"...so don't you get fresh with me..."

Hemkomsten har inte bara en Plats, utan också ett...



 ...Ansikte...

       

...en Fysik.

Gigli - ikon




Beniamino Gigli  - Mamma


Hemma på Gatan

Stockevik dreaming. I mitten av oktober mötte Irmelin i databunkern on the astral plane Stockevik med cykel. I slutet av december satt hon upp på sadeln & mötte Platsen i krispigaste verklighet. Med trasiga bromsar & tunna gympadojjor återsågs viken från våtaste sommarfantasier. Årets fuktigaste dagar.  På upptrampade stigar. Slirig asfalt.
Hemma har en plats. Den ligger flera mil från där jag föddes. & hur avlångt landet än må vara, så är det där som Gatan ligger.

       

       

       

       
       
        

Säg 'Hej!' till landet!




ur: Nevskij Prospekt

"Det finns i Petersburg officerare som kan sägas tillhöra medelklassen. På supéer eller middagar hos ett statsråd eller ett verkligt statsråd, som erhållit sin titel efter fyrtiårig tjänst, kan man alltid finna en eller annan officer av denna kategori. Ett par döttrar - några redan på överblivna kartan - bleka & färglösa som Petersburg själv, ett tebord, ett piano, några för hemmabruk lämpliga danser - allt detta otänkbart utan de blänkande epåletter, som man i lampljuset ser glänsa till mellan den sedesamma blondinen & broderns eller vännens i husets svarta frack. Det är mycket svårt att roa dessa kallblodiga fröknar & få dem att skratta; därtill fordras stor begåvning eller rättare sagt ingen begåvning alls. Man måste prata så att det inte blir för intelligent & inte heller för lustigt; i allt vad man säger måste finnas detta banala & småaktiga som kvinnorna älskar i så hög grad.  Man måste här ge ifrågavarande kavaljerer allt beröm. De har en särskild förmåga att få dessa färglösa skönheter att höra på & skratta. Den högsta belöning de kan erhålla är små utrop, halvt kvävda av skratt: "Nej, sluta, hör ni! Att ni inte skäms att få mig att skratta så!" I finare kretsar träffar man på dem ytterst sällan eller rättare sagt aldrig. Här trängs de helt & hållet ut av de personer som man i dessa kretsar kallar aristokrater. I övrigt anser man dem vara begåvade & väluppfostrade unga män."



Ave Maria

interiör.








Att resa sig upp & gå




Idag blev jag besviken.
& svetten rann.

Solokvist

På ett lite naivt sätt hade jag hoppats att komma hem till Gbg igen som gift kvinna.
Istället kommer jag i soloekipage.
Objektet för mina känslor ska flytta till en ny typ av liv. Ett liv där det definitivt inte finns utrymme för en 24årig hoppa. Lite trisst. Men man ska tusan vara glad att man har känslor i kroppen. Att man kan känna. & att man vågar göra & visa när det känns så. Stenhårt står jag fortfarande fast vid devisen att Känner man så Känner man!
& nu har jag en ny vän. En vän som blev mer en kompis än en vän. Tack.
Men jag hade ändå hoppats...

 ...hopp!


Notorious...

"Sorry for being quite unpolite this disasterous Friday morning..."
"...the politeness-business is back on track again..."
"Mondays are good days for coffee, don't you think?"
"Fancy a cup then?"
"Have a fab weekend!"
"/irmelin."

You can NEVER be certain...
...eller ha självbevarelsedrift...

Konsumism...


   

...är en fin sak! Idag inköptes en styck ear phones (det var i alla fall vad jag trodde var den korrekta termen) för det facila styckpriset 67p. Ungefär sju spänn enligt dagens hyggligt stabila kurs.
& om jag fick ear phones för 67 p! En del skulle säga att de var coola. Jag tycker att de var himla götte. Förutom att jag likagärna kunde använda en två gamla burkar sammankopplade med ett snöre emellan för att expektera samma audioupplevelse. Snygga & fräcka är de ialla fall. & har en jättelång sladd som tyvärr fastnade & trasslade in sig i växlarna på cykeln när jag trampade hem. Men, med säkerhet är dessa 67p ear phones jättepraktiska. & jättefräckasnyggacoola!

