krysskross


Vid lunchtid kastade lägenheten ut mig. Den tröttnade på gnäll, svaga nerver & stök & proklamerade, artigt men bestämt att innehavaren åter var välkommen när ett mentalt & organisatoriskt sammantagande kommit till skott. Det krävdes sju timmar. Fyra av dem sysselsatta med att fylla vita fält med distinkta, kanske till synes spridda tecken, men som tillsammans bildade en (om än inte helt sammansatt) helhet. Korsande ord. En specifik logik. GPs Semesterkrysset från husets pappersåtervinning, till köksbordet hos Kompis, i vars lägenhet man gärna dröjer sig längelänge & tillsammans med böjer & bänder tankegångar. Sen en rask cykeltur vidare till ett kärt återseende efter sommarens tendens att sprida för vinden, till födelseorter, semesterorter, tillflyktsorter. Ytterligare kaffekoppar senare, åter vidare vidare till Toppen, lägenhetens nu (godtyckligt!) välkomnande öppna portar & till ToppenKalle & maten. Ett os som spreds uppåt och lockade ner Bönan från Landalabergen. Mätta & belåtna. Med utropsteckned Gemet på korta men oumbärliga minuter på tråden.
De mest fantastiska Vänner i revy under dagen, lugnade en Giro d'Italiapuls, skingrade imaginära dimridåer. Viktiga Vänner. Tack.

cause ain't nobody gon' fuck me like me

Klart.
Tie&tjuge den trettonde lyfter planet från den skandinaviska halvön, för att femtifem minuter senare landa på de brittiska öarna. Ett lugn, som endast till viss del dämpar stöket innan. Innan. Innan syster A flyttar in sina pinaler. & jag ut mina. Innan uppsatsen är postad. Innan jobbets kvarvarande 32 timmar är avklarade. Innnan Stockholms stad fått sin beskärda del. Innan jag är på plats.
På skolans webplats blir jag i Mature Students' Guide, vilken jag desillusionerat ögnar igenom då definitionen på 'mature', är att vara studerande över 21, (alltså; jag), lugnad genom de betryggande raderna att They (alltså; vi - de mogna) are often hard to distinguish from younger students and may not want to be thought in any way distinct. Skönt! Blir det några problem hänvisar universitietet, vars ansvariga visst tänkt på allt(!) till Mature Students' Advisory Service som is there to provide you with any support and guidance you may need. Skönt igen!
Vilket faktum. Inräknad bland de överåriga. Utan den sprittande livslusten av en ungdom kvar. Som en katt bland hermelinerna. En udda fågel. En kameljont i en vårknoppig lövskog.

Det har nötts ett varande liggsår, som undrar vad som kommer härnäst. Vad som komma skall. Som förebrår mig det jag inte gjort. En framtidens maligna eksem. När det startar(?). Det slutar. Som förpassat mig till de till åren komnas skara.
Som också omisskänligt talat om för mig när det är Dags. När reservationerna äntligen skall få inbytas mot en riktig biljett. En plats. Då det är Redo.
Som strax därpå smular klipulver i knävecken och samma evighetslånga repris upprepas. Igen. Sen då?

Men NU!:



- Känner du mitt hjärta.
- Ja.
- Det slår fortfarande.

Ett kanske relativt stort antal resor har bokats, genomförts & hemkomits ifrån. Under loppet av en kanske relativt kort period. En av de större är snart att komma.

