Warsan och ensamheten.


“My alone feels so good, I'll only have you if you're sweeter than my solitude.”
/ Warsan Shire

 
 
 
 
 
 

 

 
 

ur arkivet II, 12/19/2006 04:06 AM


 

(K)Valet


"En ö kan bli förfärlig för den som nalkas utifrån.
Allting är färdigt, var och en har sin plats, egensinnigt, lugnt och självtillräckligt.
Innanför deras stränder fungerar allt enligt ritualer som är stenhårda av upprepning och samtidigt strövar de igenom sina dagar så nyckfullt och tillfälligt som om världen tog slut vid horisonten."

Sommarboken, Tove Jansson


Over Kurasini Creek and back

photo: irmelin.

Sister Gertrude Morgan

 
 

ur arkivet I

 

att måla vatten på väggen

cred: Majo & irmelin.
 

Mémoire

Sammy Baloji, Mémoire (2006) film still

 

Vattendelare.



The invisible border of the Corunian Spit of Lithuania/Kaliningrad. Lagoon side. 2011.



The invisible border of Lithuania/Kaliningrad. River side. 2011.
 
 




 
 
 
 
 
 

Reassemblage: Trinh T. Minh-ha (1983)

 

« I do not intend to speak about. Just speak near by.

« Reality is delicate. My irreality and imagination are otherwise dull. The habit of imposing a meaning to every single sign. 

« First create need, then, help.

« What can we expect from ethnology? 


Yes Sir/Ndio Mzee - making promises

 
Did you ever come across "Ndio Mzee" by the Tanzanian bongo/hip hop MC(s) Professor Jay and Juma Nature from early 2000? Here the – in the Tanzanian popular culture scene - legendary Professor Jay takes the role of a politician making all kinds of promises to secure votes before an election: the implementation of new roads and infrastructural investments, the end of poverty, and a bold promise to all the students of physics to do their practice on the moon (following a scandal where it was revealed that the universities didn't provide the relevant tools for the students of the same subjects to realize their practice). 
In the refrain the citizens respond in one voice “ndio mzee”, i.e. "yes sir" to everything he promise. After the release of the song all kinds of different remixes followed on the same theme, most famous the disobedient version "No Sir".


The sense of irony in "Ndio Mzee", keeping a distance to political (and other) promises might be the most prominent position people tak in relation to Tanzania's contemporary planning in Dar es Salaam. Like the current construction of Kigamboni bridge (in Temeke Municipal) that none really believed existed, though it was almost finished and very much "out there" in the material world, the attitude encountered is often “yeah, yeah, but wait until I've seen it with my own eyes, you know you shouldn't have a baby-shower before the baby is born – it’s bad luck”. At the same time there is this great beliefe in what these new infrastructural investments in the city potentially could do - elsewhere, as if it was more important what the bridge, or city project, communicated; that things are coming about, that Dar is out there in the world, having stakes in things - rather than what the bridge could be utilised for in practical terms. And for the Kigamboni New City project, it seemed more important that it was there, and the actual habitation was quite secondary. Some 90% of the inhabitants of Dar would probably never be able to buy or rent property in the new city, though many people aren't very negative about the project/plans as such - except for some serious rumors going around that the triad Obama/Bush/Cameron had bought the land on speculation after a visit to Dar and wouldn't allow Africans living there - none seemed to express the opinion that this new city project was wrong in other ways than for the undemocratic/unlawful planning procedure.

The very plans for the city perform on a stage away, but still within reach for the city. Though it seems unlikely that Tanzania's new city plans will be successfully implemented, the plans does something, something more.

(...tbc...)

/Notes from Dar es Salaam

 

 

 

 

In the periphery

cred: irmelin.
 

I was informed that the community previously residing in Y were resettled to X, located a bit west of the Old Road. To reach X one needs to take a bus some 40 minutes from M to B, where the public transport stops. From the market area of B you would need to hire a private car or a motorbike to reach X. And from where the car stops, you might have to walk an additional 20 minutes to reach your destination. It is not easy to reach X.

X is a curious place on the periphery of the city, both “peripheral” in the normative understanding, yet simultaneously a “core” area.

X is subject to humanitarian and developmental interventions and enforcements, as well as governmental policing of various kinds. Buildings are being moved or restructured, sold or demolished. International architecture schools have paid close attention to the situation in X, and together with housing organisations collaborated on different projects. Thus, X is the centre of attention.

/Field notes from Gällivare and Dar es Salaam

 

 
 
 

Här på Dalston Lane.

Så om natten är kort och klädedräkten växlar, vad fan gör jag då här?


Sin plats på jorden.

Den här veckan har jag sökt jobb i
London, Stockholm, Delhi, New York, Nairobi, Bangalore, Johannesburg, Berlin.
Och snurrar runt i ett universum av möjligheter, eller snarare, i stormens öga, lugnet i stormen, där det är kav lugnt och intet händer. 
Så hur kan man längta hem utan att ha ett hem? Utan att veta vad längtan sträcker sig efter. Var foten tar sitt nästa kliv?
Shailja Patel citerar ett ordspråk från Gujarat i sin bok Migritude (2010): 
Natten är kort och vår klädedräkt växlar.
"Rota dig inte. Slå dig inte till ro. När gryningen kommer kan vi vara på resande fot, tvingade att uppfinna oss själva på nytt för att överleva. Investera bara i sådant vi kan bära med oss. Pass. Utbildning. Smycken." (sid. 26)
Det är ett migrantbegrepp, som är alltför stort för att inkludera mig. De stora erfarenheterna kan inte omfatta alla sökare, och för mig är inte migrationens villkor sanna. Jag flyr inte från ett hot om våld.
Men för mig har hemma blivit borta, och alltför tungt bagage sinkar. Hemma är ett undantagstillstånd och det handla snarare att hitta små vardagar i varje undantag. Att reda med det mest nödvändiga, och samtidigt fortsätta framåt. Att pö om pö börja förstå att det just är det här som är mitt liv, just nu. Att de här små undantagen adderar upp till en livshistoria, livshändelse, till ett levande. 
Det är också ett föreställande, en estetisk handling, att kunna föreställa sig nästa situation. Att kunna föreställa sig många olika situationer på ett och samma plan, ett slags vertikalt föreställande, som ställer nära och långt borta bredvid varandra. 
Ponera att man nu skulle "hitta sin plats på jorden". Då kanske man skulle göra något slags avtryck där. En slags samtida fossilering. Om det vore en materiell plats. Ponera att "platsen på jorden" vore undantaget. De där mikrovardagarna, som inte är geografikt lokaliserade utan är drivna av begäret att vara lite överallt samtidigt. På så vis kanske min rutinmässiga vardag i stormens öga också är just inte här, utan händer på många olika platser, platser som ligger uppradade på en och samma horisont även om jag för stunden och många stunder framöver sitter på en stol i ett specifikt område i en specifik stad. Blir det lättare att hantera levandet då? När man accepterat att hemma alltid är och förblir någon annanstans. När man stundom blir förvånad över återupptäckandet av spåren efter det som man arrangerat som sitt hemma när man kliver över tröskeln, och för den stunden är fullt närvarande.

RSS 2.0