Norra ögat skådar igen




Återigen, så möts man av, inte sådana där kort med lukt som var poppis förr, utan något mycket, mycket bättre. Effekten var istället varm så varm, så att hela kvadratmetrarna med ens blev behagliga. Ni är allt annat än umbärliga. Ni är oumbärliga. Tack i juletid, tack på distans, tack så mycket. Men mest av allt; tack för värme!

Ikonografi 2.0

Ikoneriet fortsätter...


Var? "Det är här jag vill dö när jag blir avlöst"

För oss:
Som Petter sa...

Livet är en komedi för den som tänker
En tragedi för den som känner
Går samma stig med mina vänner
Spelar ingen roll vad som händer
Det är bara mitt liv & hur jag känner
Lösgör min tid & släcker bränder
En tragedi det är så jag känner
Men det spelar ingen roll vad som händer
(...)
Okej jag blottar mina kort & dom ligger så
Vill inte tänka på de mer se ner på det jag ser
Positiv idag vill bara ge det mer
Jag lever en sekund i taget i mitt paradis
Sträck ut din hand & bara tala hit
För här kommer alltid va helt kravlöst
Det är här jag vill dö när jag blir avlöst

Det är inget problem i mitt lagom-liv.

Vandrade över Kebnekajse & har det i ryggen. Nyss kunde kasta vykortet & det gamla säkerhetsrepet över axeln. Serpentinerna & sparade korkar. Slutade smärta. Lyckades. Känna något. Känna det enkla. Lyckas. Hur vågar man känna? Vågar låta inget spela någon roll. Men vågar ge bort en bit av mig själv?

Re:

"Sure.
/Irmelin."

Punkt 3)

Jaha. Så kom det:

"Sure do." "How about you?"
(...)
"...won't be at Brookes the rest of the week..."
"I'll be around next week."
"If you want to have coffee then let me know."
"(any day except Wednesday...)..."


Jaha. Det var fan inte hot child in the city.
Gäsp!
Man kanske ska nöja sig istället...? Eller strunta i hela skiten.
Tillåta sig känna något, så in i helvete heller.
Fan.
Jag ska aldrig mer ta några initativ.

Eller som A:s mor sa: "Satsa på skolan istället." Ja. Biblioteket är mitt Rådhus.
Institutionaliserad passion.

Uppdrag: Utfört.

Okey. Så var det skickat...
Så var punkt 1 utförd.
In på nummer 2; Vänta.

Ojojojojojoj...

plan

Planerat:

1) att;14.30 maila "Hi, Don't you need a coffee break? /Irmelin"
2) att; vänta på svar.

Jäklar!

Tillåtelse. (?)



                                                                                                                           
                                                                                                                         Dan Almqvist - "Natt"

Frågor om det är okey. Om svaghet, beroende, hängivenhet, styrka, tillåtelse, besvikelse.
Vad man vågar. & vad man låter.


spinning through the town

"...when the night falls, my lonely heart calls..."

14:36 Vågar jag gå dit? Har jag något mellan tänderna? Gillar han det jag gör?  Ser han mina randiga strumpor? Jäklar jag måste kissa först.
Fan. Jag bara ler.
14:39.56 Okey då... Knackar...
14:40 Hej! Han ler bara också. & gillar förvånat att jag kommer.
14:41 & han gillar det jag gör. & hur jag tänker. .(..Jag gillar hur han talar.)
14:42 Han säger att jag ska titta på det runtomkring mig. På det jag ser. Att inte sluta med det. Att det kommer att gå bra.
14:42.27 (Men titta på mig då!)
14:43 Nu har jag pillat bort två klistermärken på arkivskåpet & försöker komma på de rätta orden. Han svarar på mina frågor. (Varför trodde jag att han skulle verka nervösare? För att han har varit det när vi passerat varandra? Men inte på lektionerna. Det var då vi började le. & ögonen hälsade på varandra.) 
14:44.00 "Eh, it's probably now I should ask a clever question. But I won't."
14.44.14 "Du kanske skulle vilja komma förbi... Du är kvar till jul eller hur. & jag är kvar till jul."  Va? Han frågar om jag vill komma förbi. Snart. Jag ler. För att inte tala om skolan. För att tala om annat. För att träffas?
14:44.32 Va? Jag börjar tala om svensk funkis. (Fan också!)
14:44.44-14:45.30 (Han ler. Jag ler. Ögonen är vänner nu. Vad ska jag tro? Vad ska jag hoppas? Slutade tro på sånt här för länge sedan...)
14:46 "Irmelin, will you be around here?" 
14:46.08 (...) "I'll be around, A..."
14:46.20 Vänder mig mot dörren. Vänder mig mot A. "I'll be 'round." Ja, hans ögon är mina bästa vänner. Han ler stort. Jag blinkar. & stänger dörren,
14:46.34 JÄÄÄÄVLAR! Vad fan är detta!!!