Men det är en grej... Jag saknar en saknad. Jag saknar att sakna, längta.
Falska vingliga försök (& ibland övertygelser) om att det faktiskt finns något att dela, har vrickat foten, brutit benet, hamnat på intensiven i koma. Har aldrig fötts på nytt. Mervärdet har aldrig överstigt produktionskostnaderna, reparationskostnaderna. Det är inte värt.
Cause ain't nobody gon' fuck me like me! som jag singbackar Foxy Brown.
Min lott kanske inte är en nitlott eller rysk roulette. Men royal straight flush får man sällan på hand. Det exklusiva ointresset flammar inte ens upp med en låga som en solsticka, efter det att den en gång brann & slocknade som ett tomtebloss.
Mycket har jag vart tvungen att göra mol allena. Det klassiska. Klarandet. Men inte kan det vara meningen att hela livet ska utspelas på en tjurfäktningsarena. Den röda färg som fyller platsen när spelet är över, behöll jag & letar efter i Någon annan. Aldrig är det den alldeles rätta nyansen. Den delen av färgskalan appellerar inte heller till Någon annan. Mer än som ett irrbloss. Åter blir högblankt matt. Matt som styva pappersmappar som förpassas in i arkivens hängskåp.
På de allra vanligaste sätten läntar jag. I de allra förutsägbaraste situationerna. Helt ospännande. Då man bara gör det. & vill. Då det är Ensamt. Saknaden efter; Kärleken.

destination: Dialektik (tur/retur)

        

                               

        

















20080819 18:32

      
Farmor & Farfars gamla fotölj i danskt utförande, vilken under alla år stått på övervåningen i huset i Västervik, har jag placerat mitt på köksgolvet. Det är min tillfälliga arbetsplats. Ovanför spisen, ner genom skorstenen, hörs hur fiskmåsar härjar uppe på taket. Ytterdörren har stått öppen hela dagen. Himlen har gått från glatt ljusblå till smutsgul, till att nu vara jämngrå. Det duggregnar & mullrar av en avlägsen åska. Eftermiddagen börjar övergå i kvällning. Horisontens färg, & segelbåtarna som går där ute för motor, spår om ett kommande hällregn. Hela dagen har tillbringats på köksgolvet & på förstutrappan. Verklös. Oflitig. Under en av de sista lediga sommardagarna i augusti.



uppförsbackar



färden går utåt kusten. till rekreation & till arbete.
till ett försök att få ut Shanghai ur blodet. få upp pulsen. & diciplinera den kropp, vilken sommaren gett konsekvenser. & fula vanor. både anden & materian är shanghaiad. hoppas att jag har andra kvaliteter som kompenserar de obefintliga utseendemässiga kvaliteterna & de obetänksamma kvantiteterna.
uppförsbacken är apliskt brant för att få Projekt Fit under kontroll. att andas frisk luft är ett beprövat koncept. situps effektivare.

hälsar på lilla (ett prefix som utgör en sann beskrivning under de allra sista åren) farmor på Krokslätthemmet. med Jalla drickyoghurt & söta chokladpraliner på pakethållaren för att tillfredställa det njutningsbehov vilket är ett av de allra primäraste. besök hos farmor, som tillskillnad från de infekterade, affekterade tidigare mötena, nu tillbringas i den gamla soffgruppen farfar köpte åt henne innan han dog, med lockande, söta, lättuggade portioner & ett korsord man får lösa på egen hand. det är orättvist vem som får stanna & vem som inte får finnas kvar. i livet.
men. livet är verkligen livet & det är en smärta hur diametralt annorlunda det kan bli.


barka hän?


under en sexmånadersperiod, för tolv månader sedan, nedtecknades & samlades varendaste tråd i en bok. för att nystanet inte skulle trassla. med största skräcken att bli ifrånsprungen.

       

det var då.
men i ungefärlig realtid...
måndag, CSN: "Du är den snurrigaste vi talat med på en månad."
tisdag, kneget: "Din rastlöshet är både beklämmande & inspirerande."

barka hän
, är en fråga jag återigen börjat ställa mig.
med största skräcken att barka hän.

       


family matters

             
                     Griswaldsarna.                     Jamie Lynn med familj.        Historiskt.


relativism.
det finns ingen anledning till oro inför sin egna nuvarande eller kommande familjesituation.

gå väst

       
       
       

egentligen är detta ett brottstycke ur ett brev som visade sig ordagrant vara så som det är.

