Här på Dalston Lane.

Så om natten är kort och klädedräkten växlar, vad fan gör jag då här?


Sin plats på jorden.

Den här veckan har jag sökt jobb i
London, Stockholm, Delhi, New York, Nairobi, Bangalore, Johannesburg, Berlin.
Och snurrar runt i ett universum av möjligheter, eller snarare, i stormens öga, lugnet i stormen, där det är kav lugnt och intet händer. 
Så hur kan man längta hem utan att ha ett hem? Utan att veta vad längtan sträcker sig efter. Var foten tar sitt nästa kliv?
Shailja Patel citerar ett ordspråk från Gujarat i sin bok Migritude (2010): 
Natten är kort och vår klädedräkt växlar.
"Rota dig inte. Slå dig inte till ro. När gryningen kommer kan vi vara på resande fot, tvingade att uppfinna oss själva på nytt för att överleva. Investera bara i sådant vi kan bära med oss. Pass. Utbildning. Smycken." (sid. 26)
Det är ett migrantbegrepp, som är alltför stort för att inkludera mig. De stora erfarenheterna kan inte omfatta alla sökare, och för mig är inte migrationens villkor sanna. Jag flyr inte från ett hot om våld.
Men för mig har hemma blivit borta, och alltför tungt bagage sinkar. Hemma är ett undantagstillstånd och det handla snarare att hitta små vardagar i varje undantag. Att reda med det mest nödvändiga, och samtidigt fortsätta framåt. Att pö om pö börja förstå att det just är det här som är mitt liv, just nu. Att de här små undantagen adderar upp till en livshistoria, livshändelse, till ett levande. 
Det är också ett föreställande, en estetisk handling, att kunna föreställa sig nästa situation. Att kunna föreställa sig många olika situationer på ett och samma plan, ett slags vertikalt föreställande, som ställer nära och långt borta bredvid varandra. 
Ponera att man nu skulle "hitta sin plats på jorden". Då kanske man skulle göra något slags avtryck där. En slags samtida fossilering. Om det vore en materiell plats. Ponera att "platsen på jorden" vore undantaget. De där mikrovardagarna, som inte är geografikt lokaliserade utan är drivna av begäret att vara lite överallt samtidigt. På så vis kanske min rutinmässiga vardag i stormens öga också är just inte här, utan händer på många olika platser, platser som ligger uppradade på en och samma horisont även om jag för stunden och många stunder framöver sitter på en stol i ett specifikt område i en specifik stad. Blir det lättare att hantera levandet då? När man accepterat att hemma alltid är och förblir någon annanstans. När man stundom blir förvånad över återupptäckandet av spåren efter det som man arrangerat som sitt hemma när man kliver över tröskeln, och för den stunden är fullt närvarande.

Alltid någon annanstans

 
"Hur kan jag ha hemlängtan utan att ha ett hem?"
 
 

Manila

Vid fem års ålder gick mamma och jag på en dansföreställning där hennes filippinska arbetskamrater uppträdde. Det var en våldsam dans och jag blundade in i mammas armveck. Räddhågsen. 
25 år senare. Filippinerna. Manila. M.A.N.I.L.A. Med världens högsta densitet. Talar man ändå om bristen på infrastruktur.
 
 
Världsstäder. Megastäder. Som en grandios föreställning. Men inte förklarar sig. Gör sig mer komplex och flyr det grandiosa försöket att bilda systemteorier. Eller översättningar. Stora i sig. Men i samma andetag mindre. En. Många. Destor fler. Logiken av motsägelse. 
Manila. Var börjar Manila. Var slutar Manila. I armvecket?

Warsan Shire

 
“Give your daughters difficult names. Give your daughters names that command the full use of tongue. My name makes you want to tell me the truth. My name doesn’t allow me to trust anyone that cannot pronounce it right.”

Warsan Shire - "The birth name"

 

1996

Det här var min bästa hemsida 1996:
 

Shorelines?


Imaginary
 

Thinking thought usually amounts to withdrawing into a dimensionless place in which the idea of thought alone persists. But thought in reality spaces itself out into the world. It informs the imaginary of peoples, their varied poetics, which it then transforms, meaning, in them its risk becomes realized.

 

Culture is the precaution of those who claim to think thought but who steer clear of its chaotic journey. Evolving cultures infer Relation, the overstepping that grounds their unity-diversity.

 

Thought draws the imaginary of the past: a knowledge becoming. One cannot stop it to assess it nor isolate it to transmit it. It is sharing one can never not retain, nor ever, in standing still, boast about.

 

Repetitions

 

This flood of convergences, publishing itself in the guise of the commonplace. No longer is the latter an accepted generality, suitable and dull – no longer is it deceptively obvious exploiting common sense – it is, rather, all that is relentlessly and endlessly reiterated by these encounters. On every side the idea is being relayed. When you awaken an observation, a certainty, a hope, they are already struggling somewhere, elsewhere, in another form.


Repetition, moreover, in an acknowledged form of consciousness both here and elsewhere. Relentlessly resuming something you have already said. Consenting to an infinitesimal momentum, an addition perhaps unnoticed that stubbornly persists in your knowledge.


The difficulty: to keep this growing pile of common places from ending up as dispirited grumbling – may art provide! The probability: that you come to the bottom of all confluences to mark more strongly your inspirations.

 

Generalization

 

Recognizing, imagining, Relation.
Yet another undertaking, thoroughly disguised, of universalizing generalization?
Escape, the problems at our heels?
No imagination helps avert destitution in reality, none can oppose oppressions or sustain those who “withstand” in body or spirit. But imagination changes mentalities, however slowly it may go about this.


No matter where one is, no matter how strong the force of errantry, one can hear the mounting desire to “give-on-and-with”, to discover order in chaos or at least to guess its unlikely motivation: to develop this theory that would escape generalizations.


Poetics? Precisely this double thrust, being a theory that tries to conclude, a presence that concludes (presumes) nothing. Never one without the other. That is how the instant and duration comfort us.
Every poetics is a palliative for eternity.

 

 

Édouard Glissant. Poetics of Relation. Ann Arbor: University of Michigan Press 1997, utdrag stulet från The Funambulist

 

Masimbabele


obokslutet

 
Måndag. Tillbaks i slusshuset. Åter igen efter veckor på resande fot. Och andra veckor passerade.
Så årets upptakt är här och med det dryftar sig den ena och andra att säga "summa summarum var det på det här och det här viset, på det ena och det andra sättet". På fredag säger de att det kan vara över, hela alltet. Men jag har levt livet med en rädsla att det kan vara över i morgon så varje slut på året, varje apokalyps, var ny dag är början på något nytt. En tacksamhet över att fortfarande vara i livet, att kriget inte kom idag heller. Inte där jag lever i alla fall. Tack. Men mindre tack för att det inte är allmängiltigt.

[glacier]

 
[irmelin 2012]
 

Måndag med Kyle


personligt

Alltså, jag vet. Vad är poängen med bloggar om de inte uppdateras regelbundet och är lite personliga.
Jaja, det där har vi snackat om en annan gång.
Så... här är en bild på min snubbe och jag.



ljuset


cred: andreas sell

regntunga skyar

cred: irmelin.

Är detta framtiden.2?


Albert Robidas aerial rotating house


RSS 2.0