"...cos I'll let her be what she wanna be..."

Ja, vad fan är detta? Varför känner jag mig så jävla säker? Är det ens lagligt? I guess... Jag tror ju inte på sånt här? Har jag helt fel? Hade jag fel redan i september? Brukar vara blind. Blind agnostiker. Men han har fina skor. & säger att jag är bra. & jag såg honom allra första gången. & han såg mig. Såg vi varandra?
& han vill att jag ska komma snart...

Prioriteringar 2.0.


 
"We're not stangers to love. You know the rules and so do I..."

  1. Försöker se ut som dansarna i Never Gonna Give You Up;
  2. & hitta en man med utseendet som Rick Astley 1989;
  3. är en värdelös roomie som stjäl mat veckor i sträck hellre än storhandlar;
  4. & en värdelös vegetarian som stäl Alessandras importerade, italienska parmaskinka;
  5. såklart fasansfull romancer som trots rakade ben, ratar fina bedårande chubby killar för barhäng & Scatman John & rom&cola;
  6. & hellre dricker rödvin halv fem själv & lyssnar på Salt n' Peppa, än ligger.

Fan!

"We know the game and we're gonna play it...."


Var publik möter publikt

In the x-point of public sphere and public space:

African Colours
www.africancolours.net/

African Contemporary Art Gallery
www.africancontemporary.com/index.htm


Känsla?

Tror jag blivit kär. På riktigt.
Kär, i i alla fall den bredaste betydelsen; 'förälskad'. Betuttad. Berörd.
Det var på tiden. (Åren... .)
& inte på tiden. Sjutton också!


Prioriteringar.

"Är jag för smart för att få ligga?" har jag gått runt & frågat mig själv hela fredagen.
Men har istället börjar ifrågasätta om det hela egentligen springer ur faktumen att jag 1) inte har tvättat på en månad vilket betyder att jag 2) har vänt på trosorna i fem dagars tid, samt 3) inte har rena handdukar för den delen, eller 4) heller inte har tvättat håret på en vecka?


Fixarsorken besöker Storstan.





Fixarsorken gör ett ryck igen.
Detektivade upp Bangalore-biljetten som kommit på avvägar. Frukostade på tjuvgods från kylen.
Knatade in till datasalen i plugget. Men hängde mest i fika-kantinan innan coachen gick in mot Storstan.
Inne i Stan. Gick till Wilton Street istället för Wilton Road. Var väck i en timme. Fikade.
Spenderade tre timmar på Indian Visa Application Office. Fikade kaffe & sandwich. Ärendet tog 30 sekunder. Upptäckte att jag hade en tandkrämsmustasch sedan morgonborstningen. Hjälpte en tant med engelska stavningen. Tittade på Hare Krishna. Snygg Nästa!-lapp. Fikade croissant.
Tog en promenad. Såg en flodbäddsliknande tvätt-torkings-gård. Stannade & tittade länge. Åt ett äpple.
Tate Britain. Francis Bacon. Först var det mycket folk. Då tittade jag mest på dem. Sen var det mindre folk. Då tittade jag mer på Bacon. & en kille i cykelkeps. Tänkte på Petter, symetri, tid, rum & narrativ. Köpte flera kort. Intresserade mig mycket för Museishopen men avfärdade eventuella köp.
Ösregnade ute. Åt en banan. Åt ett äpple. Tog på mössan. Köpte frimärken & kort till Annelis mormor.
Promenerade tillbaks till Victoria Station. Talade med mamma & pappa. Talade med en busschaufför om kungafamiljen & om hästvagnar. Köpte ett äpple & thé.
Tog Hembussen. Fastnade i rusningen. Kom Hem & åt hos Anneli. Talade med varandra. Cyklade hem. Talade med Rock. 
Borde skriva en survey-analys. Tänker, men skiter it.


Stry...




...Terrarie.


Historien är slut.

Utvecklingen av den materialistiska historieuppfattningen är avbruten. Historien är slut.
I år blir det inga julklappar.