Dagar av helg har förflutit.
En stor festival har i rapidfart upptecknats i silhuett mot HemstadGbg, för att sedan i lika snabb takt monteras ned. Med viss förfäran fann jag hos mig själv en reaktionär matthet redan innan spektaklet shåkat igång (trots att enda närkontakten med händelsen var att halka med cykeln i en lerpöl brevid stänglslet mitt i natta påväg hem från jobbet. Nog. Nu!). En gnista som åter tändes av tre hetsiga Huvestadsherrars jävla nobla närvaro: Magne B, Isberget & spektakulära Christoffer. Kända rubriker varvades med nya. & deras inställning gick i linjerät parallell med min. Mitt hem stod öppet som en bensinstation. En bensinstation där bara Citroën CV får tanka. Där vissa kom. & andra gick. Ibland som i en slänga-i-dörren-fars. Där paprikor fylldes med vin. Där nya bekantskaper gjordes. & sattes på prov. 
Det är alltid lite tomt sen. När sista tecknet av mänsklig närvaro är den fulla soptunnan & de solkiga lakanen. Men smaken av gångna dagar dröjt sig kvar i andedräkten. En av de fåtaliga stunder då självförståelsen av att inte tillhöra flickvänsmaterialet låter sig provoceras till ifrågasättandets gräns. En tomhet blandad med oförtruten energi, nyfikenhet & fantasi av alla bombarderande intryck de senaste dygnen. Det är alltså som vanligt. Stökigt.
Då man funderar på om Här är där man Är. & om man själv också råkar befinna sig på den platsen, eller fortfarande borde göra det.
I Kina blev jag förvånad över att finna mig själv vara precis på pricken som hemma. Att man tar med sig sig själv vart man än far. Med tidigare brevs nämnda (man ÄR där man ÄR) menar jag med precis den mening att det inte pumpar dansant musik över storstadsgatorna dit man kommer. Vilket kan vara förvånande nog förvånande. Men odiskutabelt positivt(?). Eller som i introt till en Latin Kingslåt; det är samma lika. Fast himelens diametrala olikheter också.

(...)

Idag bestämde det kvardröjande Isberget & jag oss för att där vi hörde en harmonisk melodi, där skulle vi hoppa av spårvagnen. Första stoppet två hållplatser bort ,där ljudet var öronbedövande, var destination morgonkaffe, för att sedan ändra riktning mot Förorten. Innan vi var där märkte vi att ljudet klingade av & blev allt tystare. Vi blev tvungna att vända om. Tillsist slutade resan på Liseberg med Femkamp (korkpistol & plastmorötter) med en kär vän & en australiensare. Så kan det bli. Man hör när man är framme.

nu tida



                                            VOLVO                    NEJ

skval: en skandal

under augustisommarmorgnarna har Ring p1 varit det permanenta frukostsällskapet innan biken har trampats milen till 16timmarskneget. eller lämnat plats för mer acceptabla statligt subventionerade public service program. entimmes offentlig hets mot alla träffade folkgrupper i den offentliga etern. under premissen 'fatta sig kort'. Täppas, Tengby, Kattis sammansvärjning 'ring gärna men lägg fan på så snabbt som möjligt'. den morgonpigga målgruppen tvingas inte till svarta ringar under ögonen innan Karlavagnen öppnar sin sluss. samma skit. olika dygnsrytm. oxhagsgatan rasar. lyssnarstormar. en Skandal!


HedeHös

       
       
                                    

aldrig har sommaren smakat så svenskt.
i abstinens av föreställningen om svenskheten löste jag elva biljetter & fick en överdos på Hede.
Björn väntade med Helgkrysset (Bohusläningen) & Temakrysset (dn), stekt strömming & kokkaffe på spisen. tillät att somna tidigt & vakna tidigare. 
med cykel upplevde svensken på bondauktion ropa in allmogemålade mjölkpallar anno 1973 för 220:- stycket. baby box kamerahus för en singeltia. rata minkpälsar & lampfötter till förmån för skolplancher & sockerlådor.
i sjövattnet mötte nyfikna fiskstim & sällsynta näckrosor. trädgårdens pajäpplen & gräshögar i krattans väg. oändlig countrywestern vid köksbordets krisskross. i den samförståndsanda där vegetarianen hellre käkade älgfärs än trotsa konsensus & den aldrig sinande trivsamheten.
Var ligger sommaren


i ♥ miljötänk


berättelsen om Bordet

                
                
