kan göra 20.000 per månad. i en stad som aldrig sover. trodde väl inte annat?



där jag kvart i tre på natten står & tvättar underkläder i handfatet simultant för att om möjligt & förhoppningsvis kunna klä dessa regioner under morgondagen. för säkerhets skull har ett par blommiga boxershorts inhandlats för 10:- i kiosken brevid. kiosken på den gata där Joy Inns adress är hemmahörande. det fantasieggande namn (helt utan underbyggnad) på det hotell, vars gata samsas med fruktstånd, skrotsamlare ständigt är nedblötta med vattenslangens kylande strålar, med flickorna på de rosa skönhetssalongerna, vilka är klädda i små & illiga färger & gör vad du vill för mindre pengar än du handlar middagen på Hemköp för, där bikersena mekar med fettiga motorer, hotellvakterna sover i sängramar med fjädrar utan madrass och där ett av Kinas högst ansedda universitet alldeles i vägg är placerat. här svettas jag denna natt. dagtid finns inte tiden. den kutar på en annan bana.
men nu börjar det. komigendå!  

 i anletets svett. Y3 i handfatet. & ärmarna uppkavlade.

hemmaborta

Peking, Goteborg, Stockholm, Kopenhamn... vafan. overallt vill man ha en cigg efter ett par ol. lite light love och en god natts somn. det ar where ever. ja, javlar, att vara borta ar som att komma hem. fa sitt morgonkaffe, ta en promenix, lasa en god bok och hoppas traffa nan att snacka med ett slag.
jag ar inte borttappad. jag ar i trygg hamn. hemmaborta.

RSS 2.0