Hemma för exakt 40 minuter sen.
Från kinan. Där kvällarna spenderas med pinnmanövrering. Var annars?
Hemma hade någon spytt på heltäckningsmattan.
& så i badrummet. & på lite andra random valda platser.
Spolade i toaletten.
Värmde 1,7liter vatten. 2 dl till kvällsthéet. Resterande 1,5 till bedwarmern.
Det är varmt, gott & luktar lite surt.

Angående tankar om framtiden: Tack! För fan. Tack!


Brev om framtiden, till vän:


Hejsan mitt i natten!
 
Du. Jag har ett problem. Det är rätt banalt.
I två månaders tid har jag suttit uppe halva nätterna igenom & tittat på mäklarsidor. Över Stockholm. Kollat utbudet. Priser. Jämför. Räknar.
Det har lett till grav sömnbrist. & mentala plågor. Slits itu mellan alternativen för framtiden. Vad ska jag göra? Ibland vill man ha någon som slår en skithårt precis där över näsan där man blir helt kall när man slår. Fast det funkar ju inte så. Men svårt är det.
Inte förrän jag kom hit till England har jag börjat längta efter ett hem. Ett riktigt hem att ha alla sina förbaskade triljoner med prydnadsschäfrar i. Någonstans att måla om stolarna på. Bjuda på linssoppa i. Klistra mina egna tejphakors på golvet. & jag vet inte om det beror på att jag längtar hem & är borta, eller om det är en sann känsla. Vad nu sann är. (Den frågan lämnar vi till pseudo-filosoferna.) Inte förrän jag kom hit har något som är mysigt kunnat kännas attraktivt. Inte förrän jag kom hit slutade jag vilja bort. En längtan som har fan punkterat 3 år. & drännerat glädjen. Faktiskt. Jag längtar efter sånt som andra har. & redan nu vet jag att nästa termin (halvår) kommer att vara nerpackad i en bag. Först Indien du vet & sen till Berlin med Emma. Vart ska det sluta kan man fråga sig? Hur mycket koldioxid får en & samma människa släppa ut? Med tanke på mina timida år som sambo, så kanske min kvot ännu inte är fylld. Tror du att jag flyr eller kompenserar? Eller något annat? Slå mig över näsroten.
Så, vad är då problemet? Jo serru, det är så att det finns ett alternativ. & alternativet är London. I London finns Goldsmiths college. & där är de typ världsledande på urban- & kultursociologi & den lilla lilla akademiska gren av visuell sociologi som jag pretentiöst nog vurmar för & klättrar på. Där får man Göra. & man får ta utrymme & vara fan så mycket mer kreativ än i jävla skitSveriges akademiska förstoppningsrövhål. Där ligger man nära forskningen, det är Politik & aktionsforskning. Det är precis rätt. Men hur kan man egentligen veta? Men. Jag gillar inte London. London är fan inte min stad. & när jag är där vill jag hem. Det är förstås ett problem. Men give London a chance. Det är bara ett år. Väl?
I drömmen skulle jag kunna plugga urbansociologi & fysisk samhällsplanering. Projekta i Kina. & bo i Stockholm. Det är väl det som är problemet med generationen kanske. Depression om inte drömmen blir sann. Nu. Genast. Mitt drömscenario är fan ingen dröm. Det är något som ska hända. Men hur sjutton ska jag lyckas jämka ihop allt det där?
I detta jäkla land har jag också funnit Tacksamhet. Detta tidigare så förhatliga ord jag nu kan ta i min mun (nje... i alla fall skriva utan att skämmas allt för mycket). Tacksamhet över att man har så jävla fina vänner & fin familj. & det är ju några man vill vara nära.
 
Inte för mitt liv tror jag att du har haft tid eller lust eller orka att läsa igenom den här jävla sentimentaliteten, men kanske några rader(?).
Fan. Ska jag sälja allt jag äger & köpa en lägenhet på Folkskolegatan?
 
Med största kärlek,
 
/Irmelin.

Tillbaka till landet



Back to the land
- Jockum Nordström


En ruggig första advent. Behöver vi kanske egentligen en glad amatörakvarell.
Men Tillbaka till landet, tar oss hem. I hamn. Till en plats där försommarens strålar värmer den ännu kalla dagen. Där vi ser fram emot att varmare dagar kommer snart. Att vinbären mognar tidigt. Att man får akta sig för huggormar i stenmurar igen. Man vet aldrig riktigt.
Fin, fin första advent!


RSS 2.0