   


som varje vacker saga, hade även denna ett slut. vissa sagor slutar som sorgliga tragedier. andra mynnar ut i komedins lyckliga slut. vissa historier håller de inblandade i gastkramande ovisshet in i det sista. man kan inte alltid så noga veta. vi visste inte. för än planet landade i Hemstad. det sista klippet i den scen av Slutet som pågick en bra stund innan nattåget avgick från Storstan till Storstad. Slutet, vilket liksom berättelsens två huvudpersoner, var segt, hårt & uthålligt. men, tillsist, utmynnade i, om än inte lycka, så i alla fall en tacksam utandning.

följetång. eller såpa. detta är berättelsen om Bordet (& pallarna & baljan).

egentligen började det hela dagen nere i byn. dan då vi fann & inhandlade det möblemang vi senare kom att släpa mellan två världsdelar. de två turkosa campingborden i aluminum & plast med tillhörande pallar & den rosa fotbadsbaljan som vi förälskade oss gruvligt i. borden som blev tre & pallarna som blev nie. redan då påpekade både hotellpersonal & vänner att det där, det var en riktig soppa. inte ens en särskilt vacker en. & hur skulle det väl bli två veckor senare när vi skulle få hem skiten? vi valde att leva fjorton dagar i förnekelse. & lät inredningen komma till användning i stil med hur vi själva kom till användning. den lät sig väl slitas.
efter det sista kalaset rensades bordet på burkar & flaskor & fälldes ihop. pallarna staplades i högar. det hade blivit måndag & biljetten visade hemgång. på kvällen skulle nattåget ta oss till Peking. det var slutligen dags att börja ta tag i saken om vi ville ha hem prylarna till Sverige. & ifrån djupet av hjärtat var det inte någon fråga om ja eller nej. ingen tvekan. ingen hade köpt några souvernirdrakar & skulle vi ha något minne kvar från resan, skulle det fan vara något av tyngd. så det var dags att jobba. vem skulle väl skratta sist... 

ett beprövat sätt att förflytta saker från en plats till en annan är att använda sig av den statliga posten. China Post låg lägligt nog på hemgatan. i den tidiga eftermiddagen, efter lite bestyr & ett skyfall, lastade vi av grejerna ur taxin 200 meter från hotellets port utanför postkontorets egna. gatan stod still. inne på posten frågade sig den tre man starka personalstyrkan vad i helvete två svettiga smutsiga utlänningar i billiga tantbomullsklänningar skulle med en uppsättning av landets billigaste inredning till. men de var hjälpsamma & tillsammans lyckades vi räkna ut att med två pallar i varje låda av den största sort, skulle en hemskickning kosta de dryga ettusentvåhundra kronorna. med ett inköpspris på 120:- uppsättningen, bestämde vi att summan var hutlös. procenten var himmelshög. till trots hjälpte den fåordige vakten, klädd i uppkavlade chinos, skjorta uppknäppt ner till naveln, pilotglasögon, stungun i framfickan, mössan käckt på svaj & kopplet på sniskan över bröstet, till att paketera ihop sakerna prydligt med tape & paketsnöre. ingen hjälp utan belöning. till tack förärades han med pall#9. vid det laget började vi inse att det tredje bordet sinkade oss. lasset lättade då gatans hemgerådsaffär blev lyckliga, men oerhört förvirrade, ägare till #3.
med sina sedvanliga fantastiska skills lyckades Emma fixa fram en bakfickelösning. lyckades vi hitta en tillräckligt stor låda & skulle vi hinna till eftermiddagen, kunde ett svenskt företag ta våra saker i container & om två-tre månader skulle kartongen nå den västsvenska kusten. hade vi kommit hit var det värt ett försök. men tiden rann. & var fan kunde man hitta en jättelåda som rymde två bord, dock ihopfällbara, & åtta pallar, dock stapelbara. på återvinningsstationen! 
upp över öronen i smuts & väta stod vi tillsammans med sopgubbarna & tanterna i en lagerlokal längre bort på våra ytterst diversifierade gata, & hjälptes åt att stuva ned pryttlarna i en kartong av sällan skådad storlek. under stoj, blod & distinkt odör förpackas allting tillbörligt. med den största vänlighet av renhållningspersonalen. tyvärr kom nästa bakslag vid fraktandet av det enorma paketet; lådan var förstor för taxibilarna.
nästan helt bragda i missmod vandrade vi åter tillbaka med möblemanget. tre timmar senare åter på samma plats. med samma börda. men inte gav vi upp inte. när det var dags att checka ut & lämna hotellet, vårt hem den senaste månaden, hade vi självklart souvernirerna i lasten. med ovärderlig hjälp av hotellvaktmästaren fick vi en taxi att skjutsa oss in till centralstationen. 

       
                     

efter sex veckor i Jättelandet var inte blickarna den största tyngden. att släpa bagaget genom stationens säkerhetskontroll, till rätt vänthall var ett lidande i storhet mätt med sorgen över att upptäcka att stationskioskernas hyllor var rensade som speceriaffärerna under ransoneringen. utan mat eller styrka lassade vi, med viss hjälp av en kristen kines (halleluja!), på den okristligt stora mängden packning in i tågvagnens hardsleep, för att upptäcka att det inte var möjligt. nattågets hardsleepklass är en öppen kupéinrättning med sex britsar i varje avdelning där fötterna får sticka ut i korridoren. denna tågklass ärinte anpassad efter flickor med sex väskor, två bord & åtta pallar. men. åter kom storartad hjälp till räddning & bagaget stuvades fantasirikt in under britsar & bord i hela vagnen. resten fick dela utrymmet i sängen.
fjorton timmar senare var ankommanadet till Peking ett faktum. natten hade vart en sockersaga men nu väntade åter rerun på slitsläp. fast det omvända. på något vänster, & självfallet med andra resenärers aldrig sinande hjälpvillighet, satt vi slutligen på torget utanför stationsbyggnaden. som migrerande papperslösa tuberkulossjuka med sitt bohag spritt kring oss. som utländska turister lyckades vi bli insläppta på restaurangen som höll klassen övet hamburgerhaket Disco & petade i oss en jävla jättefrukost innan resan splittras itu åt varsitt håll. 
genom fållor blev vi vallade till varsin taxi. Emmas till det lokala vandrarhemmet. jag till stadens flygplats & den sista halvan på maratonresan hem. i taxibilen med en skör oro över incheckningen.
SAS personal på Beijing Central Airport var barska men effektiva. efter att ha blivit lotsad med mina udda atiraljer till 'udda formsincheckningen' var det bara att checka in sig själv & de 300 piratbrända dvdskivorna i handbagaget. av hela långa kön var det tillsist jag som tvingades packa upp varenda skivfodral & vända ut & in på kabinväskan i försäkran om att den endast innehöll passande persedlar. i annat fall hade det åsamkat irritation. i detta fall, efter att ha släpat runt ett betydligt kontroversiellare bagage i över ett dygn, gjorde jag mig med glädje transparent inför tullpersonalen. 
tolv timmar i luften förlöpte, om än otroligt rastlöst, så i alla fall vackert. i en revy av förtäring över Uralbergens toppar, Gobiöknens sandvidder, Sibiriens tundra & Finlands spegelsjöar nådde planet Arlanda & omcheckningen. där samma procedur tvingades genomlidas. men där samma barska personal inte lät sig beröras över vad skräp folk väljer att medföra över nationsgränserna. fram till slutdestination var under medresenärernas otroliga nöje de vackra turkosaste bord & pallar med regnbågsrand rullade ut på bagageutlämningens svarta band & äntligen, efter 48 timmars nervkittlande resa, hade kommit i hamn. till den hemstad jag lämnat sex veckor tidigare. & återkommit till i samma värme. med samma värme. utan att en sekund förflutit.


                                            
                                                       hemma i säkert förvar.

RSS 2.0